Praktikrapport 13: Ett partnerbesök eller "I have a dream"

Det borjade med en kvinna. En kvinna som insag att nagot maste goras och, till skillnad fran manga andra, faktiskt tog steget och verkligen gjorde nagonting. Hemma i sitt hus borjade hon erbjuda hjalp for kvinnor som utsatts for vald och sexuella overgrepp. Det ar langesen nu och kvinnan har aldrats. Men gloden finns dar an. Det som borjade i hennes hus den dar dagen ar idag en av Sri Lankas storsta organisationer med arbete over i princip hela landet: Women's Development Center. Det tog mig en hel dag att se deras arbete endast i Kandyomradet. Det var skola och rehabiliteringscenter for barn med utvecklingsstorning eller autism, mote med den 20-hovdade personalstyrkan och traningscenter for manniskor med nagon form av handikapp. Dessutom har WDC byggt upp ett natverk av kvinnogrupper over hela Sri Lanka, som genom mikrolan forbattrar kvinnors tillgang till inkomst och darmed status i samhallet. Efter tsunamin var WDC en av de forsta organisationerna att fardigstalla och overlamna nybyggda hus. En kvinnoorganisation som byggde hus vackte stor uppmarksamhet.

Det som dock berorde mig mest under min dag med WDC var kriscentrat utanfor Kandy. Dar bor kvinnor och barn som pa ett eller annat satt blivit utsatta for sexuellt vald. Fruar som misshandlats av sina man. Tjejer som valdtagits och pga stigmat i samhallet kring detta, blivit utstotta fran sin familj. Unga flickor som utsatts for incest. For 10 ar sedan bodde 30 kvinnor i centrat. Idag bor det 72 kvinnor och flickor dar. Sangplatserna borjar ta slut. 72 personer - 72 oden. Jag fick hora om 2. Tjejen som inte ens fyllt arton, men som dagen innan mitt besok blivit mamma till en liten flicka, som en foljd av en valdtakt. Och lilla M, som inte heller blev till genom en akt av karlek, som bott hela sitt 5-ariga liv pa centret. Mamman ar nu i Mellanostern for att tjana pengar. Fattigdomen ar grym som tvingar manniskor att valja mellan sina barn och en chans till inkomst.

Forutom att antalet boende okar hela tiden finns en annan skrammande trend. Fran att de flesta har varit vuxna kvinnor som blivit misshandlade av sina man, ar nu fler och fler i centrat unga flickor. 13-, 14-, 15-aringar som utnyttjas av nagon manlig familjemedlem. Oftast en morbror eller farbror. Men det ar inte forovaren som far ta straffet. Nej, det ar offret. Straff i form av att inte bli trodd pa, bli utestangd fran sin familj och sin omgivning. Rattsinstanserna hanvisar kvinnorna och flickorna till centrat. Staten erkanner och anvander sig (utnyttjar, om man sa vill) av centrat. Men ger inte ett ore i stod. Och personalen har svart att saga nej nar ratten hanvisar annu ett fall. For alternativet ar att kvinnan/flickan istallet blir placerad i ett fangelse. Ett brottsoffer - i fangelse! For vilket annat brott skulle det intraffa?

Vad vore livet for lilla M om inte WDC fanns? Skulle hon da kunna le, skratta och springa runt som hon gjorde den lilla stund jag fick traffa henne? Eller de andra 71 boende, hur skulle deras liv se ut? Eller alla kvinnor som fatt okad chans till inkomst genom kvinnogrupperna? Eller barnen med cp-skador som far tillgang till medicinsk hjalp, rehabilitering och skola? Tank vad som kan handa nar en person ser en orattvisa, blir upprord over saken och gor nagot at det!

Tillat mig dromma lite. En drom som kanske gransar till hybris. Men tank, ja tank, om nagon om 20-30 ar skriver i en blogg (eller vad man nu kommer anvanda sig av da): "Det borjade med en grupp studenter. Nagra unga svenskar som blivit trotta pa att miljoner och ater miljoner manniskor varlden over levde i fattigdom och som upprordes over politiken och strukturerna som lat de vara sa. Och som bestamde sig for att forsoka gora nagot at saken."

Undrar var det blogginlagget skulle sluta?