En kampvilja som lätt smittar av sig

Klockan var ungefär 4 på morgonen boliviansk tid när jag väcktes av sms:en: ”Hur mår ni? Har ni känt av skalvet?” Oron vaknade till liv.

Jordbävningen i Chile rörde runt i tankarna och vi fick information om att en tsunami var på väg till Lima. ”Vilken tur att vi inte är där” var min första tanke, som tätt åtföljdes av det dåliga samvetet; alla människor som är drabbade, min familj i Chile. Efter kontakt med familjen i Sverige fick jag slutligen veta att familjen i Chile mår bra. Inte heller Lima blev drabbat av någon större flodvåg, en halv meter hörde jag någon säga.

Läser i tidningen att ca 300 personer har omkommit och att Santiago, där jag spenderade semester för inte så länge sedan, har lidit stor materiell skada. Det smärtar, men livet för oss här i Lima fortsätter, såsom det alltid gör för oss andra som inte blir drabbade.

I Lima befinner vi oss äntligen på havsnivå och mitt ständiga illamående har nu släppt. La paz som ligger på 3 800 meters höjd (har jag för mig) drabbade många av oss i gruppen med både huvudvärk och illamående. Vi har haft långa intensiva dagar hos olika partners ute i fält. Dagarna har varit mycket givande och jag upphör aldrig att imponeras över den extrema kampviljan hos folk. En kampvilja som lätt smittar av sig. Det finns mycket att göra.

Pia Fundeborg, gåvoadministratör Diakonia