Fascination, förälskelse, förfäran, förhoppning, förtvivlan, förväntan, förändring?

Jag har varit i Guatemala och upplevt allt mellan hopp och förtvivlan. Jag fick träffa helt sensationella människor som välkomnade mig och studenterna jag reste med på ett otroligt varmt sätt. Samma människor berättade om de fruktansvärda grymheter de utsatts för. Fascinerande att man kan vara så fantastiskt vänlig och omtänksam efter att vara med om så mycket grymheter.

Mayabefolkningen i Guatemala har diskriminerats i hundratals år, allt sedan Spaniens invasion (det som i Europeiska historieböcker kallas ”erövringen”). De har tvingats från sin mark och försörjning in i slavliknande arbetsförhållanden. Under ett 36 år långt inbördeskrig har de hotats, angripits och drivits på flykt av militären. De har levt gömda i bergen utan mat eller tak över huvudet. De har torterats och lämnats åt sitt öde.
Men, de har inte kuvats. Människorna jag fick träffa har överlevt krig, förtryck och folkmord. Och nu vill de ha rättvisa.

Trots att det är tolv år sedan fredsavtalet skrevs i Guatemala har inte rättvisa skipats. Förövarna har inte dömts. Offren har inte fått upprättelse.

De människor jag träffade är överlevande, vittnen som kämpar för att ställa ansvariga politiker och militärer till svars för de brott de begått. Alla säger samma sak:
- Vi kommer aldrig att sluta kämpa.
Engagemanget är stort och bergfast.

De ber oss minnas deras historia och berätta den vidare. Det är det minsta vi kan göra. Där med vittnena i byn Xix i Guatemalas berg inser jag hur orättvis världen är och önskar att jag kunde skaka den rätt. Nu på en gång. Omedelbart!
Jag kommer aldrig att glömma Don Tibursio och de andra vittnena som berättade sina historier för mig. De hjälper mig förstå hur fel det är i världen. Men också vilken otrolig styrka och kraft som bor i en människa. De gör mig ödmjuk men också motiverad.