Ja, det är sant! Jag kan ropa Hej! För jag har kommit över bäcken och fått mitt visum!
Äntligen gick saker och ting vår väg. När biljetten fick bokas om den senaste gången visade det sig att det inte fanns några lediga platser förrän fredagen den 18:e, vilket var två veckor efter den bokningen jag då hade. Vi suckade över den långa tiden och satte upp mig på väntelista för att försöka få en tidigare biljett (trots att visumet då inte var klart... men vi misstänkte att det inte skulle ta fullt så lång tid). Och i onsdags förra veckan ringde resebyrån och sa att det hade blivit en plats ledig på ett flyg den 16:e. Efter kort konferernade med Sri Lanka-chefen bokade jag den biljetten och sände iväg en bön och önskan om att visumet skulle hinna bli klart tills dess. Så i fredags började det röra på sig. I Colombo sa dom att papprena var redo att skickas till Stockholm. På ambassaden hade inget kommit och min "handläggare" var på semester... Så igår slängde jag mig på telefonen igen och ringde. Ja, papprena har kommit, sa kvinnan på ambassaden. Jag jublade! Men handläggaren var fortfarande på semester, så hon var lite tveksam över när visumet skulle kunna utfärdas. Jag bönade och sa att jag hade en biljett till Colombo på onsdag morgon. "Ok, we'll have the visa ready for you tomorrow morning" sa hon. Jag jublade igen! Men oron över att det hela trots allt inte var över kunde inte lägga sig. Inte förrän jag idag, kl 11.13, fick passet i min hand och kunde läsa visumet med mina egna ögon kunde jag slappna av. Så, mina vänner (kända och okända), imorgon onsdag kan jag äntligen kliva på planet till Sri Lanka. Lycka!
(dock är visumet bara för en månad och jag ska tydligen ansöka om residence visa när jag är på plats. Varför jag behöver residence visa när jag bara ska vara där 2 månader har jag inte lyckats lista ut. Men enligt min SL-kollega är det "normal procedure". Så jag är lugn)
Visar inlägg med etikett visum. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett visum. Visa alla inlägg
tisdag 15 juli 2008
måndag 9 juni 2008
Praktikrapport 1: Den däringa räkmackan
Att resa runt i världen är för många ett kärt nöje. Så även för undertecknad, även om miljösamvetet skadas något. Oftast innebär det inga större problem att ta sig in i andra länder. Visum ordnas relativt enkelt. När det nu drar ihop sig för min Sri Lanka-praktik har dock problem uppstått. Reglerna har skärpts och plötsligt ville myndigheterna i Colombo se mitt CV och betyg... Annars är det kalla handen. Detta har lett till att min avresa förmodligen kommer att skjutas upp några dagar. Irritationen kommer smygande - ska det va så svårt att få en sketen stämpel? Men så sansas jag och drar mig till minnes att jag glider runt i världen på den fetaste av räkmackor i jämförelse med människor från andra delar av världen. Det är först när man ser verkligheten för dessa, som man förstår hur bra man själv har det.
Att som kongoles och indier komma till Nicaragua visade sig vara ett projekt större än någon kunnat ana, när SMU:s internationella projekt ID ordnade läger i Nicaragua i vintras. Att åka via USA var uteslutet - transitvisum för kongoleserna och indierna var inte att tänka på. Att åka via Mexico trodde vi var lugnt, men det visade sig att transitvisum behövdes även där. Nu ordnade det sig dock för kongoleserna, men endast tack vara goda kontakter mellan kyrkan och ambassaden. För indierna var det dock stopp. Air France sa "Nej, vi tänker inte flyga er till Mexico". Och så var det med det. Inget läger för dom.
När min kongogranne och dito körledare nyligen skulle åka till Sverige för att besöka Svenska Missionskyrkan stötte man på problem redan innan själva visumprocessen. Eftersom detta var deras första resa utanför landets gränser (grannen nyss fyllda 60, körledare ca 30. Det ni!) behövde de skaffa pass. Men det var inte det lättaste. Staten hade nämligen bestämt sig för att sluta utfärda pass. Kiadi! Nu ordnade det sig till slut och dom fick sina pass, men det drog ut på tiden och resan fick skjutas upp några dagar.
För att vara nån här i världen ska du alltså helst vara vit och välvårdad samt ha pass och stämpel på att du är vit och välvårdad. Annars är det bäst att du stannar där du är och blir vid din läst. Under tiden glider vi vita och välvårdade världen runt på våra feta räkmackor och lever livets glada dagar.
Att som kongoles och indier komma till Nicaragua visade sig vara ett projekt större än någon kunnat ana, när SMU:s internationella projekt ID ordnade läger i Nicaragua i vintras. Att åka via USA var uteslutet - transitvisum för kongoleserna och indierna var inte att tänka på. Att åka via Mexico trodde vi var lugnt, men det visade sig att transitvisum behövdes även där. Nu ordnade det sig dock för kongoleserna, men endast tack vara goda kontakter mellan kyrkan och ambassaden. För indierna var det dock stopp. Air France sa "Nej, vi tänker inte flyga er till Mexico". Och så var det med det. Inget läger för dom.
När min kongogranne och dito körledare nyligen skulle åka till Sverige för att besöka Svenska Missionskyrkan stötte man på problem redan innan själva visumprocessen. Eftersom detta var deras första resa utanför landets gränser (grannen nyss fyllda 60, körledare ca 30. Det ni!) behövde de skaffa pass. Men det var inte det lättaste. Staten hade nämligen bestämt sig för att sluta utfärda pass. Kiadi! Nu ordnade det sig till slut och dom fick sina pass, men det drog ut på tiden och resan fick skjutas upp några dagar.
För att vara nån här i världen ska du alltså helst vara vit och välvårdad samt ha pass och stämpel på att du är vit och välvårdad. Annars är det bäst att du stannar där du är och blir vid din läst. Under tiden glider vi vita och välvårdade världen runt på våra feta räkmackor och lever livets glada dagar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)