I-landsproblem på lunchen

Min arbetsplats ligger i ett område med extremt dåligt utbud av lunchrestauranger. När nu ett nytt och bra sushiställe öppnat är euforin stor. Idag åt min kollega sushi därifrån och vi ägnade ganska mycket tid åt att diskutera var han skulle hälla soyan. Det fanns nämligen inget fint litet "soyafack" i förpackningen han fick sushin i (som det brukar finnas). Han hade den i koppen men när han då doppade sushin fick soyan inte plats och rann ut överallt. Vi konstaterade att detta verkligen klassificerades som dagens i-landsproblem. Sen kom vi på att sushiätande faktiskt även innebär ett riktigt dilemma, nämligen "räk-frågan". De flesta håller med om att räkan på sushin är supersmarrig MEN odling av jätteräkor är helt katastrofalt för både natur och människor i många sydländer. Det är helt enkelt så illa att räkätande inte är gott när man tänker på det. (Lite info finns på www.scampi.nu) Alltså - ät sushi, häll soyan var du vill men be att räkan blir utbytt till något mindre harmfullt, förslagsvis vegetariskt.

Dela!

Häromveckan genomförde jag tillsammans med Calle den eventuellt läskigaste muntliga framställningen i mitt liv. Tanken var att vi i en församling skulle berätta om situationen i Israel/Palestina utifrån våra upplevelser under resan till Mellanöstern i somras. Och läskigt kändes det eftersom detta är en fasligt infekterad fråga där vi nu skulle komma att göra ett lite ovanligt inlägg.

Inte kändes det bättre då vi under planeringen (som förstås genomfördes ungefär en månad i förväg) kunde konstatera att vi aldrig skulle kunna känna oss nöjda med det här föredraget. Det vi egentligen ville uppnå var att stoppa konflikten och skapa fred för alltid - ett mål vi under utvärderingen eventuellt skulle finna att vi inte uppnått.

Dagen för framträdandet kom. Och gick. Efteråt inträffade det jag hade befarat: vår insats var genomförd men ockupationen var fortfarande ett faktum. Men (jepp, här kommer inläggets twist) saken var faktiskt den att jag ändå kände mig lite nöjd. Vi hade inte:
- levererat ett perfekt föredrag
- presenterat alla vinklar och vrår som borde ha presenterats
- löst det hela
Däremot hade vi faktiskt:
- sett till så att några fler visste lite mer
- erbjudit en annan tolkning än den som ofta ges

Och så tror jag att det måste funka. Om inte vi (och då syftar jag inte på Calle och mig, utan även på t.ex. dig), som i alla fall vet lite grann om någon fråga, ser till att berätta om det, vem ska då göra det? Om bara de som vet allt vågar ge sig ut för att dela med sig av sin kunskap blir det inte mycket delat.

Hur tjatig ska man vara?

Okej att man har bestämt sig för att försöka vara medveten om sina val och sin påverkan här i livet, men hur noga ska man vara och hur långt ska man gå när det gäller att påverka andra? Ska man ta alla chanser att få yttra sin åsikt om tingens ordning, eller finns det en gräns för hur tjatig man ska vara? Tänk dig till exempel…

Ni sitter runt ett dignande julbord fullt av prinskorv, köttbullar, sylta, skinka, tungrulle och andra spännande delar av ett djur. Upplyser du om köttproduktionens hutlösa koldioxidutsläpp eller tar du lite mera senap?
En släkting berättar sedan om att denne ”så himla billigt” hyrt en bil i jul, i vilken han/hon farit runt till släkt och vänner i hela landet under helgen. ”Mycket smidigare än det meckiga tåget.” Föreläser du om biltrafikens klimatpåverkan eller frågar du vilken mack bilen hyrts på?
Så börjar din syster prata om sin underbara weekendresa till Barcelona i november. Trevlig var den och biljetterna verkar inte ha kostat nästan någonting! Inleder du en diskussion om moralen i korta flygresor eller ber du att få se bilderna?
In kommer nu dina försenade kusiner som passar på att förevisa sina nyinhandlade reajackor. Galet billiga och snygga som tusan! Kommer några meningar om arbetsförhållanden och konsumentmakt att undslippa dig, eller hämtar du lite mer must?
När ni just gått över på godiset fäller din kusins nya respektive en ganska märklig, lite halvrasistisk kommentar om en familj i grannhuset. Ber du denne förklara sig närmare, beredd att gå hårt åt främlingsfientliga tendenser, eller byter du samtalsämne till något mindre känsligt?

Sådana här dilemman tycker jag mig stöta på hela tiden, men kanske framförallt under högtider som julen, då jag lämnar min gamla vanliga, relativt homogena umgängeskrets, där väldigt många redan tänker precis som jag. Hur ska jag då förhålla mig?

Jag kan avslöja att jag långt ifrån alltid påpekar det som skulle kunna påpekas, men har satt en minimiregel för mig själv: jag får inte vara tyst när min tystnad kan tolkas som bekräftelse på något uttalat som jag inte kan stå för. Om jag låter bli att bemöta en rasistisk kommentar känner jag att detta lätt kan tolkas som att jag instämmer, varför jag brukar försöka vara noga med att motsäga sådant, även när det innebär jobbig stämning.

Kanske betyder denna blygsamma minimiregel att jag uppför mig som en riktig mes, jag vet faktiskt inte. Egentligen måste det väl ändå betraktas som viktigare att förändra världen (helst fort) än att behålla köttfriden vid julbordet? Å ena sidan tror jag att det är lättare att få gehör när man är ”lagom radikal” än när man predikar revolution, och vem orkar med ett litet låtsashelgon som oombedd ska påpeka alla fel? Å andra sidan kanske vi inte hinner med lagom när världen ser ut som den gör?

Köpfri zon

Det bränner fortfarande sådär skönt i kinderna och jag känner mig nöjd med dagens insats. Jag har precis kommit hem efter vår och Speaks gemensamma julaktion med en köpfri zon mitt i Göteborgs julhysteri.

Efter att ha satt upp partytältet upptäckte vi ganska fort hur otacksamt det är att försöka få kontakt med människor som är så otroligt fokuserade på att köpa sina julklappar. Under de tre timmar vi stod och bjöd på kaffe och pepparkakor och delade ut schyssta julklappstips fick vi höra en hel del onödiga kommentarer. Men vi fick också växla några ord med dem som verkligen bryr sig. Någon ville köpa en get på en gång och en annan utbrast att utsläppsrätter är en fantastiskt bra julklapp. Han fick tydligen det själv förra året och blev hur glad som helst! Det är i sådana stunder som allting känns hoppfullt igen och man inte längre tänker på att tårna håller på att domna bort.

Utmana traditionen!

"Nästa år skippar vi julklapparna, va?!" har så länge jag kan minnas varit min farfars standardreplik efter att timmarna av julklappsutdelning gått till ända och vi går runt och tackar varandra och frågar om boken/skivan/tröjan/glasen var till belåtenhet. "Ja, farfar, det gör vi" brukade jag svara med vetskapen om att nästa år skulle julklappsberget vara större än aldrig förr. Så ifjol gick min familjs jultraditioner genom tidernas största förändring. Vi begränsade julklappsinköpen! (på min, minsta barnet i familjen, inrådan btw...) Mamma och pappa skulle endast köpa en klapp var till mig och mina syskon, och vi skulle gemensamt köpa en var till mamma och pappa. Inget till farfar, inget till farmor, inget till morbror och inget till kusin. När julaftonen kom var vi alla lite spända på hur kvällen skulle arta sig. Julklappsutdelningen i min familj har alltid tagit evigheter eftersom vi är en rim-älskande familj, och då tar det lite tid när man ska fundera och gissa på vad som kan vara i paketet. Vad skulle vi nu göra resten av kvällen? Julklappsutdelningen kom, och gick undan i aldrig skådad takt. Efteråt satt vi lite paffa i soffan. Klockan var bara åtta och vi var redan klara! Men så upptäckte vi att vi alla tyckte det var rätt skönt. Nu hade vi ju tid för att bara umgås ett tag.

I år var det självklart att vi skulle fortsätta denna julklappsbegränsade tradition. Vi har inte ens riktigt bestämt om vi ska köra på samma modell som ifjol eller på något annat sätt. Detta har resulterat i att jag inte har köpt en enda julklapp än. Och jag är inte ens bekymrad över detta faktum. Det ordnar sig nog när jag kommer hem och kan titta tillsammans med mina syskon. Sen är det ju bara ett plus att jag slipper gå på stan i ett julhysteriskt Göteborg.

I eftermiddag kommer vi aktivister i Göteborg tillsammans med Speak att ordna en köpfri zon i Brunnsparken mellan kl 16 och 19. Där finns fika, tips på schyssta julklappar och en omvändelsesäck där man kan få slänga sina julklappar så de går till bättre behövande. Välkommen att utmana traditionerna!

Min kärlek till övergångsställen

Jag har kommit på en ganska knäpp grej, nämligen att jag älskar övergångsställen. Det är verkligen en njutning att få gå över dessa breda vita streck, och ibland kan jag komma på mig själv med att gå saktare för att detta härliga ska räcka längre.

Vad är så speciellt med övergångsställen kan man ju då fråga sig? Jo, tänk dig situationen. Där kommer lilla jag från ena hållet. Från andra hållet kommer en (i förhållande till mig) gigantisk framrullande maskin. Det är nu det blir spännande, för vi vill båda samma sak: vi vill passera samma lilla bit asfalt, samtidigt. Kraftmätningen börjar - vi spänner ögonen i varandra och undrar vem som ska stanna för vem. Vem ska vinna kampen om asfaltsbiten?

Det är här njutningen kommer in, för jag vinner jämt. Det är alltid jättemaskinen som stannar, och låter lilla mig få asfaltsbiten först. Inte för att jag är störst, starkast eller hade elakast ögon, utan för att det är min rätt. Och det är en underbar känsla! Jag får som jag vill, inte för att jag med min storlek och styrka tvingat till mig det, utan för att det är min rätt.

Så borde livet alltid vara. De stora och starka borde varje gång de har fel, stanna för de små och svaga, när de har rätt. Tyvärr funkar det inte alltid så. Ganska ofta tycker jag att det verkar som att den som är stor roffar åt sig från den som är liten, trots att den inte har rätt till det. Men inte på övergångsställena! Där råder inte den starkes lag, utan rättens. Med min och andra engagerades hjälp kan övergångsställets lag spridas oxå till resten av världen.

Vi måste utmana de som trycker ner oss!

Helgen var fylld av möten.

Först var jag på Rätt Vis Helg i Linköping och träffade nästan hundra unga människor från olika organisationer som vill göra något för att skapa en bättre värld. Mäktigt! Läs med om helgen på ikon: http://www.ikon1931.se/news/?newsID=703.
Själv stod jag tillsammans med några till och bjöd på Rättvisemärkt choklad, bananer och apelsiner på Hemköp i Linköping. Vi bjöd oss själva lite grann också… och Hemköp hade bara Anthon Bergs rättvisemärkta. Snacka om god aktivitet.

Sen åkte jag till Tierp som ligger mellan Gävle och Uppsala. Där hade jag tillsammans med två Diakoniaaktivister en workshop om situationen i världen för nästan hundra konfirmander. När jag tänker på den potential som finns i dem blir jag nästan snurrig. Ett litet samhälle med 100 unga människor. Var och en av dem har potential att förändra världen, åtminstone en liten bit av den. Summan blir enorm. Att få inspirera dem är så häftigt. I en gruppdiskussion kom de på massor av saker man kan göra för att förbättra världen. En grupp med bara tjejer diskuterade jämställdhet och utveckling men också sin egen situation i Sverige. Deras viktigaste tips var: Vi måste utmana de som trycker ner oss! Vi ska sluta acceptera killar som inte respekterar oss. De sa det så lugnt och sakligt men det hördes att tjejerna talade av erfarenhet. Det blev stort när vi kunde se likheterna i att kvinnors styrka lever till minskad HIV-spridning och mer utveckling i fattiga länder liksom det leder till ett värdigt liv för alla i Sverige. Jämställdhet gör verkligen världen rikare!