Jag tror att jag är nåt

Igår kväll satt jag euforisk bland en stor samling lika euforiska människor på Södra Teatern. På scenen stog Emil Jensen, förhoppningsvis lika lycklig som vi. Nu kanske du tänker att det är ju kul att jag går på konsert men vad har det med aktivism och en rättvis värld att göra? Ganska mycket, faktiskt. Emil Jensen måste vara den artist som bäst säger och sjunger det som Diakonia och Diakoniaaktivisterna gör. För er som ännu inte känner till Emil – sluta läsa här nu och gå in på hans hemsida, blogg och lyssna på Spotify omedelbart. Efter föreställningen satt jag och kollade på en dokumentär om när Emil var ute på sin cykelturné genom Sverige. Han drabbades av en massa bra saker men också en hel del skit – svenskt sommarväder och att bli nerslagen av nazister bland annat. När Emil får frågan om allt engagemang han har (han aktivistar inom klimat, rättvisa, jämställdhet, asylpolitik, antirasism för att nämna några) så säger han allt det han egentligen vill är att människor ska uppleva att de ÄR någon. Att de betyder något. För om jag ÄR någon så är ju också min granne det, och Amir som är ensamkommande flyktingbarn, och troligen även Marie som är bonde i Burkina Faso, liksom Shobuja som ror en båt i Bangladesh. Och om jag är viktig är ju också de det. Det verkar så enkelt. Vad världen behöver är helt enkelt en ordentlig självförtroendeboost! Ett sätt att få det är att lyssna på Emils musik. Ett annat är att faktiskt börja göra något som betyder något för andra, det innebär ju per definition att du faktiskt ÄR någon. Och det är fantastiskt skönt att vara någon! Det är inte en alltför vågad gissning att detta är en anledning att Diakonias aktivistgrupper växer så det knakar. För det är ju ännu roligare att vara någon tillsammans med andra sköna människor som också är någon.
Och jag är säker på att du också är nåt!