Jordbävningsfrustration

Återigen ser vi katastrofbilder i TV, tidningar, på webplatser, hör förtvivlade röster på radio. Och återigen är det några av världens allra fattigaste människor som drabbas hårdast. Det är nästan så jag får en klump av dåligt samvete i magen. Dåligt samvete över att det alltid är "dom" som drabbas. Aldrig "vi". Alltid dom som kämpar för att få livet att gå ihop, aldrig jag som lever i överflöd. Det är väl rätt irrationellt att få dåligt samvete över något som jag inte alls har varit med och påverkat, eller kunnat påverka. Men i så fall är jag irrationell. Det är litegrann som vissa vänner eller bekanta som alltid verkar råka illa ut. Gång på gång. Får sparken, en närstående dör, blir deprimerad, får någon obotlig sjukdom... Vissa personer verkar nästan vara olycksmagneter. Och det känns så orättvist. Kan inte olyckan sprida sig lite mer jämnt? Kan inte vi här i Sverige också råka ut för en ordentlig katastrof, så något annat olycksmagnetsland får slippa?

I rapporteringen kring jordbävningskatastrofen nämns nu att världens länder lärde sig en del från tsunamin för fem år sedan, och att man nu jobbar mycket mer samordnat. Något som är avgörande om man vill få till en långsiktigt hållbar återuppbyggnad. Men det måste vara en oerhörd utmaning när behoven är så enorma, tiden så knapp och statsapparaten så svag. De som jobbade i de tsunamindrabbade områdena 2005 kan nog intyga det. Även biståndsminister Gunilla Carlsson tar upp vikten av samordning i en artikel i gårddagens DN (som jag inte lyckas hitta på dn.se och därmed tyvärr inte kan länka till), och att inte göra något förhastat utan istället försöka se vad just Sverige kan bidra med. Något jag tycker är ganska bra. Viljan att hjälpa är bra, men det räcker tyvärr inte alltid i situationer som denna. Insatserna måste också bestå av kompetent, erfaren personal som är kunniga i sin uppgift och om kontexten. Och det måste också vara en mening i varför just de åker dit för att göra just denna uppgift. Men sen säger hon något lustigt. Rent av lite korkat, om du frågar mig. Hon säger att vi inte kan ha folk som åker ner "bara för att det är roligt". Nej, det ska vi naturligtvis inte ha. Men vad tror hon egentligen? Exakt vilka är det hon menar åker för att jobba i katastrofområden bara för att det är roligt? Vilka är det som tycker att det är "roligt" att slita dygnet runt i ruiner med horder av döda, eller skadade och förtvivlade människor runt omkring sig? Vilka tycker det är skojigt att aldrig känna att man gör tillräckligt, att aldrig kunna tillfredsställa de enorma behoven? Tillåt mig tvivla på att hon kan hitta en enda. Tillåt mig vara övertygad i att de som åker gör det för att de är kompetenta och har en genuin vilja att stötta i återuppbyggnaden.

Men det är en skicklig retorik hon för, vår käre biståndsminister. Hon får det att låta om om bistånd förut bara varit blajblaj men att det nu ska bli ordning på torpet. Att hon är den disciplinerade läraren som ska få bukt på sina stökiga elever. Skicklig retorik. Men sanningshalten bakom den betvivlar jag starkt.