Aftonbladets recenscent Anders Johansson rycktes med i kritiken till den grad att han skrev "Lägg ner biståndet!" i marginalen efter att ha läst 41 sidor. Även om han inser att hon förtiger mycket som motsäger hennes tes är han uppenbart medhållande till hennes slutsats: "Hon börjar med Florence Nightingale och rör sig via Biafra, Live Aid, Rwanda med mera, till dagens Afghanistan, och hela tiden tänker man: total passivitet hade varit bättre än denna förödande 'hjälp'! I Rwanda lyckades omvärlden inte bara nonchalera ett folkmord; när man väl ryckte in var det mördarna, inte offren, man överöste med bistånd. Så att de kunde fortsätta mörda lite till." Polman visar på problematiken som uppstår när man ger nödhjälp till soldater och när soldater kontrollerar biståndet (vilket villkoret ofta är för att biståndsorganisationer är). Flyktingläger används som vilo- och rekryteringsläger för rebellmiliser. Polman, och Aftonbladets recenscent, menar att alternativet att inte göra någonting alltid måste få finnas.
Även recensionen i Göteborgsposten av Lars Åberg är positiv till boken och vill att vi tar den på allvar. "I sönderskjutna städer lever 'humanitärsamfundets' utsända jetset-liv. Många tror på välgörenhet. De känner sig moraliskt kallade och öppnar postgirokonton, de delar ut Biblar och tiotusen udda par skor eller filmar amputerade barn för att höja insamlingstemperaturen. Kalla den gärna en hyenekultur; den framstår i alla fall här som vedervärdig.
Gör biståndet mer skada än nytta? Vem och vad gynnas? Hur mycket svinn på vägen kan accepteras? Polmans bok kommer på svenska precis när sådana frågor åter aktualiserats."
Men sanningen är att vi inte ska ta Polmans bok på allvar, vilket recensionen i DN av Stefan de Vylder avslöjar. Han skriver att Linda Polmans bok är fullspäckad med grova sakfel, vilket med råge ”underminerar trovärdigheten”. Samtliga siffror som han har kunnat kontrollera visade sig vara helt felaktiga, även de som var relativt irrelevanta för bokens budskap. ”Det är genom skribenter som Linda Polman som vandringssägner sprids. Själv anger hon aldrig någon källa till sina mest uppseendeväckande utsagor, men journalister och bloggare kan nu hänvisa till Polman som källa när de vidarebefordrar tokigheterna.”
Ingen seriös människa kan efter att ha läst de Vylders sågning ta Linda Polman på allvar. Kriskaravanen är ett skämt och inte ens värd tändstickan som krävs att bränna upp den med – den behöver förstås inte komma till fel slutsats bara för att den innehåller kilovis med felaktigheter, men den tillför lika mycket till biståndsdebatten som Bamse i trollskogen.
För övrigt är det sant att nödhjälpsorganisationer många gånger betett sig riktigt illa, men de problem Polman tar upp ser ut att kunna lösas med ännu mer insatser och kontroller. Att inte göra någonting utan stå och titta på medan människor dör får aldrig bli ett alternativ.
Inlägg
