Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

torsdag 4 augusti 2011

Normalt under ockupation

En förmiddag träffar jag och min följeslagarkollega en sjubarnsfamilj. Det är liv och rörelse, alla pratar i munnen på varandra, vill låna min kamera och pratar ivrigt med mig på arabiska. Jag gör en mental anteckning om att ta fler arabiskalektioner. Så småningom börjar mamman i familjen berätta om när hennes åttaårige son, Ahmad, kom i närkontakt med israeliska soldater i april i år. Ahmad var ute och lekte med en kompis i närheten av en tillfällig israelisk vägspärr i utkanten av byn där han bor. Kanske tyckte soldaterna att de var för nära? De började jaga pojkarna, som sprang hem. Ahmad sprang in i sitt hus och stängde dörren. En av soldaterna kom efter, fick tag på Ahmad och höll honom i ett strypgrepp. Kompisen hade hämtat Ahmads mamma som kom springande lagom för att se sin åttaårige son i soldatens grepp. Efter den här traumatiska händelsen förlorade Ahmad delar av sin talförmåga. Han kunde inte få fram alla ljud och kunde inte längre formulera ord.

På eftermiddagen samma dag träffar vi tjugoårige Jamal som precis kommit hem från ett och ett halvt år i israeliskt fängelse. Han sitter omgiven av sin familj. Grannar kommer och går för att hälsa honom välkommen hem. Jag frågar hur han mår och han bara ler och skakar på huvudet. Han berättar obehagliga detaljer om tillvägagångssättet vid arresteringen, som skedde nattetid. Jamal berättar vidare om de förhörsmetoder som han varit utsatt för; vid ett tillfälle kom en person från underrättelsetjänsten och uppgav sig för att vara advokat från en frivilligorganisation i syfte att få honom att erkänna brott. Slutligen berättar han om förhållanden i fängelset som i hans fall innebar tio personer i samma rum, utan möjligheter att kontakta sin familj. På vägen därifrån pratar jag med en bekant från byn. ”Jag hoppas att han är okej”, säger jag. ”Ett och ett halvt år i fängelse är normalt”, svarar han. ”Jag känner en kille i Jayyous som suttit sju år i fängelse. Han undviker folk och vill inte prata med någon eller dansa på bröllop. Men ett eller två år är normalt, det har nästan alla här gjort.”

Nästa dag träffar jag Atef som är femton år gammal. Han berättar med tyst men stadig röst om vad som hände för en vecka sen. Han var ute med sin kusin på eftermiddagen när en israelisk militärbil körde fram till dem. Soldaterna frågade om han kände till någon som kastade sten i byn där han bor. Han sa att han inte gjorde det. Soldaterna sa att han ljög och tog med honom till en militärinrättning för förhör. Hela vägen dit hade han ögonbindel på sig. Han blev kvarhållen i cirka sex timmar och släpptes ut vid midnatt utanför byn för att gå hem till fots till sin oerhört oroliga familj. Familjen misstänker att det egentligen handlade om en bestraffning för att de har fortsatt valla sina får på ett område som har beslagtagits av den israeliska regeringen.

De tre familjer som jag mötte på två dagar har något gemensamt, inte bara med varandra utan med många familjer på Västbanken. Trakasserier från israeliska soldater och godtyckliga arresteringar är vanligt förekommande, och cirka 20% av Palestinas totala befolkning hade suttit i fängelse år 2005.[1] I oktober 2010 satt 5847 palestinier i israeliskt fängelse – vilket innebär en halvering jämfört med tidigare år.[2] År 2010 arresterades minst 286 barn.[3] Att palestinier över huvud taget sitter i israeliska fängelser strider mot den fjärde Genèvekonventionen. [4]Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem konstaterar i en färsk rapport dessutom att minderåriga arresteras, förhörs och fängslas utan att ta hänsyn till de särskilda rättigheter som tillkommer personer i deras ålder. Exempelvis har en familjemedlem rätt att närvara vid förhören och hänsyn ska tas till hur barnets utveckling påverkas av arrestering, förhör och fängslande.[5] Rätten till en advokat uppfylls inte alltid vid förhör, varken för vuxna eller barn.[6] Fallen prövas inte i civila domstolar utan i militära. Våld, hot och trakasserier ingår i metoderna för att förhöra såväl vuxna som minderåriga och påtvingande erkännanden är vanligt förekommande. [7] Både personer jag pratat med i Jayyous och rapporter från MR-organisationer vittnar om att unga människor tvingas skriva under bekännelser på hebreiska, vilket är ett språk de inte förstår.[8]

Med medicinsk och psykologisk hjälp har åttaårige Ahmad så småningom fått tillbaka sin talförmåga. Han busar med sina syskon under tiden vi besöker hans familj. Jag tänker att Ahmad kommer växa upp och att han kommer vänja sig alltmer vid de israeliska soldaternas närvaro i hans liv. Så småningom kommer han sluta vara rädd för dem. Det är högst troligt att han kommer att komma i närkontakt med dem igen. Kanske blir han arresterad och förd med ögonbindel till en militärinrättning nästa gång. Kanske hamnar han i fängelse gången efter det.

Fotnot: Namnen på personerna i texten är fingerade.

Upplagd av kl.
Etiketter: , ,