Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

fredag 2 september 2011

En omöjlig vänskap?

– Om ni stannar lite till ska ni få träffa mina och Sehams bästa vänner, från Israel, säger Abu Azzam plötsligt.

Någon kvart senare dyker Oded och Nira upp och ett utdraget kramkalas påbörjas. Resan från Haifa till Jayyous har tagit omkring en timme – en resa från Israels kommersiella centrum till en palestinsk by där det går åsnor på gatorna. Oded och Nira har gjort denna resa otaliga gånger genom åren; för att hjälpa till med olivskörden, för att vara med i demonstrationer mot muren och för att träffa sina kära vänner i Jayyous. Idag har de med sig Niras åttio år gamla mamma, Shosh. Det blir skratt och allvar, fler kramar och en varm lätthet lägger sig över rummet. Den sortens lätthet som blir när kära vänner möts.

Shosh är glad att äntligen få träffa Abu Azzam och Seham, som hennes dotter och svärson så ofta pratar om. Hon är stolt över att vara mor till en fredsaktivist, och berättar om en tid då relationerna mellan israeler och palestinier var annorlunda:

– Jag föddes i Haifa. Båda mina föräldrar kom hit från Polen på 20-talet. I Haifa hyrde vi ett hus av en palestinsk familj som bodde i Libanon. Varje sommar kom familjen hem en månad och då bodde de på övervåningen och vi på undervåningen. Vi bodde tillsammans som en enda stor familj. Hon blir tyst en stund och tillägger sedan: Det skulle aldrig kunna hända idag.

Nej, många skulle ha svårt att föreställa sig att en palestinsk och en israelisk familj skulle bo i samma hus, som en enda stor familj. Mycket har förändrats sedan Shosh var en liten flicka, och kontakter mellan israeler och palestinier blir alltmer sällsynta.

– Folk tycker att vi är galna som åker hit. De tror att det är farligt, berättar Nira. Våra grannar säger: ”Ska ni dit?! Är ni inte rädda?!”

Att vara fredsaktivist i Israel har sitt pris. Den som exempelvis vägrar militärtjänstgöring, eller vägrar att tjänstgöra i det ockuperade palestinska området, sätts i fängelse, har svårt att komma in på universitetet, har svårt att få jobb och utsätts för socialt stigma.[1] Att uppmana till bojkott av produkter från bosättningar är straffbart enligt israelisk lag sedan några veckor tillbaka.[2] (Kom ihåg i detta sammanhang att alla bosättningar är olagliga enligt internationell rätt, [3] vilket är anledningen till att fredsaktivister och andra uppmanar till bojkott av de produkter som produceras i bosättningarna.[4]) Även Nira och Oded har hamnat på kant med det israeliska rättssystemet. Båda två arresterades för att ha förolämpat soldater för några månader sedan. Nira släpptes medan Oded ställdes inför rätta, och dömdes till cirka 6000 kr i böter vardera till de två soldater han sägs ha förolämpat. Om han upprepar detta brott igen inom sex månader kommer han att dömas till tre års fängelse per automatik.

– I min dom står det att jag är värre än nazisterna, säger Oded. Det står faktiskt så! upprepar han när han ser våra chockade ansiktsuttryck.

– Vi anses vara förrädare, säger Nira och skakar på huvudet.

– Men jag tänker på att Abu Azzam har suttit så många år i fängelse, så tre år ska nog gå bra!

Det israeliska samhället är allt annat än homogent. Det finns många grupper som motsätter sig ockupationen av Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, som motsätter sig militariseringen av det israeliska samhället,[5] som motsätter sig bosättarpolitiken, som vill ha en stat som förtjänar att kallas demokrati. De kämpar i motvind, men de kämpar.

Upplagd av kl.