Idag är vi halvvägs genom vår resa, det är en underlig känsla. Det känns som om det var igår vi kom samtidigt som vi har hunnit med vad man kan förvänta sig på två veckor. Idag, likt alla de andra dagarna har varit innehållsrik, känslomässig och fylld av möten med människor.
Vi började med att åka till Hebron där vi mötte upp med Tomas som är följeslagare från SEAPPI. Han berättade Hebrons historia för oss. Hebron är den största staden på Västbanken och är sedan Osloavtalet uppdelad i två delar, H1 och H2. I H1 bor ca 140 000 palestinier och kontrolleras av palestinska myndigheter, och H2 styrs av israeliska myndigheter och har 30 000 palestinska invånare samt 500 israeliska bosättare i fyra olika bosättningar. Det bor även en del ideologiska bosättare från USA i H2. De amerikanska bosättarna har flyttat till Hebron för att återta "sitt" land, och de bryter inte bara mot folkrätten när de bygger sina hus på ockuperad mark som inte tillhör dem, utan de är även våldsamma.
Det var mycket som upprörde när vi gick igenom Hebron. De tomma gatorna som en gång var fullt av liv och Hebrons största och viktigaste handelsgata, men som stängts av den israeliska militären och som nu mest liknar en del av en spökstad. Hur gatorna likt apartheid systemet var uppdelat i israelisk/palestinsk och hur palestinier inte har tillgång till hela staden och hur mycket som blir så fruktansvärt krångligt för dem på grund av israeliska bestämmelser. Men det som upprörde allra mest var när vi såg gallerburar som byggts på palestiniers fönster, och hur det låg stenar som bosättare kastat på dessa, men inte bara det, utan vi fick även höra att som följeslagare i Hebron är det en stor uppgift att finnas där för palestinska skolbarn till och från skolan, så att bosättare inte ska kasta sten på dem. För att klargöra, vuxna människor kastar sten på barn. Jag blir så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Jag bryr mig inte om vad än anledningen är, men att kasta sten på barn är att sjunka så lågt man någonsin kan sjunka. Var är deras medmänsklighet, empati och allmänt hyfs, men framförallt hur ser deras gudsbild ut?
Efter en omtumlande förmiddag åkte vi till Betlehems universitet för att träffa en lärare som arbetar där, en professor i mikrobiologi som blivit arresterad flera gånger om för sitt engagemang på den palestinska sidan. Vi satt och samtalade med honom och några av hans studenter som berättade om sina liv och hur det är att vara ung och studerande i det ockuperade palestinska området.
Vår långa dag fortsatte sedan med ett besök hos en av Diakonias samarbetspartners, Sabeel. Sabeel är en organisation är ett ekumeniskt center för palestinsk befrielseteologi i Jerusalem som vill göra Guds ord relevant i det samhälle och i den samtid som är nu. Vi träffade en man som berättade om organisationen men som också berättade sin personliga historia och hur han upplevt och hanterat konflikten. Det var ett gott möte som vi lägger i banken med personliga berättelser.
Efter en god middag åkte vi tillbaka till Bildas studiecenter i Jerusalem där vi mötte en man och en kvinna från "parent's circle" som är en organisation som gör det möjligt för israeler och palestinier som förlorat en nära i konflikten att sitta ner och berätta sin historia och lyssna på andras. Att höra den här palestinska kvinnan som förlorat två bröder och den här israeliska mannen som förlorat sin 14-åriga dotter kalla varandra bror och syster och säga att "vi har alla samma färg på blodet, våra tårar är desamma och vår sorg är lika stor" gav oss hopp, och en tro på att fred och försoning och kärlek och ja, hopp faktiskt är möjligt. Det var en sån fantastisk förmån att få höra deras berättelser och se att det finns människor som tror på något annat än våld och som vill se "den andra sidans" mänsklighet.
Det har varit en lång lång dag som ni ser, det är många tankar som snurrar samtidigt som hjärnan känns som mos. Men jag lägger mig med en känsla av att situationen inte är bläcksvart, så länge det finns människor som kämpar som de människor som vi har mött idag, så finns det hopp.