På tal om klimatångest...

Man kan lätt bli nedslagen, nästintill lamslagen. Kunskap kan både ge och ta energi och visst tänker jag ibland att det är kört. Svenska Dagbladet har just avslutat en intressant artikelserie på temat klimatångest, ett relativt nytt begrepp som ändå tydligt visar vår ökade oro för vår värld. Jag bor och pluggar i Jönköping och har valt att engagera mig i Diakonias aktivistgrupp i stan. Att få vara en del av något större och träffa andra som vill lära sig mer om världen och dessutom väcka frågor hos andra är för mig ett sätt att hantera oron och ilskan kring vad som händer i världen. Rättvisor och orättvisor. Människors olika villkor. Klimatförändringar.

Under våren i år passade vi på att ta upp klimatfrågan i samband med Earth Hour. På västra torget i Jönköping mötte vi då en man som bestämt uttryckte att han minsann inte brydde sig, ”kom tillbaka när Visingsö börjar sjunka” ropade han efter oss. Jag kände mig både arg och besviken men kanske ännu mer peppad att försöka påverka. Vi har ett ansvar och för mig handlar det också om kärlek. Kärlek och respekt för andra människors liv och verklighet. Kan jag göra något så vill jag det!

Själv kan det vara svårt att få utlopp för sin oro, så är det nog med klimatångest som med annan ångest. Att göra något tillsammans är därför det bästa tips jag kan ge. Jag tror det behövs människor som vågar vara lite obekväma. Låt inte klimatångesten bli något som lamslår dig.
Bättra att reagera: agera!