Vi måste utmana de som trycker ner oss!

Helgen var fylld av möten.

Först var jag på Rätt Vis Helg i Linköping och träffade nästan hundra unga människor från olika organisationer som vill göra något för att skapa en bättre värld. Mäktigt! Läs med om helgen på ikon: http://www.ikon1931.se/news/?newsID=703.
Själv stod jag tillsammans med några till och bjöd på Rättvisemärkt choklad, bananer och apelsiner på Hemköp i Linköping. Vi bjöd oss själva lite grann också… och Hemköp hade bara Anthon Bergs rättvisemärkta. Snacka om god aktivitet.

Sen åkte jag till Tierp som ligger mellan Gävle och Uppsala. Där hade jag tillsammans med två Diakoniaaktivister en workshop om situationen i världen för nästan hundra konfirmander. När jag tänker på den potential som finns i dem blir jag nästan snurrig. Ett litet samhälle med 100 unga människor. Var och en av dem har potential att förändra världen, åtminstone en liten bit av den. Summan blir enorm. Att få inspirera dem är så häftigt. I en gruppdiskussion kom de på massor av saker man kan göra för att förbättra världen. En grupp med bara tjejer diskuterade jämställdhet och utveckling men också sin egen situation i Sverige. Deras viktigaste tips var: Vi måste utmana de som trycker ner oss! Vi ska sluta acceptera killar som inte respekterar oss. De sa det så lugnt och sakligt men det hördes att tjejerna talade av erfarenhet. Det blev stort när vi kunde se likheterna i att kvinnors styrka lever till minskad HIV-spridning och mer utveckling i fattiga länder liksom det leder till ett värdigt liv för alla i Sverige. Jämställdhet gör verkligen världen rikare!

Darfur

Världens grymhet och jävlighet bara kastar sig mot en ibland. Måndagkvällen var ett sådant tillfälle. I flera år har jag hört på nyheterna om situationen i Darfur, och förfärats. Jag har inte riktigt satt mig in i vad konflikten går ut på, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk: 400.000 döda, 2,5 miljon drivna på flykt. Så sitter jag nu framför TV:n och tittar på ”Djävulen kom till häst”, en dokumentär om folkmordet i Darfur. Bilderna får mig att må illa. Människor som bränts eller misshandlats till döds (eller både och). Stora, öppna sår på ännu varma lik. Jag blir så arg så blodet kokar i mig. Vad är det som gör att människor kan begå sådana grymma dåd?

Ja, dödandet gör mig arg. Men det som gör mig vansinnig är att världssamfundet handfallen bara står och ser på. Trots att man vet vad som pågår. Och det värsta är att vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Rwanda, Kosovo… och hela tiden säger vi ”Aldrig mer!”. Hur många gånger ska folkmord behöva ske innan vi lär oss av våra misstag? Jag sitter i min soffa och förfäras över hur fruktansvärd denna värld kan vara. I 1,5 timme sitter jag där med gråten i halsen. Så tar dokumentären slut och jag kastas tillbaka till min verklighet och byter kanal. Där frossas det i Victoria Beckhams nya liv i USA. Det är lika absurt som det (på nåt sjuk sätt) är skönt att slippa tänka på Darfur mer. Och genast inser jag att jag har blivit en av dom. En av dom som sitter tyst och ser på, trots att jag vet vad som pågår. Ja, jag vet. Skulle jag agera mot alla vidrigheter jag hör om vareviga dag skulle jag inte hinna med nåt annat. Då är det lättare att byta kanal och tänka på nåt annat.

Jag tänkte länge att det här inlägget aldrig skulle kunna sluta positivt. Att det skulle sluta i vrede och handfallenhet. Men jag sitter ju trots allt här och skriver på en blogg om situationen, det måste ju ändå räknas som något. Så till handling, mina vänner! Enligt denna artikel i DN benämner inte den svenska regeringen situationen i Darfur för folkmord (vilket t.o.m. USA gör...). Så varför inte berika mr Bildt och Reinfeldt men några extra mail i inboxen om förfrågningar om grunderna för Sveriges ställningstagande? Jag ska villigt erkänna att jag inte är superinsatt i frågan, men va katten. Måste man va så himla påläst för att kunna göra nåt? Dags att aktivista lite!

Varning för filosofi

Till alla er som vill läsa om fräcka rädda-världen aktioner - sluta läs! Här blir inget sånt.

Vårt sista inlägg var visst 2 november, mitt sista inlägg var i slutet på oktober. Anledningen till det är inte att mitt liv är händelselöst och grått; det har hänt många skrivvärda saker sen sist. Jag har t.ex. träffat Diakoniaanställda från Sri Lanka och Burma, varit med på möte då vi lärt oss om fattigdom och klimat och för tusan, jämställdhetsissues envisas med att störa mig varje dag. Men ändå inga inlägg.

Anledningen är tid. Det förstås, jag kan ju inte svara för övriga bloggare - deras liv kanske helt enkelt är händelselösa och gråa. Eller är det inte så. Kanske skriver de oxå uppsats, eller jobbar för glatta livet.

Om du nu börjat fundera över vad poängen med det här inlägget kan tänkas vara måste jag göra dig besviken, jag har nämligen inte hunnit tänka ut någon. Däremot har jag hunnit komma på några funderingar...

Prioriterar man verkligen rätt? Är det verkligen viktigare att jag får g på min uppsats än att jag engagerar mig för världen? Och för mig, är det viktigare för mig att jag klarar min termin än att jag gör saker för andra?

Inte heller någon snitsig avslutning blir det. Jag har, om ni inte fattat det, annat att göra.

Parallella världar

Nyss hemkommen från Kongo funderar jag över olika saker. På ett sätt är det väldigt lätt att skifta mellan två olika världar, samtidigt är det svårt. För fem dagar sedan var jag i ett land där miljontals människor lever på mindra än en dollar om dagen. För två dagar sedan köpte jag ett par nya träningsbyxor för 499 kr. 499 kr! Det är vad många kongoleser klarar sig på i flera månader. Kontrasterna blir så tydliga. Jag har inte svar på frågan om det var fel eller rätt att köpa just de här byxorna (de var sköna och bra, höll mig varm när jag var ute och sprang idag trots att det bara var 5 grader!). Men jag vet att för mig blir livet meningsfullt först när jag också prioriterar mina pengar och min tid till att skapa en bättre värld. När jag vet att en del av mina pengar går till att stödja människor som skapar utveckling för sig själva och sina medmänniskor i Kongo då kan också jag själv leva och känna att jag är en del av något större. En global gemeskap med alla inspirerande och kunniga människor som jag träffade i Kongo.

Grymma tanter

En torsdageftermiddag häromveckan strax före Diakoniamötet ägnade jag och Calle oss åt att strosa omkring lite i Uppsala stad. När vi kom fram till Stora Torget fick jag syn på några svartklädda (ursäkta uttrycket men de var faktiskt) tanter som placerat sig i ett hörn av torget tillsammans med ett och annat brinnande ljus. Min första reaktion var ärligt talat att avfärda dem som någon skojig sekt, men då fångades min blick av en stor banderoll med texten ”Stoppa muren!”. Hm?

När vi gick fram till dem visade de sig tillhöra Kvinnor i svart, ett internationellt nätverk för fred. De delade ut lappar som uppmanade till att avbryta ockupationen av Palestina, och berättade mer än gärna om Israels brott mot FN-resolutioner.
- Jaha, vad bra! Ska ni stå här många torsdagar framöver eller? frågade jag lite förvånat, eventuellt ganska påverkad av mina egna fula fördomar om vad tanter brukar ägna sig åt på vardagseftermiddagarna. (Virka, fika, spela bingo... Ni fattar.) På detta svarade en av tanterna leende:
- Vi har stått här en timme varje torsdag i flera år. Vi hoppas att någon läser våra lappar.

Grymma tanter, eller hur? Grejen är att detta fantastiska, envisa och långsiktiga engagemang känns så otroligt fjärran från mitt eget. Lägga en timme i veckan under flera år på att stå vid en banderoll, utan att se någon direkt och tydlig förändring som kommer av detta eviga stående? Verkar inte så troligt att jag skulle ägna mig åt det. Och kanske är det lite synd? Kanske borde jag försöka lära mig något av detta tålmodiga, envisa?

Det ska jag fundera på. Under tiden konstaterar jag igen, grymma tanter. Och för er som känner till mitt (ändå ganska tålmodiga!) jämställdhetsengagemang och undrar varför jag bloggar om en kvinnoföreningen citerar jag nu: ”Män och kvinnor är välkomna att stå med oss i en manifestation för fred och rättvisa.” (Min kursivering.)

Ps. Mer information om Kvinnor i svart finns på www.fredskontakt-uppsala.net
Pss. Bor du i Uppsala är ett tips det föredrag Kvinnor för fred anordnar nu på onsdag 18:30. ”Vill de verkligen ha fred?” om Israel/Palestina. Återigen, se hemsidan.

Nu har jag mött en samarbetsorganisation

Jag är i Kongo sedan en vecka och reser runt med en klass från Lidingö folkhögskola. Extremt härligt. Hittills har vi mest sett kyrkans projekt, de gör mycket!
Nu är vi i Kinshasa och har varit uppe på Diakoniakontoret och sedan träffat en av Diakonias samarbetsorganisationer. De heter Nelson Mandelas vänner! De jobbar med mänskliga rättigheter och ger rådgivning ute i byar och bostadsområden. Mest hndlar det om att registrera äktenskap vilket gör att kvinnorna har rättigheter. En liten insats som ger extrem stor skillnad för människor. Det var så roligt att höra vad de gör och det känns bra att se andra sidan, när man sitter och jobbar i Sverige mest hela tiden.
För övrigt är det ca 35 grader här...blir en stor skillnad mot Sverige!

Våga vara nöjd?

Förnöjsamhet, tänk om man skulle ta och gör det till sitt personliga mantra... Att våga vara nöjd. Inte så lätt alla gånger i vårt ekorrhjulsnurrande konsumtionssamhälle, där förnöjsamheten blir skrämmande, utskrattad och rent av farlig. För tänk (Gud förbjude!) om alla en dag skulle vara nöjda och säga "Nej, nu har jag nog shoppat färdigt för ett tag. Jag har tillräckligt med kläder, min lägenhet behöver ingen renovering eller nya gardiner, jag klarar mig med de tekniska prylar jag redan har. Nu är jag nöjd!" Alla tillväxtmässande ekonomer och politiker skulle i förtvivlan slita sitt hår! Vart skulle samhället ta vägen om dess medborgare var nöjda?

Jag har nyligen kommit ut från skolan efter en föreläsning om etisk konsumtion med Stefan Edman, biolog, författare och "miljöväckarklocka" och tankarna i huvudet börjar så smått att rulla. Han pratade om att miljöfrågan, och därmed i någon mån allas våra liv, bara kan komma framåt med hjälp av två åror - tekniken och etiken. Annars snurrar vi bara runt. Endast ny, miljövänlig teknik hjälper inte, vi måste också se över våra liv. Bli lite nöjda. Kanske gå lite mer på teater, konserter och bio istället för att köpa nya kläder stup i kvarten och ta en sista-minuten till Spanien så fort andan faller på. Mer tjänster, mindre prylar helt enkelt. För då har vi fortfarande nåt att lägga alla våra pengar på, samhällens hjul kan fortsätta snurra och miljön mår bra. Alla vinner.

Men jag kan inte sluta fundera på vad som skulle hända om jag tog makten över mina pengar. Om jag vågade jobba mindre så jag enbart tjänade så mycket pengar som jag behöver för att klara mitt uppehälle. Inte ett uppehälle i fattigdom, men inte heller i lyx.
Om jag vågade vara nöjd...