Jag klättrar upp på snödrivan framför anslagstavlan. Jag håller andan några ögonblick och försöker lägga lika mycket vikt på båda fötterna. Snön verkar hålla. Jag ställer mig på tå och trycker med ena vanten upp Diakoniaplanschen ovanpå en gammal salsaaffisch. Med andra handen försöker jag nita fast den med häftpistolen. Inget händer. Försiktigt släpper jag greppet för att försöka igen. Pang! En nit flyger iväg som en projektil, studsar mot anslagstavlan och försvinner ut på cykelvägen bakom mig. Jag rycker skrämt till och snön bestämmer sig för att jag har stått där länge nog. Mina för stora vinterkängor och resten av mig hamnar plötsligt en halvmeter längre ner, hjälplöst klängande för att hålla mig fast i anslagstavlan. Snöig, men inte modlös, kravlar jag mig upp. Ett nytt försök med den livsfarliga häftpistolen. Pang! Ännu en nit flyger okontrollerat iväg. Pang! Pang! Pang! Jag stirrar misstroget på det som jag trodde var ett kontorsredskap men som tydligen är ett avancerat vapen i min hand. Du har gjort ditt, bestämmer jag. Jag hoppar ur snön och hämtar plan B i min ryggsäck: en ask vanliga nålar.
Nöjt fäster jag upp affischen med nålarna istället. Grymt snyggt! Jag rycker till när jag hör ett lågt rassel. Skit! Hundratals små knappnålar utspridda i en snödriva. Smart, Johanna, smart … Jag suckar och plockar av mig vantarna. Folk som går förbi tittar misstänksamt på mig där jag sitter och plockar iskalla, snöiga nålar en efter en ur snön. Men affischen är i alla fall på plats. Ett steg närmre den första norrländska Diakoniaaktivistgruppen.
Jag heter Johanna och jag och min syster Helena tänkte försöka starta en aktivistgrupp här i Umeå där vi bor. Första mötet blir på måndag (31 januari) och då hoppas vi att många nya, aktivistsugna människor dyker upp ;)
Inlägg
