En onsdagkvälls tankar om konflikt och media

Jag halvlyssnade på nåt kulturprogram på P1 när jag diskade idag. Ämnet var krig och konst. Högtflygande diskussioner om hur krig tar sig konstnärliga uttryck fördes. Jag lyssnade sådär halvkoncentrerat. Men så kom också frågan upp om vilka konflikter som inte syns på den konstnärliga arenan. Mina öron spetsades. Två länder nämndes: Kongo och Sri Lanka. Mina länder. Kongo där jag volontärat och Sri Lanka där jag diakonia-jobbat. I båda länderna har konflikten trappats upp den senaste tiden. Och det gör mig ont. Innan vansinnet bröt ut i Gaza var Kongo ganska ofta på medietapeten. Nu är det desto tystare men jag tror knappast det beror på att stridandet har avtagit. Nä, media har bara plats för en konflikt i taget.

Lite då och då nämns också inbördeskriget på Sri Lanka. Regeringstrupper som rycker framåt, ett gerillafäste som intas eller en bomb som sprängs. Oftast, eller rättare sagt i princip jämt, när medierna rapporterar om Sri Lanka står det längst ner i artikeln, alt. sägs lite i förbifarten innan nästa inslag kommer, att uppgifterna från regeringen, som man nyss redogjort för, inte har kunnat bekräftas från oberoende källor. Nej, för journalister är inte tillåtna i området där stridandet pågår. Så någon oberoende rapportering existerar inte.

När jag jobbade på Sri Lanka i somras försökte jag hålla mig någorlunda uppdaterad om läget genom att läsa (eller åtminstone ögna igenom) dagstidningarna som kom till kontoret. Men även där var det nästan uteslutande regeringens synvinkel som porträtterades. Och bilden som målades upp var: LTTE är svaga nu – gör vi bara en sista forcering kommer vi vinna det här kriget en gång för alla! Krigspropaganda på högsta nivå, med andra ord. För riktigt så enkelt är det ju självklart inte.

När det gäller yttrandefrihet och oberoende media är Sri Lanka verkligen ett mörker. Och värre blev det när chefredaktören på The Sunday Leader, Lasantha Wickramatunga, mördades på öppen gata i Colombo den 8:e januari. Några dagar senare publicerades hans sista ledare postumt. Han skriver med skrämmande klarsynthet. Han vet att när världen får läsa hans ord, kommer han inte längre finnas i livet. Så nu ska jag sluta uppta din koncentration och låta dig läsa hans ledare istället. Den är mycket bättre än mina blogginlägg. Läs den här.

Nu alltså.