Plötsligt ringer telefonen:
– Army jeeps in Jayyous.
Det är inte ett oväntat samtal. Att israeliska soldater plötsligt och hotfullt demonstrerar sin närvaro i Jayyous är så vanligt att vi fått ett särskilt, förenklat rapportformat för detta från EAPPI-kontoret. Ett torrt sätt att beskriva en brutal verklighet, kanske. Likväl säger det något om situationen här. Vi sätter på oss våra västar med EAPPI-loggan på ryggen och går ut på huvudgatan med kameran i högsta hugg. Mitt på gatan står mycket riktigt fyra armébilar och ett tiotal soldater som i sin tur håller sina maskingevär i högsta hugg. Jag går fram till den närmsta soldaten och frågar vad de gör här. Han svarar att det har med säkerhet att göra, men att han inte kan berätta mer för mig.
Av en bekan
t i byn får vi veta att några yngre killar håller på att förhöras på ett internetcafé. Efter ett tag kommer en av dem ut och berättar att förhöret i stort sett handlade om huruvida de har facebook och hotmail. Jag funderar kring säkerhetsaspekten i detta förhör och motiveringen för att ta med sig sexton beväpnade soldater för att ställa den typen av frågor. Vi iakttar hur aktiviteten i byn ökar. Plötsligt är vartenda fordon som finns i hela byn ute på gatan, från åsnekärra till lastbil. Äldre män i traditionell klädsel promenerar oberört förbi ynglingarna med maskingevär. Jag kan inte förstå detta som annat än ett tyst motstånd. Invånarna i byn gömmer sig inte. De möter ockupanterna med rak rygg.
Vi iakttar även att pojkarna i byn börjar smyga omkring bakom gathörn och ovanpå tak med stenar i händerna. Soldaten jag pratade med tidigare kommer fram till mig. Han pekar mot pojkarna och säger:
– Titta på dem. De kommer kasta sten på oss och vi har inte gjort något.
Soldaterna sätter sig i jeeparna och kör några hundra meter bort. Vi följer efter. De positionerar sig på nytt med sina tunga vapen i högsta beredskap. En ung man från byn blir förhörd. Vi observerar. Småpojkarna lurar bakom hörnen. Sen kör de vidare och spelar upp samma scen igen ytterligare ett hundratal meter bort. Vi följer efter. Och så vidare. Längst vägen träffar vi pojkar och en del flickor i åldrarna 6 år och uppåt. De har samma upprymda ansiktsuttryck som barn som leker spännande lekar som ”Ge mig en vink” eller ”Röda-vita rosen”. Skillnaden med den här ”leken” är att motståndarlaget har ljudbomber, tårgas och gummikulor att ta till, och maskingevär om det skulle gå riktigt illa. Vi träffar även vuxna, som inser allvaret i situationen. En kvinna gestikulerar upprört att vi ska fotografera soldaterna. En man säger:
– Ser ni vår situation? Soldaterna kommer in här när de vill och utsätter våra barn för så mycket våld. Säg åt dem att flytta sin lekplats någon annanstans!
Detta pågår i cirka två timmar. Den här gången blir det ingen tårgas och bara några få stenar kastas. Ingen arresteras. Inga hus genomsöks. Inga långa förhör genomförs. Soldaterna frågar inte efter någon särskild person. Så vad var det frågan om? Soldaten jag pratade med kallar det säkerhet.
Breaking the Silence, en organisation som samlar in vittnesmål från israeliska militärveteraner, kallar det att visa närvaro. Detta är inte ett begrepp de själva kommit på; att visa närvaro i det ockuperade palestinska området är en vedertagen metod inom den israeliska militären, med syfte att sprida rädsla.[1] Dessa insatser föregås sällan av information om pågående terroristverksamhet på platsen ifråga. Platserna väljs istället ut tillsynes slumpmässigt. Att visa närvaro kan innebära allt från att köra in med några militärjeepar i en by dagtid (vilket man från militärens sida vet ofta leder till stenkastning)[2] till att massarrestera alla personer inom ett visst åldersspann[3] eller välja ut slumpmässiga hus att vandalisera.[4] Liknande manövrar kan även genomföras i träningssyfte för nya rekryter. Civila palestinier som såklart upplever situationen som högst autentisk används för att träna israeliska lumparkillar att bemöta framtida potentiella krigssituationer.[5]
Dessa besök med syfte att sprida rädsla och påminna palestinierna om ockupationsmaktens närvaro är som ett ständigt hot i utkanten av synfältet i Jayyous. Barnen som växer upp här är vana vid att se tunga vapen, och de vet någonstans att israeliska soldater kan arrestera deras föräldrar, äldre syskon eller dem själva när som helst. Många av dem har blivit väckta mitt i natten av soldater och fått sina hem upprivna. Den insatsstyrka som besökte Jayyous förra veckan representerar allt detta. Jag kan omöjligt hålla med soldaten om att de ”inte gjort något”.
Sandra Rudholm
Jayyous, augusti 2011
[1] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 29
[2] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 40
[3] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 41
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar