15 aktivister har nu kommit hem från Burkina - fyllda av intryck, ny kunskap och massor av bevis på att klimatförändringen har med (o)rättvisa att göra! Eftersom vi var med om otroligt spännande saker vill vi berätta om dem. Men eftersom vi inte hade internet och el i Burkina så kunde vi inte göra det live.
Därför börjar resan om nu här på bloggen. Idag är det dag 1 och ett antal dagar framöver kommer det att ploppa upp en resereflektioner här!
lördag 14 februari 2009
Burkina Faso-resan: Dag 1. Måndag 26 januari 2009
Burkina Faso-resan: Dag 1. Måndag 26 januari 2009
Expeditionen drar igång. Står på Arlanda, dimman ligger tät. Vi möts, hälsar och ser på varandra.
Sedan: Ridå.
I sanningsversionen låg inte dimman fullt så tät. Men vi var i alla fall där. Vi passerade de första kontrollerna och kom igenom. Än så länge är vi fulltaliga.
Sen flög vi. Inte så himla kul. Upp. Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Drygt!
/Christine och Olof
Expeditionen drar igång. Står på Arlanda, dimman ligger tät. Vi möts, hälsar och ser på varandra.
Sedan: Ridå.
I sanningsversionen låg inte dimman fullt så tät. Men vi var i alla fall där. Vi passerade de första kontrollerna och kom igenom. Än så länge är vi fulltaliga.
Sen flög vi. Inte så himla kul. Upp. Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Drygt!
/Christine och Olof
söndag 1 februari 2009
Gruppen som blev kvarlämnad
Vi har nu varit i Burkina Faso i 6 dagar. Vi stormtrivs!!
Till och med igâr har hela gruppen tillsammans besökt olika projekt i norra delen av landet. Vi har mött mânga engagerade människor som med smâ medel skapar stora förändringar. Vi har även träffat kungen av Yatenga!!!! :)
3/4 av gruppen âkte igâr tillbaka till huvudstaden, Ouagadougou. Vâr grupp blev lämnade kvar i Gourcy. Imorgonbitti âker vi ut till en liten by där vi ska leva med familjer. Här kommer vi att fâ lära oss om deras vardag och fâ en möjlighet att förstâ deras verklighet.
Detta är bara ett smakprov av vâr resa, det kommer mer......
Sara och Ulrika
Till och med igâr har hela gruppen tillsammans besökt olika projekt i norra delen av landet. Vi har mött mânga engagerade människor som med smâ medel skapar stora förändringar. Vi har även träffat kungen av Yatenga!!!! :)
3/4 av gruppen âkte igâr tillbaka till huvudstaden, Ouagadougou. Vâr grupp blev lämnade kvar i Gourcy. Imorgonbitti âker vi ut till en liten by där vi ska leva med familjer. Här kommer vi att fâ lära oss om deras vardag och fâ en möjlighet att förstâ deras verklighet.
Detta är bara ett smakprov av vâr resa, det kommer mer......
Sara och Ulrika
torsdag 29 januari 2009
Det där med att mötas
Förutom att bli pilot och kobonde som liten ville jag ju oxå ha ett kul jobb där jag fick resa. Ibland får man som man vill och denna vecka är jag på World Social Forum [WSF] i Belem, Brasilien.
Här träffas världen (dock inte så stor del av Afrika) och - precis som media visar - dansar och ler. Förutom det rynkar den oxå sina pannor och undrar hur en annan värld ska bli möjlig.
I år handlar många seminarier om den finansiella krisen; hur ska den mötas? Många har oxå det perspektivet att krisen ger dem möjlighet att säga "Vad var det jag sa? Kapitalismen är ond och måste dö." (Citat.)
Under flera av dessa seminarier har jag känt hjärtat sjunka och tänkt att inte blir det civila samhället som tar oss ur finanskrisen - vi kommer aldrig att kunna enas om hur det ska gå till. Jag förstår verkligen den indiske forskaren som riktigt spottar fram ordet "development"och menar att utveckling, profit och kapitalism har tagit byarnas vatten, mark och möjlighet att leva. Lika mycket vet jag dock att ganska få av oss som mår rätt gött i marknadsekonomin kommer se det som ett realistiskt alternativ att byta ut den.
Här finns ett djupt gap mellan min verklighet och den som presenteras, och jag tror att det är ett problem.
Och inte bara detta - enligt alla jag har pratat med är Lula en sopa och Chavez Latinamerikas räddning. Vem visste det? Min bild, copy pastead från svensk media var en annan.
Så vilka slutsatser drar vi ifrån detta?
Flera. T ex att förändra världen kan vara ett meckigt göra. Och att globaliseringen må vara stor, men världen är större.
Sist men inte minst konstaterar jag dock att det där med att mötas, det är inte så dumt. Visst vore det sweet om WSF slutade med en gemensam plan över 23 steg till en förändrad värld, men som sagt; det är meckigt. Däremot tror jag att mötena kommer minska det där gapet och göra vår världsförbättring bättre.
Här träffas världen (dock inte så stor del av Afrika) och - precis som media visar - dansar och ler. Förutom det rynkar den oxå sina pannor och undrar hur en annan värld ska bli möjlig.
I år handlar många seminarier om den finansiella krisen; hur ska den mötas? Många har oxå det perspektivet att krisen ger dem möjlighet att säga "Vad var det jag sa? Kapitalismen är ond och måste dö." (Citat.)
Under flera av dessa seminarier har jag känt hjärtat sjunka och tänkt att inte blir det civila samhället som tar oss ur finanskrisen - vi kommer aldrig att kunna enas om hur det ska gå till. Jag förstår verkligen den indiske forskaren som riktigt spottar fram ordet "development"och menar att utveckling, profit och kapitalism har tagit byarnas vatten, mark och möjlighet att leva. Lika mycket vet jag dock att ganska få av oss som mår rätt gött i marknadsekonomin kommer se det som ett realistiskt alternativ att byta ut den.
Här finns ett djupt gap mellan min verklighet och den som presenteras, och jag tror att det är ett problem.
Och inte bara detta - enligt alla jag har pratat med är Lula en sopa och Chavez Latinamerikas räddning. Vem visste det? Min bild, copy pastead från svensk media var en annan.
Så vilka slutsatser drar vi ifrån detta?
Flera. T ex att förändra världen kan vara ett meckigt göra. Och att globaliseringen må vara stor, men världen är större.
Sist men inte minst konstaterar jag dock att det där med att mötas, det är inte så dumt. Visst vore det sweet om WSF slutade med en gemensam plan över 23 steg till en förändrad värld, men som sagt; det är meckigt. Däremot tror jag att mötena kommer minska det där gapet och göra vår världsförbättring bättre.
onsdag 28 januari 2009
En onsdagkvälls tankar om konflikt och media
Jag halvlyssnade på nåt kulturprogram på P1 när jag diskade idag. Ämnet var krig och konst. Högtflygande diskussioner om hur krig tar sig konstnärliga uttryck fördes. Jag lyssnade sådär halvkoncentrerat. Men så kom också frågan upp om vilka konflikter som inte syns på den konstnärliga arenan. Mina öron spetsades. Två länder nämndes: Kongo och Sri Lanka. Mina länder. Kongo där jag volontärat och Sri Lanka där jag diakonia-jobbat. I båda länderna har konflikten trappats upp den senaste tiden. Och det gör mig ont. Innan vansinnet bröt ut i Gaza var Kongo ganska ofta på medietapeten. Nu är det desto tystare men jag tror knappast det beror på att stridandet har avtagit. Nä, media har bara plats för en konflikt i taget.
Lite då och då nämns också inbördeskriget på Sri Lanka. Regeringstrupper som rycker framåt, ett gerillafäste som intas eller en bomb som sprängs. Oftast, eller rättare sagt i princip jämt, när medierna rapporterar om Sri Lanka står det längst ner i artikeln, alt. sägs lite i förbifarten innan nästa inslag kommer, att uppgifterna från regeringen, som man nyss redogjort för, inte har kunnat bekräftas från oberoende källor. Nej, för journalister är inte tillåtna i området där stridandet pågår. Så någon oberoende rapportering existerar inte.
När jag jobbade på Sri Lanka i somras försökte jag hålla mig någorlunda uppdaterad om läget genom att läsa (eller åtminstone ögna igenom) dagstidningarna som kom till kontoret. Men även där var det nästan uteslutande regeringens synvinkel som porträtterades. Och bilden som målades upp var: LTTE är svaga nu – gör vi bara en sista forcering kommer vi vinna det här kriget en gång för alla! Krigspropaganda på högsta nivå, med andra ord. För riktigt så enkelt är det ju självklart inte.
När det gäller yttrandefrihet och oberoende media är Sri Lanka verkligen ett mörker. Och värre blev det när chefredaktören på The Sunday Leader, Lasantha Wickramatunga, mördades på öppen gata i Colombo den 8:e januari. Några dagar senare publicerades hans sista ledare postumt. Han skriver med skrämmande klarsynthet. Han vet att när världen får läsa hans ord, kommer han inte längre finnas i livet. Så nu ska jag sluta uppta din koncentration och låta dig läsa hans ledare istället. Den är mycket bättre än mina blogginlägg. Läs den här.
Nu alltså.
Lite då och då nämns också inbördeskriget på Sri Lanka. Regeringstrupper som rycker framåt, ett gerillafäste som intas eller en bomb som sprängs. Oftast, eller rättare sagt i princip jämt, när medierna rapporterar om Sri Lanka står det längst ner i artikeln, alt. sägs lite i förbifarten innan nästa inslag kommer, att uppgifterna från regeringen, som man nyss redogjort för, inte har kunnat bekräftas från oberoende källor. Nej, för journalister är inte tillåtna i området där stridandet pågår. Så någon oberoende rapportering existerar inte.
När jag jobbade på Sri Lanka i somras försökte jag hålla mig någorlunda uppdaterad om läget genom att läsa (eller åtminstone ögna igenom) dagstidningarna som kom till kontoret. Men även där var det nästan uteslutande regeringens synvinkel som porträtterades. Och bilden som målades upp var: LTTE är svaga nu – gör vi bara en sista forcering kommer vi vinna det här kriget en gång för alla! Krigspropaganda på högsta nivå, med andra ord. För riktigt så enkelt är det ju självklart inte.
När det gäller yttrandefrihet och oberoende media är Sri Lanka verkligen ett mörker. Och värre blev det när chefredaktören på The Sunday Leader, Lasantha Wickramatunga, mördades på öppen gata i Colombo den 8:e januari. Några dagar senare publicerades hans sista ledare postumt. Han skriver med skrämmande klarsynthet. Han vet att när världen får läsa hans ord, kommer han inte längre finnas i livet. Så nu ska jag sluta uppta din koncentration och låta dig läsa hans ledare istället. Den är mycket bättre än mina blogginlägg. Läs den här.
Nu alltså.
måndag 26 januari 2009
Burkina i kalendern
Nu åker jag och 15 aktivister, 3 styrelsemedlemmar och en kollega till Burkina Faso. Vi ska studera klimatförändringar, utveckling och mycket annat. Men framför allt ska vi lära känna människor och deras liv. Hur är det att vara burkinabe igentligen? Förhoppningsvis kommer vi också lande på en och annan schysst konsert med västafrikanska rytmer....
Vår ambition är att berätta om det här på bloggen. Begränsad tillgång till både internet och el kan säkert sätta en hel del hinder i vägen, men förr eller senare så kommer det ploppa upp en massa inlägg här från en annan verklighet.
Vår ambition är att berätta om det här på bloggen. Begränsad tillgång till både internet och el kan säkert sätta en hel del hinder i vägen, men förr eller senare så kommer det ploppa upp en massa inlägg här från en annan verklighet.
torsdag 15 januari 2009
Aktivist 24-7. Med rätt att påverka.
Det gäller att ha sina aktivist-känselspröt fullt aktiverade. Ständigt. Annars kan ett tillfälle för påverkan lätt slinka mellan fingrarna.
- Men, du är väl så här politiskt intresserad? sa helt plötsligt kursaren bredvid mig, efter några glas vin på studenthaket.
- Ja, jo, det är jag väl.
Ska vi verkligen ta den här diskussionen nu? tänkte jag i mitt stilla sinne.
- Jag är inte det. Fast jag skulle gärna vilja vara.
Å så berättade hon om hur hon vid ett riksdagsval hade haft partiledarnas söthet som kriterium. Ett kriterium så gott som något. Hon röstade i alla fall.
- Men, vad tycker du då? fortsatte hon.
AHA! Ett tillfälle för påverkan. Att få upplysa några människor om saker som de förmodligen inte vet.
- Ja, asså, jag är ju inte engagerad i nåt politiskt parti, började jag. Men jag har ju en hel del åsikter om politiska frågor. Mest dom som rör globala grejer. Det är lite det jag brinner för. Är ni helt säkra på att ni vill gå in på det här? Jag kan bli rätt speedad, förvarnade jag.
- Ja! Vi vill veta!
Ja, men då så. Kör i vind! Jag började så smått med att informera om att Sverige, trots alla fina ord om mänskliga rättigheter, är världens största vapenexportör, räknat i per capita. Mina kursare förvandlades från flabbande luftbandsmedlemmar till fågelholkar. Trodde mig knappt. Jo, sa jag. Gick därifrån vidare till EU:s jordbrukssubventioners påverkan på bönder i fattiga länder. Fick även in lite problematisering, olika intressen som strider mot varandra, lite fördelar och nackdelar med bistånd och min ilska över "klappaosspåaxelnochkännaossnöjdamedosssjälva-solidariteten. "Jag är givmild! Och solidarisk med de fattiga. Men bara när det passar mig." Pang tjong! Som ett smäck, satt det.
Tror inte att jag härmed har format Sveriges nya partiledare. Men några frön har i alla fall såtts. Och jag fick åter den självklara och fantastiska känslan av att ha valt helt rätt här i livet.
Aktivist 24-7. Med rätt att påverka.
- Men, du är väl så här politiskt intresserad? sa helt plötsligt kursaren bredvid mig, efter några glas vin på studenthaket.
- Ja, jo, det är jag väl.
Ska vi verkligen ta den här diskussionen nu? tänkte jag i mitt stilla sinne.
- Jag är inte det. Fast jag skulle gärna vilja vara.
Å så berättade hon om hur hon vid ett riksdagsval hade haft partiledarnas söthet som kriterium. Ett kriterium så gott som något. Hon röstade i alla fall.
- Men, vad tycker du då? fortsatte hon.
AHA! Ett tillfälle för påverkan. Att få upplysa några människor om saker som de förmodligen inte vet.
- Ja, asså, jag är ju inte engagerad i nåt politiskt parti, började jag. Men jag har ju en hel del åsikter om politiska frågor. Mest dom som rör globala grejer. Det är lite det jag brinner för. Är ni helt säkra på att ni vill gå in på det här? Jag kan bli rätt speedad, förvarnade jag.
- Ja! Vi vill veta!
Ja, men då så. Kör i vind! Jag började så smått med att informera om att Sverige, trots alla fina ord om mänskliga rättigheter, är världens största vapenexportör, räknat i per capita. Mina kursare förvandlades från flabbande luftbandsmedlemmar till fågelholkar. Trodde mig knappt. Jo, sa jag. Gick därifrån vidare till EU:s jordbrukssubventioners påverkan på bönder i fattiga länder. Fick även in lite problematisering, olika intressen som strider mot varandra, lite fördelar och nackdelar med bistånd och min ilska över "klappaosspåaxelnochkännaossnöjdamedosssjälva-solidariteten. "Jag är givmild! Och solidarisk med de fattiga. Men bara när det passar mig." Pang tjong! Som ett smäck, satt det.
Tror inte att jag härmed har format Sveriges nya partiledare. Men några frön har i alla fall såtts. Och jag fick åter den självklara och fantastiska känslan av att ha valt helt rätt här i livet.
Aktivist 24-7. Med rätt att påverka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
