Praktikrapport 5: Konsten att ropa hej (i rätt tid) och att mäta biståndsresultat

I måndags förra veckan trodde jag att jag lärt mig när man kan ropa hej. Det verkade ju som att allt var klart. Papprena skulle bara faxas till Stockholm, så var saken biff. Men nu, en vecka senare, har fortfarande inga papper dykt upp. Jag är tillbaka på svensk mark och i väntans tider. Återigen sväljer jag mitt hej och undrar när jag kan ropa fram det nästa gång.

Under tiden bekantar jag mig med partnerorganisationer, projekt och rapporteringssystem. Diakonias partners har drivit ett gediget återuppbyggnadsarbete efter tsunamin på Sri Lanka och nu ska de ca 15 organisationernas projekt slutrapporteras till finansiären Radiohjälpen. Och jag inser att det här med rapporter och att mäta biståndsresultat inte är så himla enkelt (om jag nu nån gång trott det). Visst, att räkna aktiviteter är ingen konst. Si och så många kvinnor har fått stöd till att starta inkomstgenererande verksamheter. Si och så många barn har fått terapeutiskt stöd för att bearbeta sina trauman. Si och så många familjer har fått sina hus reparerade. Gott så. Men sen då? Vad har dessa aktiviteter och insatser gjort för skillnad i samhället? Vad är det som är annorlunda idag jämfört med för 3 år sedan? Hur mäter man det, endast ett halvår efter projektens avslutande? Just nu är det mest bara frågor som ploppar upp i huvudet. Och så kommer det nog vara så länge jag sitter i ett regnigt Stockholm. Jag hoppas och tror att svaren kommer när jag är på plats på Sri Lanka.

Praktikrapport 4: När jag inte väntar på visum...

... vad gör jag då egentligen?

Jo, jag jobbar,

fikar,

går på marknad,

äter god och billig mat,

(citat bussmedresenär: "In Thailand, cheap food is good food!")

hänger med Buddha...

... och i kungens palats (men han var inte där...)

samt snackar om bönens, mullbärsteets och jadestenens positiva effekter med nyfunna vänner

Men inget inlägg utan en uppdatering på visumfronten (som ni märker kretsar mitt liv ganska mycket runt detta nu). Det är klart! Alla papper, alla tillstånd - allt är klart! Så nu kan jag åka till Colombo. Måste bara ta en liiiiiten sväng via Stockholm för att få passet stämplat bara (att göra det i Bangkok gick tydligen inte)... Men vaddå, Chiang Mai-Colombo via Stockholm är väl inte så farligt?...

Solig festivalyra...

Det är dag två på Peace and Love och vi lever livet. Tänk att solen faktiskt skiner och att den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida. Det är, här i Borlänge, fullt av härliga människor, bra artister och en kalastämning. Vi är evigt tacksamma att vi under denna festival får slagga i Missionskyrkan här i stan, de har en go soffa. Detta tillsammans med många spännande möten och diskussioner med människor gör att vi stor trivs.

Vi står i vårt mycket fina tält med vår mycket fina och informativa utställning =) och det känns fint då man ser att ett intresse väcks hos dem vi snackar med. Det känns också fint att stänga in fulla människor i vår dusch (en tygcylinder som duschar dig med ren fakta). Senast i går kväll burade vi in en go gubbe (snickare från Göteborg) i denna vår apparat och han fick tillslut fråga hur man kom ut igen. Vi hoppas dock att han har lärt sig något. =) Förutan denna snickare kom endel ut ur duschen mer upplysta än innan. T.ex. en tjej som utbrast "Asså det här med WTO, det är ju helt sjukt!!!"

Det känns gott att vara på en festival där man faktiskt har tänk till. Peace and Love har en miljösertefiering och började festivalen med två temadagar om fred och kärlek. Vi möter många intereserade människor varav många redan har koll på världsfrågor. Det känns bra att vara med och inspirera till ytterligare engagemang.

Vi hoppas på många nyfikna under dagen och ser fram emot bl a Mikael Wiehe, Eldkvarn och Hellacopters. Peace out!

/Rebecca och Elin

Peace and love!

Efter några månaders uppehåll i aktivistgruppen har jag fått följa med på festival!
Det är ju fantastiskt. Jag kommer precis från tältet där vi har fått upp utstälnningen som ser mycket bra ut. Så nu är det bara att vänta in och haffa alla härliga, nyfikna festivalbesökare som bara längtar efter att få veta vad vi pysslar med (alla kanske inte vet att de längtar efter det men det får vi få dem att förstå).
Vi kom hit redan i förrgår och igår höll vi en workshop och hängde lite hos bilda som är väldigt vänliga mot oss, sitter på deras kontor nu och skriver.
Det känns dock som att det är idag det hela börjar och vi känner oss alla väldigt laddade.
En längre rapport kommer inom kort då bildakontoret som jag sitter på stänger vilken sekund som helst och jag kastas ut till det fullspäckade festivalområdet igen.
/Sara en nöjd och förväntasfull festivalbesökare.

Midsommar med pyssel och konfirmander

Jag har kommit hem från Öland igen och tänker tillbaka på midsommarhelgen på Klintagården. Jag vet inte hur många barn jag fick hjälpa att pyssla röda band, röda armband och t.o.m. röda kycklingar. Och jag vet inte hur många av barnen som egentligen förstod varför allting i pyssellådan var så rött. Vissa kopplade i alla fall att det hade nånting med någon svår sjukdom att göra… Det var inte helt oproblematiskt att diskutera med de vuxna utställningsbesökarna heller. IMF och inflation var ett känsligare ämne än vi hade trott och det kan verkligen vara svårt att lära gamla hundar att sitta. Men kavajen till Anders Borg börjar bli mer och mer fylld med tumavtryck så jag måste ändå tro att det går att förändra.

Vår viktigaste målgrupp för helgen var konfirmanderna som är på läger på Klintagården. Vi hade workshops med dem på lördagen, men det är inte lätt att motivera 90 stycken 15-åringar att diskutera varför HIV är ett rättviseproblem när de egentligen bara vill vila ut efter midsommar. Kanske var det dock så att frågan bara behövde lite tid för att landa. Framåt kvällen var utställningen nämligen fylld av intresserade konfirmander som ville spela spel, kolla på kartan, ta en dusch och spela om mediciner på lyckohjulet. Det kändes riktigt bra att blanda lek och allvar och konfirmanderna kom med den ena funderingen och frågan efter den andra. Då insåg jag att vi nog hade lyckats att föda några tankar trots allt.

Praktikrapport 3: Flyplansfilosoferande

Har inte så mycket att uppdatera om, inget nytt på visumfronten än. Har visserligen kommit på plats på kontoret i Chang Mai, men vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra. Så in the meantime går jag tillbaka till flygresan Sverige-Thailand.

Ett stort problem när man ska flyga långt är att hitta saker att göra hela tiden. Dels på planet och dels medan man väntar på anslutande plan. Flygplansbolagen gör sitt bästa för att fylla våra timmar - serverar mat, dricka, små påsar med konstiga snacks som mest smaka mjöl och tillhandahåller en liten TV med diverse filmer för oss rastlösa passagerare att titta på. Just denna lilla TV hade jag sett fram emot. Förväntan var stor. Därför blev besvikelsen desto större när jag upptäckte att filmerna dom visade var 1) en tecknad fånig sak om nån elefant som syskonparet 9 + 12 snett framför mig hade makalöst roligt åt, 2) förutsägbar saga om en tjej som föddes med grisansikte samt 3) en kostymfilm som trots Natalie Portman och Scarlet Johansson inte lyckades "leverera" (som det tydligen heter...). Suckande stängde jag av TV:n. Now what? Ja, då får man helt enkelt sätta sin tillit till den hederliga, pålitliga hjärnan. Tänka lite, helt enkelt.

Jag drog mig till minnes vad som hade hänt när jag gick genom säkerhetskontrollen på Arlanda. Strax framför mig i kön stod en man som förvånat fick slänga sin lilla flaska olivbaserad hudkräm, eller vad det nu var. Hade han haft den i en sån där käck liten förslutningsbar påse (tillverkarna av dom måste ju tjäna multum sen de nya reglerna trädde i kraft!) hade det nog varit ok. Nu utgjorde flaskan helt plötsligt en säkerhetsrisk. Två minuter senare var det min tur att kontrolleras. Jag hade en flaska tandkräm PLUS en deodorant och inte heller någon påse och tänkte att nu är det kokta fläsket stekt. Jag frågade lite snällt om jag var tvungen att ha en påse, men mannen svarade vänligt att nej då, det går bra ändå, och skickade mig vidare. Jaha? tänkte jag. Mannen framför mig i kön fick slänga sin flaska, för mig var det ok. Han: skäggig med svaga arabiska drag. Jag: blond och blåögd. Kan det ha nåt med saken att göra månntro?

Hjärnan spann vidare på detta orättvisetema. Som ett resultat av att mina biljetter bokades så sent fick jag flyga business class (ska erkänna att jag inte direkt grät floder över detta, men lite malplacerad bland alla kostymgubbar kände jag mig dock). Och där i mitt breda säte som kunde fällas och vinklas åt alla möjliga håll och kanter, blev flygplanet en liten miniatyr av världen. Uppdelad i olika klasser, med olika förutsättningar och bekvämligheter. Bara det att på flygplanet är dessa klasser klart avdelade från varandra, så att man inte ska se vad dom i den andra klassen har för sig och vilka förmåner dom får. Det är väl smidigast så, så man slipper massa tjafs. I verkliga världen ser vi (tack och lov?) hur andra människor i andra klasser lever och (förhoppningsvis) inser att det inte är särskilt hållbart att man i en del av världen dör pga att man inte har tillgång till rent vatten, medan man i den andra håller sig med både pool och fontän.

Efter detta konstaterande satte jag på mig ögonskyddet, vinklade ner stolen och la mig tillrätta för att sova. Tänkande tar på krafterna.

Praktikrapport 2: A tribute to Tomas Ledin

Nar jag skulle ge mig ut pa min forsta langre trip (5 veckors studieresa till Nicaragua under MUL-kursen) sa var kara larare Ulrika ett orakneligt antal ganger: "Det har ar planen nu, men den kommer nog andras under resans gang". Likadant var det nar jag var volontar i Kongo. "Rakna inte med nanting, ta det som det kommer nar du ar pa plats istallet". Visst visst. Men begreppet "andrade planer" har pa riktigt inte fatt nagon innebord forran nu nar jag ska till Sri Lanka. Flybiljetter har bokats om 4 ganger (tror jag). Forst drog arbetsvisum ut pa tiden, sen kom det inte alls, sen hoppades vi pa turistvisum och jag drog ivag till Chang Mai, Thailand for att invanta Sri Lanka-chefen, sen verkade det som att arbetsvisumet trots att ar pa gang och har sitter jag nu. Pa ett internetcafe i Chang Mai och forsoker fa ett grepp om situationen. Enligt den nuvarande flygbokningen kommer jag komma till Sri Lanka nasta helg, alltsa ca 2 veckor efter den ursrpungliga planen. I sadana har lagen maste man bestamma sig: ska man grata och bli frustrerad over att inget gar som det ska och stressa upp sig over att arbetsbordan som ligger pa en nar man val kommer pa plats kommer vara bra mycket tyngre an tankt. Eller ska man skratta och tanka att jag kan tycka vad jag vill om Tomas Ledins musik, men pa vissa punkter har han nog ratt anda. Sommaren ar kort och regnar mest bort, och ja, man maste gilla laget, gillalalala laget. Under hela den har foljetangen har jag gatt pa alternativ 2, men jag maste erkanna att har, ensam i en stad och ett land jag aldrig varit i forut kanns alternativ 1 stundtals ganska lockande. Men det leder oftast ingenstans. Det ar ingen ide att bli frustrerad for jag kan inte gora nagot at det i alla fall. Och nar man far ett samtal fran regionchefen man aldrig traffat, som later lika omhandertagande som en klok moster aterkommer leendet pa lapparna och jag gar gilla laget-nynnandes till internetcafet.