(fredag 9 dec)
Med så många möten, människors levnadsöden och historier vi fått ta del av under de senaste dagarna, visste vi nog inte riktigt vad vi skulle förvänta oss eller orka förvänta oss av denna sista heldag på resan. Morgonen började med ytterligare ett besök på Diakonias regionkontor, idag för att träffa Cecilia Karlstedt, regionchef. Med stor entusiasm berättade Cecilia mer om Diakonias arbete i stort i regionen. Det största arbetet görs i Israel/Palestina men utöver det finns partners i Libanon, Irak och Egypten. Det har varit en oviss men spännande tid det senaste året mycket på grund av det som kommit att kallas den arabiska våren. Cecilia ser dock en global trend och pekar på exempel som demonstrationerna i Grekland och Ryssland. "Människor vill bli sedda och börjar tröttna på att inte bli hörda" säger hon. I förändringen syns möjligheter men även en viss ovisshet. Kommer fred? Demokrati? Det är många krafter och makter som vill ta del av förändringen och i detta är det viktigt att människor som arbetar för rättvisa finns med och påverkar. Efter både information och reflektion avrundades samtalet med frågor och tillsist angående synen på framtiden. "Vi måste ha hopp, att separera människor med murar är aldrig en hållbar lösning!"
Med Cecilias kvicka och engagerande ord i våra huvuden begav vi oss till "Tent of nations". Vårt sista fältbesök på denna resa. Ett besök som vi i förväg fått lite spännande information om, bland annat att visst fysiskt arbete möjligtvis skulle förekomma och att gummistövlar kunde vara bra att ha med. "Tent of nations" är ett arbete som en palestinsk familj startat i anslutning till sin gård omgiven av olivlundar. Vi blev väl mottagna av Dahoud och hans bror. På gården anordnas sommarläger för palestinska barn då man bland annat jobbar med kreativitet i form av målning, musik och teater. Ett viktigt arbete för att inspirera barnen till skapande och få dem att inte tappa hopp. Gården tar även emot internationella volontärer som är med i jordbruksarbetet och i de läger och projekt som arrangeras. En del stannar några dagar medan andra är där upp till ett år. Det som lett fram till allt detta engagemang bottnar i kampen om rätten att få bo kvar på sin mark något som familjen fortfarande kämpar hårt för. Marken har de ägt i flera generationer och trots att de har alla papper som bevisar deras äganderätt, vilket i sig är ovanligt, har de stött på stora problem från de Israeliska myndigheterna. Jag tror att vi alla överraskades av Dahouds hopp och hans tro på rättvisa och försoning, men också den otroliga kämparglöd som syntes i hans och hans brors ögon. Våra stövlar fick vi inte riktigt tillfälle att dra på oss, men en fin och mer symbolisk avslutning hade vi då vi hjälptes åt att plantera ett olivträd. De träd som planterats på marken generation efter generation. Plantering för framtiden. På väg från gården stannade jag till precis vid grinden och läste ännu en gång på en sten som vi alla lagt märke till på väg in. "We refuse to be enemies".
Efter avslutande reflektion tillsammans med Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare, avslutades kvällen på en mysig men något inpyrd restaurang som bjöd på god mat och musik som lockade vissa i gruppen till dans. I skrivande stund har några gått till sängs, vissa sitter i lobbyn vid den charmiga discojulgranen och glatt tjoande hörs från övervåningen där Lindiehopp och andra danser sägs läras ut. En fin avslutning på fantastiska dagar. Shalom Inshallah.
Inlägg
