Tror du på mänskligheten?

Jag har för första gången varit i Stockholms konserthus! Inte särskilt märkvärdigt kan tyckas. Och nej, det är det faktiskt inte. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Men tillfället som förde mig dit var sannerligen märkvärdigt. Häftigt och känslosamt. Glädjande och förhoppningsfullt.

Som numera Diakonia-anställd fick jag chansen att överta en biljett till utdelningen av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA-priset. Och anledningen till det var att pristagaren var Tamer Institute, en av Diakonias partner i Palestina, så några på kontoret hade fått inbjudningar. Tamers barnlitteratursprogram fyller en mycket betydelsefull roll i ett samhälle där våld är vardag. Genom översättning och distribution av barnböcker på arabiska, läs- och skrivgrupper och mycket annat får de palestinska barnen chans att möta en annan värld. En värld utan bomber och granater. Pippi, Mio min Mio och Alfons har hittat hem även på Västbanken och i Gaza.

Det var en häftig känsla att sitta mitt bland personer som varit med och startat upp verksamheten och stöttat den till att bli vad den är idag. Stoltheten och glädjen var påtaglig. Glädjen för deras skull, för att ett litet barnboksprojekt har vuxit så pass att de där och då fick ta emot världens största barnlitteraturpris. Men också min egen glädje och stolthet över att få arbeta åt en sådan fantastisk organisation som kan göra detta möjligt. En organisation som faktiskt gör skillnad.

En av kvinnorna som tog emot priset ursäktade sig för att hon ville läsa upp något som kanske inte var riktigt passande. Och så läste hon en dikt skriven av en 13-årig palestinsk tjej. Den var skriven på ett så moget och vackert sätt att jag förvånades över att författaren var så ung. Ja, den var vacker, men också sorgsen och grym.

En strof löd: I no longer believe in humanity.

13 år gammal. Och redan tappat tron på mänskligheten. Då är det något fel på världen. Allvarligt fel.

Tamer Institute kan inte bringa fred i Israel och Palestina. Men de kan i alla fall ge barn verktygen för att kunna uttrycka de känslor som bubblar och rör om i deras själar. Och inte minst stimulera deras fantasi.

När jag tänker efter tror jag faktiskt inte att det går att förgöra människor som har fantasin nära till hands.