På den sjukt roliga aktivisthelgen som nyss har varit höll Ankin Ljungman, policyrådgivare på Diakonia, en lysande föreläsning om klimatförhandlingarna inför toppmötet i Durban 28 november till 9 december (COP17). Det är dött. Att Köpenhamn (COP15) var ett fiasko lär inte ha undgått någon. Konsekvenserna begränsades dock inte till ett urvattnat protokoll, utan att engagemanget för klimatet närmast slocknade i en tid när det absolut inte fick slockna.
Förhandlingarna går som de flesta vet ut på att hålla jordens uppvärmning under två grader celsius. Om uppvärmningen stannar på två grader minskar riskerna för en global klimatkatastrof, men riskerna uteblir inte helt och hållet. I dagsläget är vi påväg mot en uppvärmning på fyra grader, vilket innebär en säker katastrof. Engagemanget för att stoppa detta har drastiskt minskat.
Ankin Ljungman
Detta gäller framför allt Sverige. Vi ansågs vara drivande i klimatförhandlingarna i Köpenhamn, vi kom med radikala krav, statsministern åkte ned dit för att visa sitt engagemang, vi såg ner på hur andra länder och påpekade hur dåliga de var. Ankin berättade att idag betraktas Sverige som ett av de mest passiva länderna när det gäller klimatet. Politikerna har slutat bry sig. När hon ställde Finansdepartementet till svars för att den senaste budgetpropositionen knappt tog upp klimatfrågan ursäktade de sig med att de bara tänkte på eurokrisen. Durban är oprioriterat, Europa är större än planeten.
Lena Ek var en ivrig påhejare av att EU skulle öka sitt utsläppssänkningsmål till 30 % istället för 20 % (som långtifrån räcker) när hon satt i Europaparlamentet, men när hon för inte så länge sedan blev miljöminister har hon backat från det kravet.
Om man går in på DN:s hemsida och söker på "klimat" eller "Durban" hittar man ytterst litet. Ankin frågade DN varför de inte kommenterade Durbans förberedande möte i Panama med mer än två artiklar från TT sa de "Men det händer ju inget!" Det om något är ett argument för att skriva om det. Vi har med en politisk skandal av gigantiska mått att göra. Sveriges regering bryr sig inte längre om klimatet. Skillnaden mellan engagemanget inför Durban och inför Köpenhamn är milsvid.
Diakonia har precis som många andra organisationer fokuserat på klimaträttvisa. Kortfattat innebär konceptet att klimatfrågan är en rättvisefråga, eftersom de rika länderna har störst skuld till utsläppen medan de fattiga länderna drabbas absolut värst av klimatförändringarna. Det innebär att de rika länderna måste betala störst del av notan, och hjälpa de fattiga länderna att ställa om till klimatsmart produktion genom att ge dem pengar till detta. Sådana pengar utlovades i Köpenhamn, och även om det var mycket mindre än vad som behövs så var det ändå något. Idag, sa Ankin, har endast 8 % utbetalats - och samtliga pengar har tagits från de rika ländernas biståndsbudgetar. Det innebär att de som betalar för fattiga länders klimatomställningar inte är de rika länderna, inte heller de fattiga ländernas regeringar - det är de fattiga. Detta trots att pengarna skulle vara "new and additional" enligt Köpenhamndokumentet, och trots att när Diakonia frågade representanter från riksdagspartierna om huruvida pengar för klimatanpassning i utvecklingsländer skulle vara andra pengar än de en procent av BNI som finns i biståndsbudgeten svarade alla ja (utom Moderaterna som inte svarade på frågan).
Men det finns hopp.
Till skillnad från apatiska Sverige pågår en bred folkrörelse för klimaträttvisa och ett starkt avtal i Durban. Kampanjen heter We have faith - act now for climate justice och kommer utmynna i en stor aktion i Durban där tusentals samlas för att kräva detta. Rörelsen samarbetar med Time for Climate Justice där Diakonia och Svenska kyrkan är med. Vi samlar in foton på människor som håller ett budskap de vill föra med till politikerna som träffas i Durban. Dessa kommer lämnas över i flera fotoalbum när förhandlingarna kommer igång. Sätt press på de passiva politikerna - gå in här och ladda upp ditt foto!
Inlägg
