Dom fyra sista

Jag hade nog inte riktigt förstått. Jag kände till hur lagstiftningen i Sverige såg ut - men förstått? Nej, det hade jag nog inte.

Vad svenska politiker än må säga på deras klappa-oss-själva-på-ryggen-tal runt om i världen när de frenetiskt viftar med människorrättsflaggan, kvarstår följande faktum: I Sverige har inte alla människor lika rätt till vård. Papperslösa har inte rätt till annat än akut vård, och även då måste de betala kostnaden ur egen ficka. "Dom fyra sista", det är vad det handlar om. 6 siffror i sitt personnummer istället för 10. Utan dom, ingen sjukvård.

Rosengrenska är en stiftelse som arbetar för gömda flyktingars rätt till sjukvård, bland annat genom en mottagning där läkare och sjuksköterskor arbetar ideellt för att ge vård till dessa människor. Några av oss i Göteborgsgruppen åkte dit för att göra ett studiebesök. Vi kom till en helt annan värld. En smockfull lokal med människor från alla möjliga delar av världen. Och ett gäng sjuksköterskor, läkare, psykologer, jurister, tandläkare, tolkar, kökspersonal... Och så Anne. Eldsjälen. Spindeln i nätet. Rosengrenskas enda anställda, som inte kunde prata med oss längre än 10 minuter i sträck innan någon kom och knackade henne på axeln och ville fråga om något. Hon berättar för oss om människa efter människa, som flytt från tortyr eller dödshot, fått nej från Migrationsverket men fortfarande befinner sig i Sverige, av rädsla för att återvända till hemlandet. Vi sitter som 4-åringar runt föräldern som läser godnattsaga. Lyssnar spänt, rädda för missa ett enda ord. Frågar, förfäras och försöker förstå, men får inte ihop det. Hur kan Sverige i ena stunden kalla sig för försvarare av de mänskliga rättigheterna och i andra vägra människor sjukvård? För att de har 6 siffror istället för 10. Obegripligt.

Rosengrenskas mål är att avskaffa sig själva. Bra mål, för de ska egentligen inte behöva finnas. Men jag undrar om dom verkligen skulle försvinna om lagen ändrades. För många som var på mottagningen fyller nog Rosengrenska ett socialt syfte såväl som ett medicinskt. Behovet att träffa människor, bli lyssnad på, bli betrodd, det kommer finnas kvar även om den utan "dom fyra sista" också får rätt till vård.

Efter någon timme åker vi tillbaka till våra respektive hem. Tillbaka till verkligheten. Vår verklighet. Nu förstår jag ynka lite mer om vad lagstiftningen innebär. Men hur Sverige kan vägra sjuka människor vård, det kommer jag aldrig någonsin förstå.

Läs mer om Rosengrenska här och om Rätt till vård-initiativet här