I fredags (20 april) dödade jag fem personer - fem gånger om! Som tur var uppstod de varje gång och kunde fortsätta gå, andas, skratta och leva. Så är det inte när det är på riktigt, där borta, någonstans där vi inte kan se det. I länder där människor alltför ofta ligger täckta av vita lakan mitt på gatan. Länder som köper vapen av Sverige.
När jag gick på Liljeholmens folkhögskola fick jag bekanta mig med begreppet “att lära med kroppen”. Då handlade det om att fasta. Nu skjöt jag på folk. Inte på riktigt, men ändå. Bara att sikta på jämnåriga, att se deras kroppar genom ett litet hål ovanpå leksaksgeväret jag höll i, fick mig att reagera. Det kändes så fel. Så otäckt. Är det så här det är?
Vapen skulle inte få finnas, om jag fick bestämma. Och då har jag aldrig personligen behövt uppleva krig, eftersom jag lever i ett land där det har varit fred i över 200 år. Samtidigt är detta fredliga land störst i världen (per capita) när det gäller vapenexport (!) Ingenting att skryta med direkt...
För att uppmärksamma det här och för att väcka något slags engagemang och opinion i frågan anordnade vi aktivister, tillsammans med Kristna Freds, en så kallad Die-In på Kungsportsplatsen i Göteborg. Mitt på stan en fredagseftermiddag. Mitt i hem-efter-jobbet-nu-är-det-helg-rusningen. Några sprang förbi. Andra stannade. Några tyckte vi var mer eller mindre knäppa. Andra stöttade oss och kom med uppmuntrande kommentarer.
Vi symboliserade alltså svensk vapenhandel genom ett tyst rollspel där åskådarna fick följa ett vapen från tillverkare till militär via en svensk och en utländsk statstjänsteman. Sedan skjöts det på statister, som föll ihop och blev täckta med vita lakan av en sjuksköterska.
Denna aktion följdes upp av en temakväll i Betlehemskyrkan på måndagskvällen med rubriken “Varför vapen?” Ett 50-tal personer kom. Det blev fika, livemusik av vår egen Johan Landström, föredrag av Martin Smedjeback - ickevåldsutbildare och engagerad i svenska fredsrörelsen - samt samtal och diskussion om svensk vapenexport. En fråga som diskuterades var huruvida Sverige egentligen behöver en vapenindustri och ett försvar över huvud taget.
De som närvarande under kvällen var eniga om att någonting behöver göras: Sverige kan inte fortsätta sälja vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter och stödjer diktaturer! Därför skrevs det under kvällen på två namninsamlingar: en för Kristna Freds och deras engagemang i Arms Trade Treaty, samt Svenska Freds missförtroendeförklaring mot svensk vapenexport.
Under kvällen samlades det även in pengar till Diakonias arbete i Burkina Faso. Det var med glädje och tacksamhet vi kunde sätta in 836 kronor på Diakonias katastroffond!
Ett stort till alla som på olika sätt deltog under de två evenemangen!
Det är människor som förändrar världen!
Emma Färdeman,
Göteborgsgruppen
När jag gick på Liljeholmens folkhögskola fick jag bekanta mig med begreppet “att lära med kroppen”. Då handlade det om att fasta. Nu skjöt jag på folk. Inte på riktigt, men ändå. Bara att sikta på jämnåriga, att se deras kroppar genom ett litet hål ovanpå leksaksgeväret jag höll i, fick mig att reagera. Det kändes så fel. Så otäckt. Är det så här det är?
Vapen skulle inte få finnas, om jag fick bestämma. Och då har jag aldrig personligen behövt uppleva krig, eftersom jag lever i ett land där det har varit fred i över 200 år. Samtidigt är detta fredliga land störst i världen (per capita) när det gäller vapenexport (!) Ingenting att skryta med direkt...
För att uppmärksamma det här och för att väcka något slags engagemang och opinion i frågan anordnade vi aktivister, tillsammans med Kristna Freds, en så kallad Die-In på Kungsportsplatsen i Göteborg. Mitt på stan en fredagseftermiddag. Mitt i hem-efter-jobbet-nu-är-det-helg-rusningen. Några sprang förbi. Andra stannade. Några tyckte vi var mer eller mindre knäppa. Andra stöttade oss och kom med uppmuntrande kommentarer.
Vi symboliserade alltså svensk vapenhandel genom ett tyst rollspel där åskådarna fick följa ett vapen från tillverkare till militär via en svensk och en utländsk statstjänsteman. Sedan skjöts det på statister, som föll ihop och blev täckta med vita lakan av en sjuksköterska.
Denna aktion följdes upp av en temakväll i Betlehemskyrkan på måndagskvällen med rubriken “Varför vapen?” Ett 50-tal personer kom. Det blev fika, livemusik av vår egen Johan Landström, föredrag av Martin Smedjeback - ickevåldsutbildare och engagerad i svenska fredsrörelsen - samt samtal och diskussion om svensk vapenexport. En fråga som diskuterades var huruvida Sverige egentligen behöver en vapenindustri och ett försvar över huvud taget.
De som närvarande under kvällen var eniga om att någonting behöver göras: Sverige kan inte fortsätta sälja vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter och stödjer diktaturer! Därför skrevs det under kvällen på två namninsamlingar: en för Kristna Freds och deras engagemang i Arms Trade Treaty, samt Svenska Freds missförtroendeförklaring mot svensk vapenexport.
Under kvällen samlades det även in pengar till Diakonias arbete i Burkina Faso. Det var med glädje och tacksamhet vi kunde sätta in 836 kronor på Diakonias katastroffond!
Ett stort till alla som på olika sätt deltog under de två evenemangen!
Det är människor som förändrar världen!
Emma Färdeman,
Göteborgsgruppen
Inlägg
