Diakoniaaktivist

Musik och Poesi kväll till förmån för Afrikas Horn, vilken fantastisk kväll!

2012-01-14T11:33:00.003+01:00

Det blev en helt fantastisk kväll! Nu var det äntligen dags! Nu var stunden vi under höstterminen suttit och pratat fram och tillbaka om, planerat, tvivlat på, varit förväntansfulla inför, skrattat åt, känt både hopp och hopplöshet inför kommen. Den 12 januari klockan 18.30 öppnades dörrarna för stockholmsgruppens insamlingskväll i Immanuelkyrkan! Men vänta lite...det är värt att nämna hur saker och ting gick till innan det var dags!

Det handlades och det bakades, det skrevs ut papper och affischer, bössbanderoll och lappar,det packades och det kördes fram och tillbaka. Stativ, ljus och skimrande blå Diakonia kärror fraktades och lastades av utanför Immanuelkyrkans entré, det var en regnig och grå dag, mörkret föll snabbt över himlen men detta motiverade oss bara ännu mer för det ända vi hade tankarna var : "Det här ska vi klara" "Vi ska liva upp den gråa kvällen" "Nu gäller det" "Det är inget att vara nervös för", det kommer gå bra" Vi peppade varandra, stöttade varann och var till hands för varann när det än gällde!

Kvällens program innehöll musik, poesi, tal, café och lotteri. Studenterna från Betel introducerade kvällen med riktigt cool levande musik, de visade var de gick för och representerade Betels Folhögskola väldigt väl! Därefter fick vi höra inspirerande poesi av ingen mindre än diakoniaaktivisten Ingrid Nilsson! Ingrid fick mig (och jag tror även många andra) att tänka på att vi människor kan påverka och att det helt enkelt är vi som bär ansvaret till att göra världen till en bättre plats att leva på! Efter Ingrid var det dags för bandet A Treehouse Wait att dra igång! Bandet bjöd på lugnande och harmonisk musik, jag minns hur avslappnande jag tyckte det var när de repade i salen medan vi sprang runt och försökte hinna ikapp tiden!

Ekologiskt fika såldes hela kvällen lång!

Ingrid Nilsson sänker inte armen för en rättvisare värld!

A TreeHouse Wait

Nu var det dags för göteborgarna att ta över scenen, bandet Obliq kom med deras coola rockiga stil och visade deras starka sida! Gbg har skills helt enkelt! Efter Obliq fick vi lyssna på spoken word från Daniel Elala och med sin originella stil och inspiration drog han med oss in sin poetiska värld, Daniel Elala hade en hip hop touch i det hela och även han fick oss att tänka till om livet, på samhället, Sverige, världen, orättvisor och lycka, inspirerande moment! Prisutedlningen var härnäst och det blev glada miner hos vinnarna, gratulerar än en gång till er! Sist men inte minst kom bandet Zakala Musica och tog oss till Kongo med deras kongolesiska rytmer! Det bjöds på dans och trummor och plötsligt började stockholmsktivisterna att dansa, vi fick även se några modiga gäster skaka loss:)!

Bild: http://afroviking.com/2012/01/13/diakonias-stodgala-for-afrikas-horn/

Under kvällen informerade även diakoniaaktivisten Karin, jag (suzanne), diakoniaaktivisten Elmi och Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg om hur läget står till på Afrikas Horn. Elmi berättade om sina erfarenheter som anställd för unicef och unesco i Somalia och Bo Forsberg drog en stark och slående historia om en kvinnas liv i Kenya!

Kl. 1 på natten kunde vi glädja oss åt att våra 19.413 kr snart skulle bli ivägskickade och nådda till behövande på Afrikas Horn! Efter plockande och diskande tog vi våra ryggsäckar och jackor och mat, kakrester och annat smått och gott som var kvar och vände ryggen till lokalen och Immanuelkyrkan med leende på läpparna. Vi kunde kända oss nöjda, vi kunde känna oss stolta över oss själva. Vi människor kan göra skillnad!

Tack till alla band som spelade, poeterna och alla ni som medverkande, tack till Gummessons bokhandel och afroviking.com och tack till Diakonia! Stort tack till alla er som kom och stöttade kvällen, NI har gjort skillnad!

Vad jag önskar mig i julklapp

2011-12-21T14:27:00.004+01:00

Ramlade över en dikt av Lina Ekdahl som jag bara måste få dela med mig av, med anledning av aktivistresan nyligen och dokumentären Gazas tårar som gick på SVT igår (som jag visserligen inte sett men som jag förstår framkallar allehanda känslor). Detta är vad jag önskar mig i julklapp:

Nu säger jag det för allra sista gången
Sluta nu
Om jag ser någon av er skjuta en gång till då blir det ingen efterrätt

Hör ni inte vad jag säger!

Då tar jag pistolerna
och gevären och granaterna och kanonerna.
Då kan ni inte ha dom
om ni bara håller på och skjuter på varandra hela tiden

Nu får det vara slut.

Jag bryr mig inte om vem det var som började.
Det spelar ingen roll.
Sluta döda nu.

Sluta kriga.
Nu räcker det.
Nu får det vara slut.

Titta här vad tråkigt det ser ut,
trasiga hus, ensamma barn, döda människor överallt.
Ingen mat finns det, allt är förstört.
Nu får det vara nog.
Nu får ni säga förlåt.
Gör det.
Säg förlåt till varandra.
Ja gärna.
Jag förlåter dig gärna säger man när någon säger förlåt.

Nu får vi hjälpas åt att bygga upp städerna,
ta hand om dom övergivna människorna.
läka såren
och aldrig, aldrig göra om sådana här dumheter igen.

Nu äter vi risalamalta.

("Konflikten är löst" av Lina Ekdahl)

We are not the dreamers!

2011-12-19T12:02:00.007+01:00

Det har nu gått lite mer än en vecka sedan jag kom hem från resan med Diakoniaaktivisterna i Israel och Palestina, som ni kunnat läsa om här på bloggen. Så mycket intressanta samtal med inspirerande människor som vi hade under de där 10 dagarna får man jobba hårt för att få ihop under 10 år i Sverige!

När jag ser muren som bryter igenom landskapet på Västbanken, stänger in byar och hindrar bönder från att komma till sin mark är det lätt att bli nedslagen. Hur ska det någonsin kunna bli fred när det finns så mycket ilska och frustration? Och när jag åker runt i Sderot, en israelisk stad precis vid Gazaremsan, och ser busskurerna och lekparkerna som byggts som skyddsrum för att det alltid ska finnas någonstans att skydda sig från granatattackerna från Gaza som kan komma när som helst, tar hopplösheten gärna över. Hur ska människor någonsin kunna försonas när det finns så mycket rädsla?

Men samtidigt. En mur har aldrig och kommer aldrig någonsin att skapa fred. Separation är i
nte lösningen. Rädsla är inte svaret. Alla murar som människan har byggt upp har förr eller senare fallit. Och det kommer ske med muren på Västbanken också. Om det tar ett eller 100 år kan ingen säga, men förr eller senare faller den. Det är oundvikligt. Lite i taget hälls lite mer vatten i hinken för fred och när den väl svämmar över, då kommer ingen kunna hindra det. Se på vad som hänt i arabvärlden under det gångna året. Vem hade kunnat förutspå det för ett år sedan?

Nästan alla personer vi träffade under resan sa så kloka och inspirerande saker att hela resan blev en enda stor fontän av inspirerande citat. Och jag skulle vilja dela med mig av ett av dom, så här på sluttampen av året. Jag minns tyvärr inte vem som sa det... Det skulle kunna ha varit kvinnan på Diakonias partner Alternative Information Center. Eller kanske den fantastiska kvinnliga rabbinen Eliora. Eller Roni som vi träffade i Sderot. Men det spelar egentligen inte så stor roll. Det skulle kunna vara vem som helst. Med stark röst, lite irriterad sa denna någon: ”We are not the dreamers!” Det är inte vi, som tror att fred och rättvisa är möjlig, som är drömmare. Det är de som tror att förtryck och separation är lösning, som drömmer. Det är dom som är naiva. Inte vi.

Diakonia tjatar och tjatar om att det är människor som förändrar världen. Ibland är det svårt att tro på att förändring är möjlig. Att rättvisa är möjligt. Men resan fick mig, återigen, att verkligen förstå att alla människor runt om i världen som kämpar för en rättvisare värld verkligen åstadkommer något. Det kanske inte syns på en gång, men alla hjälps vi åt att fylla den där hinken för en rättvis och hållbar värld och förr eller senare kommer den att svämma över. Och då mina vänner, då blir det åka av!

GOD JUL!
/Maria Gilljam, ungdomssekreterare Diakonia

Muren vid flyktinglägret Aida i Betlehem.

Roni berättar om livet i Sderot medan vi tittar in på Gazaremsan.

Lekplats och skyddsrum för barnen i Sderot.

Vi vägrar vara fiender!

2011-12-10T08:29:00.003+01:00

(fredag 9 dec)

Med så många möten, människors levnadsöden och historier vi fått ta del av under de senaste dagarna, visste vi nog inte riktigt vad vi skulle förvänta oss eller orka förvänta oss av denna sista heldag på resan. Morgonen började med ytterligare ett besök på Diakonias regionkontor, idag för att träffa Cecilia Karlstedt, regionchef. Med stor entusiasm berättade Cecilia mer om Diakonias arbete i stort i regionen. Det största arbetet görs i Israel/Palestina men utöver det finns partners i Libanon, Irak och Egypten. Det har varit en oviss men spännande tid det senaste året mycket på grund av det som kommit att kallas den arabiska våren. Cecilia ser dock en global trend och pekar på exempel som demonstrationerna i Grekland och Ryssland. "Människor vill bli sedda och börjar tröttna på att inte bli hörda" säger hon. I förändringen syns möjligheter men även en viss ovisshet. Kommer fred? Demokrati? Det är många krafter och makter som vill ta del av förändringen och i detta är det viktigt att människor som arbetar för rättvisa finns med och påverkar. Efter både information och reflektion avrundades samtalet med frågor och tillsist angående synen på framtiden. "Vi måste ha hopp, att separera människor med murar är aldrig en hållbar lösning!"

Med Cecilias kvicka och engagerande ord i våra huvuden begav vi oss till "Tent of nations". Vårt sista fältbesök på denna resa. Ett besök som vi i förväg fått lite spännande information om, bland annat att visst fysiskt arbete möjligtvis skulle förekomma och att gummistövlar kunde vara bra att ha med. "Tent of nations" är ett arbete som en palestinsk familj startat i anslutning till sin gård omgiven av olivlundar. Vi blev väl mottagna av Dahoud och hans bror. På gården anordnas sommarläger för palestinska barn då man bland annat jobbar med kreativitet i form av målning, musik och teater. Ett viktigt arbete för att inspirera barnen till skapande och få dem att inte tappa hopp. Gården tar även emot internationella volontärer som är med i jordbruksarbetet och i de läger och projekt som arrangeras. En del stannar några dagar medan andra är där upp till ett år. Det som lett fram till allt detta engagemang bottnar i kampen om rätten att få bo kvar på sin mark något som familjen fortfarande kämpar hårt för. Marken har de ägt i flera generationer och trots att de har alla papper som bevisar deras äganderätt, vilket i sig är ovanligt, har de stött på stora problem från de Israeliska myndigheterna. Jag tror att vi alla överraskades av Dahouds hopp och hans tro på rättvisa och försoning, men också den otroliga kämparglöd som syntes i hans och hans brors ögon. Våra stövlar fick vi inte riktigt tillfälle att dra på oss, men en fin och mer symbolisk avslutning hade vi då vi hjälptes åt att plantera ett olivträd. De träd som planterats på marken generation efter generation. Plantering för framtiden. På väg från gården stannade jag till precis vid grinden och läste ännu en gång på en sten som vi alla lagt märke till på väg in. "We refuse to be enemies".

Efter avslutande reflektion tillsammans med Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare, avslutades kvällen på en mysig men något inpyrd restaurang som bjöd på god mat och musik som lockade vissa i gruppen till dans. I skrivande stund har några gått till sängs, vissa sitter i lobbyn vid den charmiga discojulgranen och glatt tjoande hörs från övervåningen där Lindiehopp och andra danser sägs läras ut. En fin avslutning på fantastiska dagar. Shalom Inshallah.

En dag på CBR

2011-12-09T21:45:00.002+01:00

Projektdag började med att vi åkte till CBR´s kontor och träffade en trevlig person som heter walid och jobbar som Director Manager för CBR i Ramallah. CBR står för "Community Based Rehabilitation" och är en partnerorganisation till Diakonia som bland annat jobbar med att försöka ändra samhällets syn och attityd till funktionshindrade. Synen på funktionshindrade som straff från Gud finns kvar och skapar problem för hela familjen. Vem vill gifta in sig i en familj som blivit straffad från Gud? Det hade varit den internationella dagen för funktionshindrade i veckan och vi hamnade mitt i den årliga protestmarschen där vi tillsammans marscherade med 300 stycken funktionshindrade, anhöriga och andra engagerade för deras rättigheter. Det finns bra lagar för funktionshindrade i Palestina men tyvärr följs de inte eftersom att pengarna inte räcker så långt. I slutet av vår marsch överlämnades ett brev till premiärministern. Vi hann även att besöka en flickskola som engagerade sig i frågan och vi fick även förmånen att göra några hembesök hos människor med olika funktionshinder. Det var lite overkligt att befinna sig i palestinska hem och diskutera svåra frågor och vi önskar att vi hade kunnat förstå varandra utan att behöva någon tolk. Det blev ibland svårigheter med språket att vi inte kunde kommunicera på ett djupare plan. Vi hade sammanfattningsvis, en fantastisk dag, både rolig och svår. Vi blev verkligen berörda av de livsberättelser vi fick ta del av.

Made in Palesine

2011-12-09T15:10:00.001+01:00

Dagen började med en tidig frukost på hotellet i Tel Aviv. Vi hoppade sedan på bussen och styrde kosan mot Ramallah. Idag har i varit uppdelade i tre olika grupper. Vår grupp besökte "Made in Palestine", en mässa för unga entreprenörer anordnad av Al Nayzak (en av Diakonias partnerorganisationer).

Det var helt fantastiskt att se och höra de unga entusiastiska människorna berätta om sina innovationer. Det var allt ifrån en mjukvara för att förbättra kommunikationen mellan olika delar av den palestinska myndigheten och en applikation för att stänga av eller sätta på husets elektriska apparater till en interaktiv turistguide för de palestinska områdena.

De som deltar i mässan med sina innovationer är samtidigt med i en tävling, där priset är en summa pengar och en plats i den regionala tävlingen för hela Mellanöstern. Men kanske viktigare är det kontaktnät som skapas under mässan och möjligheten att marknadsföra sin produkt. Även om idéerna är bra så finns risken att de inte realiseras eftersom det, på grund av det osäkra ekonomiska och politiska läget, saknas investerare i Palestina.

Förutom att fungera som en guide för dessa unga studenter så är även ett av Al Nayzaks mål att försöka locka fler barn och unga till att intressera sig av ämnen som matematik, fysik och kemi. Det verkar vara lite liknande i Palestina som i Sverige, att naturvetenskapliga ämnen inte är så poppis bland skolelever. Organisationen försöker få de vetenskapliga ämnena att bli mer experimentella och interaktiva för att göra det roligare. Något vi såg på mässan var vetenskapliga spel som man både kan lära sig och ha roligt med!

Ett viktigt syfte med Al Nayzaks arbete är att de innovationer som skapas är lösningar på problem som studenterna ser i sitt samhälle och sin omgivning. På så sätt kan samhällsproblem lösas samtidigt som studenterna utvecklas personligen och ökar sina kunskaper.

Höjdpunkten på mässan var stunden då vinnaren skulle utses. Prominenta gäster hade bjudits in, bland annat den palestinske premiärministern Salam Fayyad. Även Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg var inbjuden och talade om hur viktigt det är med ett levande företagsklimat för demokrati och mänskliga rättigheter. När han sa att Diakonia finns med i deras strävan för en fri och demokratisk stat utbröt spontana applåder. Att någon utifrån finns med i detta arbete verkar vara oerhört viktigt för palestinierna.

Alla dessa entreprenörer som var med i tävlingen, mer än hälften kvinnor, jobbar tyvärr i motvind. Det är svårt att hitta investerare och marknader för sina produkter. Ändå lyckas de utveckla och realisera sina idéer. Det ger hopp om framtiden!

En vandaliserad moské...

2011-12-08T22:02:00.005+01:00

...så lyder en rapport från organisationen Al-haq, som dokumenterar kränkningar mot internationell humanitär rätt på de ockuperade palestinska områdena. Vi var sex ur gruppen som idag fick följa Mohammad Va'ai, fältarbetare från Al-haq, under en arbetsdag. Från Västbankens storstad Ramallah på väg norr ut, i stundtals lite för pirriga hastigheter slogs vi av det vackra, bergiga och olivträdsbeklädda landskapet utanför bilrutan.

Vårt första stopp gjorde vi i den palestinska byn Burkin som rapporterat brott utförda av bosättare från den Israeliska bosättningen Ariel ca fem km därifrån. I byn visade en man oss en bil och en traktor som bränts och ett meddelande på hebreiska som klottrats på moskéns dörr.

Ett annat stopp gjorde vi på en stenfabrik som vid flera tillfällen hotats av rivningsorder från Israeliska myndigheter. Fabriken ligger på Västbanken, på palestinsk mark, men inom det område som Israel kontrollerar helt. Detta gör att de palestinska ägarna måste söka tillstånd för fabriken, vilket de inte beviljats trots att fabriken funnits där sedan länge. Vi fick dessutom besöka en skola som låg "vägg i vägg" med en annan bosättning. Här är det mest påtagliga problemet avfallsvatten som leds ut från bosättningen och då och då översvämmar delar av skolområdet. Mohammads, och Al-haqs, uppdrag är alltså att rapportera kränkningar som dessa så att dokumentationen är uppdaterad och att omvärlden kan ta del av vad som händer.

Jobbet som fältarbetare måste vara krävande och stundtals frustrerande, då vi bara under denna dag fått ta del av flera gripande historier. Vardagslivet i dessa byar begränsas så tydligt av bosättningarnas närvaro. Bosättningar som enligt internationell humanitär rätt är olagliga. Mohammad har jobbat för Al-haq i snart 1,5 år och trots tunga och ofta upprepade berättelser ser han sin uppgift som viktig. Mötet med människor och att få berätta deras berättelser.

En dag i Tel Aviv - staden som aldrig sover

2011-12-08T21:27:00.000+01:00

Idag lämnade vi det mysiga och originellt dekorerade hotellet New Imperial för att placera oss på ett nytt hotell något kvarter bort i Jerusalems Gamla Stan. Efter att ha lämnat av våra väskor (som visserligen blivit snäppet tyngre med de souvenirer vi köpt!) var vi nu påväg söderut mot Sderot. Efter en och en halv timmes resa är vi framme i Sderot, en stad nära gränsen till Gaza. Där möts vi av
Ronni, en av de människor som vardagligen lever under press.

Staden Sderot är fylld av bunkrar emot missiler och bomber ifrån Gaza. Vi besökte en park där man med mening format bunkrarna till lekfigurer så att barnen direkt kan springa in i bunkrarna så fort larmet går, vi såg även en skola som helt och hållet var gjord som en bunker så att barnen kan sitta kvar och "ostört" fortsätta med det dem gör.

Nu stod vi där, alla sexton, ett par meter bort ifrån gränsen. På andra sidan muren skymtade Gaza. Jag tror att vi alla tyckte det var väldigt underligt. Underligt att stå på en plats som man tidigare sett på TV och kanske till och med aldrig kunnat tänka sig att man någonsin skulle besöka.

Ronni som var vår guide i Sderot fick ännu en gång gruppen att ta sig en funderare om konflikten. Dels pratade Ronni om att man inte bör välja sida och att man måste förstå att alla kommer från olika bakgrunder.

Nästa och sista stopp för dagen var Tel Aviv. Plötsligt kommer vi till en stad med höga skyskrapor, hav, vit sand, solstolar, mode och uteserveringar. Den moderna storstaden blir en helt annan syn än den vi stött på de senaste dagarna. I Tel Aviv ser man även människor med olika bakgrunder som till exempel afrikaner och asiater.
I Jerusalem går man förbi en rabbin med stor svart hatt samtidigt som man i Tel Aviv sitter vid havet och ser ett homosexuellt par sitta och småprata och njuta av den otroliga utsikten. I kontrasternas land är det lätt att bli förvirrad.

Besök i Ramallah

2011-12-06T21:59:00.003+01:00

Vi har haft ännu en innehållsrik dag med många möten och människor. Bland annat var vi på besök hos organisationen Al-Haq i staden Ramallah på Västbanken. En partnerorganisation till Diakonia. Al Haq bildades 1979 av palestinska jurister. De jobbar med mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Brott dokumenteras och man gör vad som är möjligt för att ställa de skyldiga till svars. De har kontakt med både FN och EU. Även svenska Migrationsverket har kontakt med Al Haq gällande situationen för palestinierna. Organisationens generalsekretetare som vi träffade var mycket besviken över att Sverige röstat nej till Palestina som medlemsstat i UNESCO. Han menar att på så sätt bidrar Sverige till att Israel kan fortsätta sin politik på samma sätt gällande de ockuperade områdena dvs Västbanken och Gaza. Han beskrev hur ockupationen påverkar palestinierna på så många sätt i deras dagliga liv. Muren innebär tex att familjer är splittrade på varsin sida om muren och har svårt att få tillstånd från myndigheterna att hälsa på varandra. Titta gärna in på organisationens hemsida www.alhaq.org
/Elisabet Brunnegård.

Sannerligen en väl- och känslofylld dag i Israel/Palestina

2011-12-05T21:53:00.005+01:00

Idag är vi halvvägs genom vår resa, det är en underlig känsla. Det känns som om det var igår vi kom samtidigt som vi har hunnit med vad man kan förvänta sig på två veckor. Idag, likt alla de andra dagarna har varit innehållsrik, känslomässig och fylld av möten med människor.

Vi började med att åka till Hebron där vi mötte upp med Tomas som är följeslagare från SEAPPI. Han berättade Hebrons historia för oss. Hebron är den största staden på Västbanken och är sedan Osloavtalet uppdelad i två delar, H1 och H2. I H1 bor ca 140 000 palestinier och kontrolleras av palestinska myndigheter, och H2 styrs av israeliska myndigheter och har 30 000 palestinska invånare samt 500 israeliska bosättare i fyra olika bosättningar. Det bor även en del ideologiska bosättare från USA i H2. De amerikanska bosättarna har flyttat till Hebron för att återta "sitt" land, och de bryter inte bara mot folkrätten när de bygger sina hus på ockuperad mark som inte tillhör dem, utan de är även våldsamma.

Det var mycket som upprörde när vi gick igenom Hebron. De tomma gatorna som en gång var fullt av liv och Hebrons största och viktigaste handelsgata, men som stängts av den israeliska militären och som nu mest liknar en del av en spökstad. Hur gatorna likt apartheid systemet var uppdelat i israelisk/palestinsk och hur palestinier inte har tillgång till hela staden och hur mycket som blir så fruktansvärt krångligt för dem på grund av israeliska bestämmelser. Men det som upprörde allra mest var när vi såg gallerburar som byggts på palestiniers fönster, och hur det låg stenar som bosättare kastat på dessa, men inte bara det, utan vi fick även höra att som följeslagare i Hebron är det en stor uppgift att finnas där för palestinska skolbarn till och från skolan, så att bosättare inte ska kasta sten på dem. För att klargöra, vuxna människor kastar sten på barn. Jag blir så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Jag bryr mig inte om vad än anledningen är, men att kasta sten på barn är att sjunka så lågt man någonsin kan sjunka. Var är deras medmänsklighet, empati och allmänt hyfs, men framförallt hur ser deras gudsbild ut?

Efter en omtumlande förmiddag åkte vi till Betlehems universitet för att träffa en lärare som arbetar där, en professor i mikrobiologi som blivit arresterad flera gånger om för sitt engagemang på den palestinska sidan. Vi satt och samtalade med honom och några av hans studenter som berättade om sina liv och hur det är att vara ung och studerande i det ockuperade palestinska området.

Vår långa dag fortsatte sedan med ett besök hos en av Diakonias samarbetspartners, Sabeel. Sabeel är en organisation är ett ekumeniskt center för palestinsk befrielseteologi i Jerusalem som vill göra Guds ord relevant i det samhälle och i den samtid som är nu. Vi träffade en man som berättade om organisationen men som också berättade sin personliga historia och hur han upplevt och hanterat konflikten. Det var ett gott möte som vi lägger i banken med personliga berättelser.

Efter en god middag åkte vi tillbaka till Bildas studiecenter i Jerusalem där vi mötte en man och en kvinna från "parent's circle" som är en organisation som gör det möjligt för israeler och palestinier som förlorat en nära i konflikten att sitta ner och berätta sin historia och lyssna på andras. Att höra den här palestinska kvinnan som förlorat två bröder och den här israeliska mannen som förlorat sin 14-åriga dotter kalla varandra bror och syster och säga att "vi har alla samma färg på blodet, våra tårar är desamma och vår sorg är lika stor" gav oss hopp, och en tro på att fred och försoning och kärlek och ja, hopp faktiskt är möjligt. Det var en sån fantastisk förmån att få höra deras berättelser och se att det finns människor som tror på något annat än våld och som vill se "den andra sidans" mänsklighet.

Det har varit en lång lång dag som ni ser, det är många tankar som snurrar samtidigt som hjärnan känns som mos. Men jag lägger mig med en känsla av att situationen inte är bläcksvart, så länge det finns människor som kämpar som de människor som vi har mött idag, så finns det hopp.

En annorlunda andra advent i Betlehem

2011-12-04T20:37:00.005+01:00

Dagarna här går väldigt fort och är väldigt långa på samma gång. Det händer så otroligt mycket och mina känslor pendlar hela tiden. Idag har varit en sådan dag.

Vi var uppe i ottan för att ta oss till Betlehem och vara med Erika på EAPPI vid checkpointen. Bara att vara uppe tidigt är en omvälvande upplevelse för mig, men det är ingenting emot att vara med och titta på deovärdiga förhållanden som människor måste vara med om för att ta sig till sitt arbete. Checkpointen öppnar 04.00 och då är många redan där eftersom de får jobb dag för dag och måste vara på plats tidigt för att få arbeta. Sedan vallas människor i trånga gångar för att sedan behöva gå igenom metalldetektor och när man väl kommit igenom det så behöver man visa arbetsintyg och id-kort och låta scanna av sin hand. Ovärdigt.

Att vara med och se detta gjorde mig väldigt arg, frustrerad, ledsen. Det enda som gav lite tröst är att höra EAPPI berätta om hur de arbetar där och på många andra ställen i Palestina. Jag är väldigt imponerad av allt de gör. Om du vill ha mer info, så kolla deras svenska hemsida här.

Efter detta hårda uppvaknande var vi i Betlehem. O Betlehem du lilla stad är en ganska stor stad med mina mått mätt och framförallt en väldigt härlig sådan. Jag och många med mig var förvånade över hur härlig staden var och hur gott det var att vara där. Efter att ha smyg-shoppat lite gick vi till en luthersk kyrka och firade gudstjänst på arabiska. Trots att vi bara kunde få ut några få ord från predikan ("Jesus", "också" och "äta" bland annat) så kände jag mig ganska som hemma. Det var ganska samma som hemma. Framförallt nattvarden var helt naturlig att dela med mina arabisktalande systrar och bröder. Kyrkkaffet var dock lite annorlunda. Arabiskt kaffe och mingel. I like!

Man kan ju inte komma hem från Betlehem utan att ha sett var man enligt traditionen säger att Jesus föddes. Så det gjorde vi. Det var mer en turistupplevelse än en andlig för mig. Det känns ändå fint att ha varit där. Här bugar vi oss in genom porten till kyrkan:Här lyssnar vi intresserat på vad vår guide har att säga om kyrkan:Här säger traditionen att Jesus föddes:

Efter det åt vi billig och god falafel på stan, shoppade ännu fler sjalar innan vi åkte vidare. Då åkte vi för att titta på konst på muren. Muren är byggd för Israels säkerhet. Det som gör det märkligt är (bland annat) att den står på palestinsk mark. Inte på den gröna linjen, som är gränsen mellan Israel och Palestina, utan ofta en bra bit in på palestinsk mark. Det är inte okej! Här skiftar mina känslor mellan förvåning över att det faktiskt händer och ilska över att det händer. Jag kan liksom inte riktigt ta in att det står en mur mellan människor. Men jag vet att det gör det. Jag har sett det.

När vi hade inte bara tittat på konsten utan också skapat lite egen åkte vi till herdanas äng, alltså där man tänker sig att herdarna fick det glada budskapet om att Jesus var född. Visste vi att det finns tre sådana ängar. Man har alltså lite olika bild av var det hände. Vi var alltså vid en av dem. Efter glitter-chocken i födelsekyrkan var det väldigt befriande att komma till grottan där man sa att herdarna var. Det var en grotta. Inget glittrande. En julkrubba i trä och lite bänkar. Där satt vi och hade en fin stund tillsammans, sjungande Stilla natt.

Så för att summera:

Lång dag. Mycket känslor. Bra dag.

Utbldning i stället för hat och stenkastning

2011-12-03T19:45:00.004+01:00

Idag inledde vi med dagen med en rundvandring i Gamla stan i Jerusalem. Bland annat så gick vi fram till Västra muren. Innan man får komma fram där så måste man gå igenom en säkerhetskontroll fär de tittar i ens väska, och det här med säkerhetskontroller verkar vara något som genomsyrar hela samhället här. Igår fick vi passera en säkerhetskontroll när vi gick in i en affär.

Efter en god lunch lyssnade vi på en föreläsning Yazid Said, som doktorerade i Islam.Han ansåg att man inte kommr att kunna lösa konflikten här på natiolnell nivå, utan att det snare måste tll en teologisk disskution med representatnter från de olika grupperna.

När han pratat färdigt satte vi oss i bussen för att åka till Betlehem och besöka ett flyktingläger där.Detta flyktingläger har funnits sedan kriget 1948 och liknar mer en stasdel än ett läger.Vi besökte Najid som arbetar på Fenix resorrce center. Centret skapade för att vara en resurs för det som bor i lägret, och har sedan deet bildades rivits och ateruppbyggts tre gånger av den Israeliska armen.Centret har bland annat en gymnastiksal, en trädgård, två lokaler som de boende i lägret kan hyra, ett kök som man beställa mat ifrån och ett videoprogekt, där ungdomar får göra sina egna filmer.Najid är en väldigt inspirerande person. Han pratade väldigt mycket om hur viktigt det är för honom att behålla hoppet och att han gör allt han kan för att förändra sin egen situation. Bland annat pratade han om att han hade uppmuntrat alla sina barn att utbilda sig på univrsitetet, trots att muren gör det svårt för de boende i lägret att ta sig till de ställen där arbeten finns.Han har valt ett konstruktivt sätt att arbeta för en förändring, han väljer människovärde och folkbilding istället för stenkastning och hat.

Shabbat shalom

2011-12-02T23:45:00.001+01:00

I Jerusalem är religionen alltid närvarande på ett sätt som man inte är vad vid i Sverige. I staden, som på olika sätt är helig och betydelsefull för judar, kristna och muslimer, blir tron synlig genom olika attribut. På gatorna ser man ultraortodoxa judar i långa kappor, hattar och lockar, nunnor och hör böneutrop från moskéerna flera gånger om dagen.

Dagens fokus för oss på resan har varit judendomen (de två följande dagarna ska vi lära oss mer om islam och kristendomen) och under förmiddagen besökte vi Yad Vashem som är ett museum till minne av förintelsen. Där fanns en stor utställning som berättade om nazisternas förtryck och illdåd mot judarna som kostade 6 miljoner judar livet.

Idag har vi även haft det stora nöjet att få lyssna till Göran Larsson berätta om judendomen och kopplingar mellan judendomen och kristendomen.

Den kunskap vi fått från Görans föreläsning fungerade som en väldigt bra introduktion till det vi skulle få vara med om under kvällen och som gjorde väldigt stort intryck på många av oss. Klockan fem i fyra (en timme innan solen går ner) inföll sabbaten idag i Jerusalem. Under sabbaten som varar från fredag kväll till lördag kväll är judarna lediga, samlas i synagogan för bön och äter en måltid tillsammans. Vi besökte en konservativ synagoga och blev guidade genom sabbatsbönen av Rabbi Eliora Herfroy Mischler, en kvinna i 30-års åldern från Frankrike som fått en katolsk uppväxt. Eliora berättade för oss hur hon under hennes forskning om förintelsen upptäckte namn på hennes släktingar i register från koncentrationsläger. Hon som redan tidigare men då utan att veta om sitt ursprung intresserat sig för judendomen fick nu en förklaring till varför hon dragits till judendomen. Bönen i synagogan hölls av en avslappnad amerikansk rabbin som medan han sjöng olika psalmer på hebreiska vaggade sin dotter till sömns.

Efter bönen åt vi tillsammans Rabbi Eliora fantastikt god sabbatsmåltid som inleddes med bön och att vi drack vin och delade bröd tillsammans. Under kvällen blev vi påminda om hur viktiga moment i den kristna tron såsom dopet, konfirmationen och nattvarden har sin grund i den judiska traditionen.

Redan så här efter andra dagen på resan slås vi av vilka otroligt fascinerande människor vi har privilegiet att få möta.

Första dagen i motsättningarnas och falafens land!

2011-12-01T21:34:00.004+01:00

Idag vaknade vi av en strålande sol ovanför Jaffaporten i gamla stan, Jerusalem. Det är en nästan overklig känsla att befinna sig i sådana historiska miljöer och samtidigt lära sig allt mer om den nutida situationen i det heliga landet. För det märks verkligen hur religionerna bokstavligt trängs bredvid varann. På marknaden ligger ikoner och kippor intill varann, på gatorna går en slöjbeklädd muslimsk kvinna förbi en grupp judar klädda med hattar och lockar och från taket av Swedish Christian Study Center ser vi den västra muren, klippmoskén och uppståndelsekyrkan tätt placerade.

Dagen har varit full med intryck och många känslor har väckts. Vi har besökt Diakonias regionkontor i Jerusalem och har fått inblick i hur den internationella humanitära rätten fungerar, villket hjälper oss att förstå varför Israels bosättningspolitik är illegal. Ibland när man nämner Israel/Palestina konflikten så riskerar man tyvärr att hamna i en evig debatt på religiösa och känslomässiga grunder vilket tar bort fokuset från det faktum att Israel bryter mot folkrätten.

Vi besökte FNs palestinska flyktingorgan UNRWA och fick sedan åka ut till Walajeh village, som är ett litet palestinsk samhälle. Walajeh kommer att drabbas hårt av den framväxande muren som slingrar sig fram i det palestinska landskapet och skär av kommunitionerna till deras arbetsplats, skola och sjukvård. Vi fick förmånen att träffa Omar, en pappa till tre små söner, den yngsta var bara två år. Omar och hans familj bor i ett hus som ligger på den linjen där muren vart tänkt att byggas. Han har hotats av de israeliska myndigheterna ett flertal gånger, de har bl. a. konfiskerat hans id-kort, vilket har gjort honom arbetslös. Att se en människa bli fråntagen sin inkomst, sin frihet och sin värdighet var väldigt jobbigt. Man såg verkligen den förtvivlan och maktlösheten han kände inför sin situation. Men Omar var också en modig man som också stod upp sin familj, sitt ursprung och sin värdighet. Efter att ha vunnit mot myndigheterna i rätten står hans hus kvar och muren måste byggas en bit bort. Straffet för Omar och hans familj är elektriskt stängsel runt deras trädgård och ett fortsatt indraget id-kort.

Under en telefonkonferens tidigare på dagen med Al Mezan, Diakoniapartner på Gaza, beskrev en sin situation så här; "It´s more a crisis of dignity than a crisis of food." Och den känslan av fråntagen värdighet är bestående under dagen.

Imorgon ska vi fokusera på judendomen och dess historia och det blir intressant. Tanken på att historien liknar nutiden är inte långt borta..

Framme på plats, trötta, förväntansfulla och peppade!

2011-11-30T20:35:00.003+01:00

Hej hej!

I arla morgonstund hoppa 16 pigga resenärer upp ur sina sängar för att ta sig till Arlanda för att få uppleva sin livs resa i Israel/Palestina. Även om klockan bara var runt fyra på morgonen/natten så lyckades vi alla möttes upp och kom fram i tid. Kl.06.30 satt vi på planet och lyfte mot Wien för att sen byta flyg där och så flyga mot Tel Aviv. Några av oss passa på att sova medan andra hade fullt upp att läsa in sig på Israels historia eller lyssna på pratande medresenärer.

Resan ner gick väldigt bra men väl framme i Tel Aviv kom vår första stora prövning; säkerhetskontrollen!!! I säkerhetskontrollen fråga de ut oss om vad vi skulle göra i Israel, vart vi skulle bo, vad vi gör hemma och en massa annat men vi alla klara oss förbi vakterna så nu är vi redo att uppleva detta spännande land.

Vi fick ett väldigt fint välkomnande när vi kom ut ur flygplatsen av en fin röd sol som gick ner över staden. Det är jätte vackert land! I Tel Aviv vid havet är det ganska grönt ändå men ju högre upp vi åkte mot Jerusalem så blev det mer stenigt och kalt. Det var märkligt att åka i bussen till Jerusalem och se hur stängsel och den stora betongmuren slingrar sig runt staden. På ena sidan av vägen finns fina upplysta hus och så på den andra sidan bakom muren/stängslet (på den palestinska delen) var det mycket mer mörkt och slitet. Det är mycket intryck redan kan jag lova!

När vi kom fram till Jerusalem så samlades vi på Bildas center (Swedish Christian Study Centre) och gick igenom programmet för resan. Plus att vi har hunnit med att äta på en armenisk restaurang också. Gott gott!

Det är verkligen tio spännande dagar vi har framför oss. Fullproppat med aktiviteter, platser vi ska se och människor vi ska få träffa. Som vi sammanfatta kvällen förut; det är ett privilegium att få vara här. Tänk vad vi ska få vara med om!!!

Följ aktivisterna på resa!

2011-11-29T20:12:00.003+01:00

Tidigt imorgon bitti beger sig ett gäng Diakoniaaktivister på resa till Israel och Palestina, för att träffa Diakoniapartner i området, lära sig mer om situationen där och hur det är att leva i en konfliktsituation. Det kommer med säkerhet bli både spännande, frustrerande och intressant. Vi kommer försöka blogga varje dag, så följ oss här om du vill höra mer om våra upplevelser!

So long!

Stockholmsgruppens och Uppsalagruppens klimataktion!

2011-11-22T21:14:00.000+01:00

Vilken helg det varit!
Under förmiddagen i lördags var det än en gång dags att påverka årets klimatmöte i Durban! Denna gång var det aktivister från Stockholmsgruppen tillsammans med Uppsalagruppen som tappert stod på Norrmalmstorg i Stockholm och försökte få de förbipasserande att signera på klimatkampanjen We have faiths namninsamling och ta ett klimatfoto för Time For Climate Justice kampanjen. Dagen blev lyckad men vill ändå påpeka att vi alla någonstans drog slutsatsen av att vi kanske inte stod på den mest strategiska platsen precis! På Norrmalmstorg i lördags kunde en person börja gå tre takter snabbare enbart genom att man tittade på dem. Konstigt nog blev inte kaffet och kakorna heller så populära. Men vi sänkte inte våra huvuden för detta utan fortsatte istället att med glada miner sprida ordet om kampanjerna och klimat rättvisa!

Självklart fick vi även kontakt med trevliga och öppna människor som visade intresse vilket var jättekul! Och vi fick ihop ett par foton och några namn vilket var syftet till varför vi var där! Förutom detta så var nog det bästa av allt att samarbeta med aktivisterna från Uppsalagruppen, härligt att man kan åka från en stad till en annan för att träffas med andra aktivister och samarbeta! Något jag tycker bör ske oftare mellan oss aktivister runtom i Sverige!

Pepparkakor och fotograferande i Göteborg

2011-11-22T20:57:00.010+01:00

En mörk, kall, sen måndagseftermiddag stod vi Göteborgsaktivister utanför Handelshögskolan och delade ut pepparkakor (ekologiska, förstås!), pratade klimat och fotade förbipasserande som gärna vill skicka ner ett budskap till politikerna som om en vecka samlas till ett nytt klimatmöte, COP17 (denna gång i Durban, Sydafrika).

Sammanlagt blev det 10 ansikten som laddades upp på climatejusticeonline.org. Vi kunde även konstatera att göteborgare är precis så go'a som ryktet säger: många stannade, pratade, log uppmuntrande, åt pepparkakor och stöttade oss i vår aktion. Tack för det! Det värmde i novembermörkret och kylan.

För er som inte kunde vara där: misströsta inte. Ni kan ladda upp en egen bild på nyss nämnda hemsida.

En hungersnöd i Sverige?!

2011-11-20T21:44:00.001+01:00

Nä... en hungersnöd i Sverige är inte så sannolik. Inte ens om vi drabbas av torka. Krisen på Afrikas horn beror nämligen inte bara på torkan utan på att samhället fungerar så dåligt. Diakonia jobbar därför både med katastrofhjälp som räddar liv och långsiktiga insatser som förhindrar framtida katastrofer. Stöd arbetet här.

Filmen är gjord av Diakonias aktivistgrupp i Uppsala.

Bakom kulisserna under inspelningen

Diakonia skriver:

TACK alla som gett en gåva till Afrikas horn
Gensvaret från Diakonias givare med anledning av svälten på Afrikas horn är fantastiskt. Vi har hittills samlat in cirka tre miljoner kr. Pengarna gör nu stor nytta för att rädda och bygga upp liv i Somalia och Kenya.

Här räddar din gåva liv
Kenya: 1 miljon kr, främst till befolkning på landsbygden som drabbats av torkan och svälten.

Norra Somalia: 1 miljon kr från Radiohjälpen samt 500 000 av Diakonias insamlade medel till internflyktingar samt herdebefolkning som drabbats av torkan och svälten.

Centrala Somalia: 800 000 kr till internflyktingar, både nyanlända och familjer som just kommit från södra Somalia.

Somalia och Kenya: Genom ACT Alliance där Diakonia nu är medlem in med 600 000 kr som kommer att användas både i Somalia och i flyktinglägret Dadaab i Kenya. Det är Lutheran World Federation som rent praktiskt står för hjälpinsatserna.

Att förebygga katastrofer
Diakonia arbetar med bistånd på ett annorlunda sätt. Vi gör det långsiktigt och med en tydlig lokal förankring. Genom vårt stöd kan människor själva ta sig ur fattigdom och förtryck. Detta arbete vet vi förändrar världen. Och det gör människor bättre rustade när en katastrof slår till.

När katastrofen är ett faktum förändras vårt arbetssätt och vi fokuserar på att rädda liv. Men i takt med att vardagen återvänder fasas den humanitära hjälpen in i det långsiktiga arbetet för mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet, fred och rättvisa.

Återigen, stöd arbetet här

“Det går inte att bygga en värld med murar”

2011-11-14T16:22:00.003+01:00

Det konstaterade Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia, under en migrationsdag i Hammarkullen i lördags.

Ett 60-tal personer i olika åldrar och med olika bakgrund hade samlats i Mariakyrkan i Hammarkullen för att samtala om, diskutera och fördjupa sig i migrationsfrågor. På plats fanns bland annat Mikael Ribbenvik, jurist vid Migrationsverket, Ellen Konnebäck, aktivist i organisationen “Ingen människa är illegal”, Per Eckerdal, biskop i Göteborgs stift och Ingrid Schiöler, som länge jobbat med asylfrågor och romer.

Det blev panelsamtal och seminarium. Många frågor skulle få plats i ett fullproppat program. Under lunchen klämdes det in ett samtal med Omar från den palestinska organisationen Sabeel. Han berättade hur läget är i Palestina, hur vattenbristen blir allt mer påtaglig och hur alla ungdomar flyttar ifrån landet. Många håller på att tappa hoppet. Därför har man nu bjudit in svenskar till Palestina i mars nästa år. “Kom och se” kallar de resan, som kommer att bjuda på samtal, bibelstudium och möjlighet att se de platser som Jesus själv var på.

Efter lunchen gick jag på ett seminarium om klimatflykt som Bo Forsberg höll i. Han berättade bland annat att det finns beräkningar som säger att om 20 år kommer 20% av Bangladeshs 160 miljoner invånare att stå utan tak över huvudet, då översvämningar är en följd av klimatförändringarna. I dessa förändringar kommer fler konflikter att bryta ut då bristen på mat och vatten blir ännu mer akut än vad den redan är. Människor kommer att tvingas lämna sina hem i jakten på beboelig mark. Vi kommer att få se fler flyktingar. I Danmark har de redan definierat och erkänt klimatflyktingar, något vi i Sverige inte har velat göra. Än.

Som en följd av större flyktingströmmar har det börjat sättas upp murar runt om i världen. USA försöker hindra människor från Mexiko att ta sig över gränsen. Indien sätter murar mot Bangladesh. Israel mot Palestina. Överallt säger man “stopp, det räcker nu, kom inte hit, ni får inte plats”. Men vi kan inte bygga en värld med murar. Vi måste hjälpas åt, för klimatfrågorna är globala. De påverkar oss alla, även om det allt för ofta är vi som står för det största klimatutsläppen som påverkas minst. Som vanligt är det de fattiga som drabbas värst.

Snart är det ett nytt klimatmöte i Durban, Sydafrika, då världens politiker måste fatta viktiga beslut. Vi har inte tid att vänta längre. Här har vi som samhällsmedborgare ett viktigt ansvar, för politiker kan bara ett språk: opinion. Vi måste börja ställa krav på våra politiker! Och vi som kyrka måste börja leva evangeliet!

Gå in på följande länkar och gör din röst hörd: climatejusticeonline.org, www.havefaithactnow.org

Stockholmsgruppens aktivistträff måndag 31/10

2011-11-03T17:23:00.003+01:00

Efter en minst sagt inspirerande aktivisthelg på Lidingö Folkhögskola så var det dags för ännu en aktivistträff med Stockholmsgruppen. I måndags var det livat på mötet! Diakoniaaktivisten Jonatan hade med sig en super god bullängd och smarrig choklad som vi alla smaskade på medan Rebecka och Johnny från aktivistgruppen bidrog med sitt glada och engagerade humör! Sandra Rudholm kom på besök och delade med sig av sin erfarenhet som följeslagare på Västbanken. Konflikten Israel/Palestina är en invecklad fråga som så vitt jag vet sträcker sig långt tillbaka i tiden och det är ibland lätt att hamna i tankarna ”varför ska människor behandla varandra på detta vis?” ”Kommer konflikten någonsin att lösas?”

Men när man hör Sandras berättelser om hur bybor som trots militärens närvaro i deras byar stolt passerar och ignorerar dem, aktivisters engagemang och rop om rättvisa ute på gatorna, äldre damer som i ett antal år suttit på vägkanten med ”stop the occupation skyltar” så känner man att än finns det hopp, och som diakoniaaktivist så tror jag att det är bra att tro på hoppet, titta framåt och se möjligheter! Bilden ni ser är en del av den enligt folkrätten olagliga mur på palestinsk mark, tyckte att det som står skrivet med rosa var ett riktigt symboliskt budskap : "With Love and Kisses nothing lasts forever".

Träffen igår var ett perfekt tillfälle för de som inte var med på aktivisthelgen att lyssna på Sandras än en gång mycket inspirerande berättelse, vi tackar Sandra!

/Suzanne Kabwe
P.S Stockholmsgruppen är igång jiihoo!

Säg åt G20 att stoppa kapitalflykten!!

2011-11-02T20:14:00.002+01:00

Forum Syd skriver:

Var med och påverka inför G20-mötet!

Tio gånger så mycket som det globala biståndet försvinner varje år från fattiga länder i form av olaglig kapitalflykt. Ett femtiotal organisationer från hela världen kräver att G20s ledare sätter stopp för skatteflykten vid ett möte i Frankrike i november. Var med och avgör utgången!Säg nej till skatteflykt. Skriv under ett upprop till statsminister Fredrik Reinfeldt och G20:s president Nicolas Sarkozy inför G20-ländernas möte i Frankrike i november.

Ingen bryr sig längre om klimatet

2011-11-01T17:29:00.000+01:00

På den sjukt roliga aktivisthelgen som nyss har varit höll Ankin Ljungman, policyrådgivare på Diakonia, en lysande föreläsning om klimatförhandlingarna inför toppmötet i Durban 28 november till 9 december (COP17). Det är dött. Att Köpenhamn (COP15) var ett fiasko lär inte ha undgått någon. Konsekvenserna begränsades dock inte till ett urvattnat protokoll, utan att engagemanget för klimatet närmast slocknade i en tid när det absolut inte fick slockna.

Förhandlingarna går som de flesta vet ut på att hålla jordens uppvärmning under två grader celsius. Om uppvärmningen stannar på två grader minskar riskerna för en global klimatkatastrof, men riskerna uteblir inte helt och hållet. I dagsläget är vi påväg mot en uppvärmning på fyra grader, vilket innebär en säker katastrof. Engagemanget för att stoppa detta har drastiskt minskat.

Ankin Ljungman

Detta gäller framför allt Sverige. Vi ansågs vara drivande i klimatförhandlingarna i Köpenhamn, vi kom med radikala krav, statsministern åkte ned dit för att visa sitt engagemang, vi såg ner på hur andra länder och påpekade hur dåliga de var. Ankin berättade att idag betraktas Sverige som ett av de mest passiva länderna när det gäller klimatet. Politikerna har slutat bry sig. När hon ställde Finansdepartementet till svars för att den senaste budgetpropositionen knappt tog upp klimatfrågan ursäktade de sig med att de bara tänkte på eurokrisen. Durban är oprioriterat, Europa är större än planeten.

Lena Ek var en ivrig påhejare av att EU skulle öka sitt utsläppssänkningsmål till 30 % istället för 20 % (som långtifrån räcker) när hon satt i Europaparlamentet, men när hon för inte så länge sedan blev miljöminister har hon backat från det kravet.

Om man går in på DN:s hemsida och söker på "klimat" eller "Durban" hittar man ytterst litet. Ankin frågade DN varför de inte kommenterade Durbans förberedande möte i Panama med mer än två artiklar från TT sa de "Men det händer ju inget!" Det om något är ett argument för att skriva om det. Vi har med en politisk skandal av gigantiska mått att göra. Sveriges regering bryr sig inte längre om klimatet. Skillnaden mellan engagemanget inför Durban och inför Köpenhamn är milsvid.

Diakonia har precis som många andra organisationer fokuserat på klimaträttvisa. Kortfattat innebär konceptet att klimatfrågan är en rättvisefråga, eftersom de rika länderna har störst skuld till utsläppen medan de fattiga länderna drabbas absolut värst av klimatförändringarna. Det innebär att de rika länderna måste betala störst del av notan, och hjälpa de fattiga länderna att ställa om till klimatsmart produktion genom att ge dem pengar till detta. Sådana pengar utlovades i Köpenhamn, och även om det var mycket mindre än vad som behövs så var det ändå något. Idag, sa Ankin, har endast 8 % utbetalats - och samtliga pengar har tagits från de rika ländernas biståndsbudgetar. Det innebär att de som betalar för fattiga länders klimatomställningar inte är de rika länderna, inte heller de fattiga ländernas regeringar - det är de fattiga. Detta trots att pengarna skulle vara "new and additional" enligt Köpenhamndokumentet, och trots att när Diakonia frågade representanter från riksdagspartierna om huruvida pengar för klimatanpassning i utvecklingsländer skulle vara andra pengar än de en procent av BNI som finns i biståndsbudgeten svarade alla ja (utom Moderaterna som inte svarade på frågan).

Men det finns hopp.

Till skillnad från apatiska Sverige pågår en bred folkrörelse för klimaträttvisa och ett starkt avtal i Durban. Kampanjen heter We have faith - act now for climate justice och kommer utmynna i en stor aktion i Durban där tusentals samlas för att kräva detta. Rörelsen samarbetar med Time for Climate Justice där Diakonia och Svenska kyrkan är med. Vi samlar in foton på människor som håller ett budskap de vill föra med till politikerna som träffas i Durban. Dessa kommer lämnas över i flera fotoalbum när förhandlingarna kommer igång. Sätt press på de passiva politikerna - gå in här och ladda upp ditt foto!

Insamlingsmingel i Göteborg

2011-10-25T19:21:00.006+02:00

Fötterna värkte och ögonen gick i kors. Vänster långfinger pryddes av ett dagsfärskt skärsår, att dela två kilo äpplen med en slö kniv är inte att rekommendera. Disk och städning var avklarade och tillsammans med några andra aktivister satt jag på spårvagnen på väg hem. Detta var förra onsdagen och klockan hade ganska precis passerat 23. Men trots att vi var trötta kunde vi inte låta bli att le.

En kväll drygt en månad tidigare, då Göteborgs aktivistgrupp träffades för allra första gången denna höst, bestämde vi oss för att göra något. Reportage från Afrikas horn hade mer eller mindre haglat över oss under sommaren, men så hade nyheten mist sitt behag och media slutade i stort sett att rapportera. Trots att svältkatastrofen är långt ifrån över. Många organisationer har gjort och gör insamlingar till de som drabbats av denna katastrof, så även Diakonia. Detta ville vi vara en del av.

Sagt och gjort. Den nittonde oktober klockan nitton var alla förberedelser avklarade. Dörrarna till de lånade lokalerna i Redbergskyrkan slogs upp och ett åttiotal personer kom för att tillsammans med oss aktivister göra detta något, till förmån för Afrikas horn. Kvällen bestod av en lägesrapport från Diakonias partnerorganisationer, vegetarisk buffé, fairtradefika, musik av olika slag, quiz, lotterier samt tid och möjlighet att bara samtala. Att vara. Mingla och äta. Sådant som man hade kunnat göra var som helst. Men med ett större syfte.

Tänk vad mycket mer man kan göra när man är fler som hjälps åt! Det tänkte jag på där på spårvagnen. Det finns så många som bär på en önskan om att faktiskt kunna förändra världen, och tillsammans tror jag verkligen att vi kan göra det. Två kilo äpplen räcker inte långt, det behövdes betydligt mer bara till den sallad som stod på buffébordet. Men dessa två kilo äpplen, och det numera nästan läkta långfingret, fick ändå vara en del i att ge nästan 140 personer mat i en hel månad. Det är stort tycker jag.

Vi står på samma mark

2011-10-23T18:03:00.004+02:00

Det blev tydligt för oss som var i Kungälv igår, tillsammans med Zifa och Diakonia. Och igår gungade marken av (mer eller mindre) rytmiska danssteg och trumslag. Stämningen var på topp!

Eftermiddagen svettades bort i en liten skolgymnastiksal. Män och kvinnor, unga och äldre, dansvana och dansovana tillsammans. Glädjen, energin och entusiasmen var total! Zifa (Mikael Eriksson) kan verkligen konsten att lära ut dans, inspirera och dela med sig av den afrikanska livsfilosofin.

Efter en god middag i missionskyrkan blev det seminarium. Det ena om Diakonias kampanj "Rättvisa i konflikt", det andra mer teologiskt om engagemang med Petter Jacobsson från kontoret i Hufvudstaden. Även jag fick vara med på ett hörn. Jag passade på att berätta om insamlingen som Göteborgsaktivisterna anordnade i onsdags, då vi fick in 13 351 kr (!!!) till Afrikas horn.

Därefter var det dags för konsert i kyrksalen med Zifa och hans gäng. Vilket ös! Min kompis och jag kunde inte sitta still till sista låten, så vi dansade loss i altargången. Så himla skönt att släppa på alla stela, svenska spärrar och bara låta kroppen röra sig till det rytmiska trummandet!

Det var tredje gången jag var med på en sådan Diakoniahelg, och det var lika bra som vanligt. Återigen har jag blivit påmind om att vi hänger ihop, vi människor, djur och natur på HELA jordklotet. Vi står på samma mark. Vi sitter ihop. Min mobiltelefon i byxfickan har med konflikten i Kongo att göra. Palmoljan som smyger sig in lite här och var i allt från choklad till tvål förstör för människorna i Sydamerika. Och så vidare.

Då är det gott att veta att organisationer som Diakonia finns. Att förändring är möjlig - och att det är vi människor som förändrar världen!

Utrota fattigdom, utbred Fairtrade

2011-10-20T16:06:00.000+02:00

I måndags begav sig Uppsalas aktivistgrupp ut på stora torget för att genomdriva en aktion. Det var nämligen världsfattigdomdagen (vilket för övrigt är en dålig översättning av the International Day for the Eradiction of Poverty) och eftersom det är sjukt att en miljard människor är extremt fattiga åtgärdade vi detta genom att ge folk vita armband där det står "Utrota fattigdomen nu". Aktionen var lyckad, banden tog slut fortare än vad vi hade beräknat och även om få förmodligen var för fattigdom innan vår aktion så sporrade vi förhoppningsvis ett gäng att koncentrera sig än mer på fattigdomens utrotning.

En timme senare samlades vi till vårt vanliga Diakoniamöte där Erik snackade om hur världsfattigdomsdagen startade, vad extrem fattigdom innebär, och huruvida vi kommer uppnå millenniemålen, för att sedan lämna över till en livlig diskussion där vi debatterade konsumtion, hållbar utveckling och om det heter kex eller schex.

Två dagar senare, dvs. igår, var det dags för ännu mer aktivism. Då var det ju Fairtrade challenge när över 370 000 svenskar samlades för att fika fairtrade. Måndagens skylt kom till användning igen då Jesper Banan kunde sprida budskapet om det fattigdomsbekämpande kaffet och chokladen.

Även detta var lyckat, Röda Korsets ungdomsförbund gjorde en ovärderlig insats och väldigt många fikade, lärde sig mer om Fairtrade och fick krama levande bananer.

Gränslös värld - gränslöst värdefull

2011-10-11T11:46:00.012+02:00

Har du ett pass? Grattis!

Det är nämligen ingen självklarhet, men att inte ha ett kan vara kriminellt. Rätt Vis Helg 2011 handlar om flyktingskap. Varför tvingas människor fly? Vilken roll spelar vi i Sverige? Och vilken roll spelar jag som kristen?

Välkommen till Rätt Vis Helg i Umeå den 18-20 november. Helgen är till för dig som är mellan 16 och 25 som vill göra världen bättre. Tillsammans lär vi oss mer, inspireras och funderar kring vad vi kan göra för att förändra världen. Anmäl dig senast den 24 oktober på http://www.rattvishelg.nu/. Se även facebook-eventet. Helgen anordnas av Diakonia, equmenia, KRISS, Kristna freds och Svenska Kyrkans Unga i samarbete med lokala församlingar.

Fly till Umeå i november och bli utmanad!

Foto: Paul Jeffrey/ACT

Uppsalas första engagemangsmässa!

2011-10-07T12:16:00.000+02:00

En solig vårdag kläckte Diakonias aktivistgrupp i Uppsala idén om att anordna en mässa när ideella organisationer får visa upp sig och peppa folk att engagera sig. Ansvaret för att kontakta andra organisationer överlämnades till Sara Birging, som tillsammans med Lisa Petterson från Röda korsets ungdsomförbund höll i spakarna för projektet. Och jösses, om några skulle kunna bygga Rom på en dag så vore det de.

Affischen som Diakoniaaktivisten Erik designade.

Diakoniaaktivisternas bord. I bakgrunden syns Afrikagrupperna.

Naturskyddföreningen och Amnesty.

Internationella kvinnoföreningen för fred och frihet, Peaceworks, FN-förbundet och till höger Uppsala Stadsmission.

Sjukt billigt fairtrade-fika som hjälper svältoffer.

Lisa från Röda korsets ungdomsförbund, Sara och Fredrika från aktivistgruppen.

Ett gigantiskt TACK till alla som gjort detta möjligt!

Nu vet vi allt om okända konflikter

2011-10-03T22:19:00.001+02:00

Beskriv konflikten i Uzbekistan på en halv A4. Det är märkligt hur snedvriden den allmänna kunskapen om världen är, några konflikter har vi extremt bra koll på medan andra vet vi knappt ett dugg om, och det som avgör detta är inte hur många människor som drabbas utan hur involverade och påverkade Europa och USA är av dem. Diakonias aktivistgrupp i Uppsala åtgärdade detta ikväll genom att Johanna Skagerlid och Klara Elmqvist inte bara föreläste om fyra okända konflikter utan drog med oss i ett interaktivt rollspel där vi fick sätta oss in i hur det är att vara ETA i Baskien, Saharawarian i Västsahara, IMU i Uzbekistan eller MNFL i Filippinerna. Det är inte varje dag man får spela MNFL.

Företagen måste granskas

2011-09-30T20:42:00.001+02:00

Swedwatch är en väldigt liten organisation, deras kontor är litet och undangömt och budgeten är sparsam. Ändå är det i regel alltid Swedwatch som namnges när upptäckter om hur företag beter sig vedervärdigt gentemot fattiga arbetare offentliggörs, som nu i fallet med tre guldföretag som fått stöd av såväl AP-fonderna som flera etiska fonder (!).Det innebär naturligtvis att Swedwatch gör ett bra jobb. Men det innebär också att massa företag begår hemskheter i hemlighet för att typ inga utom pyttelilla Swedwatch arbetar för att avslöja dem. Hur sjutton kan det vara möjligt att etiska fonder stöder företag som bryter mot mänskliga rättigheter och förstör miljön tills Swedwatch kommer och påpekar det? Och hur tänkte regeringen när de för något år sedan kraftigt minskade biståndsorganisationers informationsbidrag, vilket gjorde att Swedwatch nästan gick i konkurs?Vi kan inte tolerera att en så liten organisation ska bära denna tunga och viktiga börda själv. Vi behöver en officiell organisation som underösker företags brott mot mänskliga rättigheter. Läs mer om företagens roll för fattigdomsbekämpning här.

Gör som Juholt, ge till Diakonia

2011-09-08T16:23:00.000+02:00

Skänk din lunch här.

En omöjlig vänskap?

2011-09-02T17:36:00.004+02:00

– Om ni stannar lite till ska ni få träffa mina och Sehams bästa vänner, från Israel, säger Abu Azzam plötsligt.

Någon kvart senare dyker Oded och Nira upp och ett utdraget kramkalas påbörjas. Resan från Haifa till Jayyous har tagit omkring en timme – en resa från Israels kommersiella centrum till en palestinsk by där det går åsnor på gatorna. Oded och Nira har gjort denna resa otaliga gånger genom åren; för att hjälpa till med olivskörden, för att vara med i demonstrationer mot muren och för att träffa sina kära vänner i Jayyous. Idag har de med sig Niras åttio år gamla mamma, Shosh. Det blir skratt och allvar, fler kramar och en varm lätthet lägger sig över rummet. Den sortens lätthet som blir när kära vänner möts.

Shosh är glad att äntligen få träffa Abu Azzam och Seham, som hennes dotter och svärson så ofta pratar om. Hon är stolt över att vara mor till en fredsaktivist, och berättar om en tid då relationerna mellan israeler och palestinier var annorlunda:

– Jag föddes i Haifa. Båda mina föräldrar kom hit från Polen på 20-talet. I Haifa hyrde vi ett hus av en palestinsk familj som bodde i Libanon. Varje sommar kom familjen hem en månad och då bodde de på övervåningen och vi på undervåningen. Vi bodde tillsammans som en enda stor familj. Hon blir tyst en stund och tillägger sedan: Det skulle aldrig kunna hända idag.

Nej, många skulle ha svårt att föreställa sig att en palestinsk och en israelisk familj skulle bo i samma hus, som en enda stor familj. Mycket har förändrats sedan Shosh var en liten flicka, och kontakter mellan israeler och palestinier blir alltmer sällsynta.

– Folk tycker att vi är galna som åker hit. De tror att det är farligt, berättar Nira. Våra grannar säger: ”Ska ni dit?! Är ni inte rädda?!”

Att vara fredsaktivist i Israel har sitt pris. Den som exempelvis vägrar militärtjänstgöring, eller vägrar att tjänstgöra i det ockuperade palestinska området, sätts i fängelse, har svårt att komma in på universitetet, har svårt att få jobb och utsätts för socialt stigma.[1] Att uppmana till bojkott av produkter från bosättningar är straffbart enligt israelisk lag sedan några veckor tillbaka.[2] (Kom ihåg i detta sammanhang att alla bosättningar är olagliga enligt internationell rätt, [3] vilket är anledningen till att fredsaktivister och andra uppmanar till bojkott av de produkter som produceras i bosättningarna.[4]) Även Nira och Oded har hamnat på kant med det israeliska rättssystemet. Båda två arresterades för att ha förolämpat soldater för några månader sedan. Nira släpptes medan Oded ställdes inför rätta, och dömdes till cirka 6000 kr i böter vardera till de två soldater han sägs ha förolämpat. Om han upprepar detta brott igen inom sex månader kommer han att dömas till tre års fängelse per automatik.

– I min dom står det att jag är värre än nazisterna, säger Oded. Det står faktiskt så! upprepar han när han ser våra chockade ansiktsuttryck.

– Vi anses vara förrädare, säger Nira och skakar på huvudet.

– Men jag tänker på att Abu Azzam har suttit så många år i fängelse, så tre år ska nog gå bra!

Det israeliska samhället är allt annat än homogent. Det finns många grupper som motsätter sig ockupationen av Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, som motsätter sig militariseringen av det israeliska samhället,[5] som motsätter sig bosättarpolitiken, som vill ha en stat som förtjänar att kallas demokrati. De kämpar i motvind, men de kämpar.

[1] http://www.unhcr.org/refworld/country,,IRBC,,ISR,,4a7040a4c,0.html , www.newprofile.org

[2] http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/israel-passes-law-banning-calls-for-boycott-1.372711

[3] http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1157

[4] http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/israeli-left-launches-public-campaign-against-new-law-banning-boycotts-1.372857

[5]Se exempelvis denna organisation: http://www.newprofile.org/english/

I gränslandet mellan lekplats och slagfält

2011-08-22T18:56:00.007+02:00

Plötsligt ringer telefonen:

– Army jeeps in Jayyous.

Det är inte ett oväntat samtal. Att israeliska soldater plötsligt och hotfullt demonstrerar sin närvaro i Jayyous är så vanligt att vi fått ett särskilt, förenklat rapportformat för detta från EAPPI-kontoret. Ett torrt sätt att beskriva en brutal verklighet, kanske. Likväl säger det något om situationen här. Vi sätter på oss våra västar med EAPPI-loggan på ryggen och går ut på huvudgatan med kameran i högsta hugg. Mitt på gatan står mycket riktigt fyra armébilar och ett tiotal soldater som i sin tur håller sina maskingevär i högsta hugg. Jag går fram till den närmsta soldaten och frågar vad de gör här. Han svarar att det har med säkerhet att göra, men att han inte kan berätta mer för mig.

Av en bekant i byn får vi veta att några yngre killar håller på att förhöras på ett internetcafé. Efter ett tag kommer en av dem ut och berättar att förhöret i stort sett handlade om huruvida de har facebook och hotmail. Jag funderar kring säkerhetsaspekten i detta förhör och motiveringen för att ta med sig sexton beväpnade soldater för att ställa den typen av frågor. Vi iakttar hur aktiviteten i byn ökar. Plötsligt är vartenda fordon som finns i hela byn ute på gatan, från åsnekärra till lastbil. Äldre män i traditionell klädsel promenerar oberört förbi ynglingarna med maskingevär. Jag kan inte förstå detta som annat än ett tyst motstånd. Invånarna i byn gömmer sig inte. De möter ockupanterna med rak rygg.

Vi iakttar även att pojkarna i byn börjar smyga omkring bakom gathörn och ovanpå tak med stenar i händerna. Soldaten jag pratade med tidigare kommer fram till mig. Han pekar mot pojkarna och säger:

– Titta på dem. De kommer kasta sten på oss och vi har inte gjort något.

Soldaterna sätter sig i jeeparna och kör några hundra meter bort. Vi följer efter. De positionerar sig på nytt med sina tunga vapen i högsta beredskap. En ung man från byn blir förhörd. Vi observerar. Småpojkarna lurar bakom hörnen. Sen kör de vidare och spelar upp samma scen igen ytterligare ett hundratal meter bort. Vi följer efter. Och så vidare. Längst vägen träffar vi pojkar och en del flickor i åldrarna 6 år och uppåt. De har samma upprymda ansiktsuttryck som barn som leker spännande lekar som ”Ge mig en vink” eller ”Röda-vita rosen”. Skillnaden med den här ”leken” är att motståndarlaget har ljudbomber, tårgas och gummikulor att ta till, och maskingevär om det skulle gå riktigt illa. Vi träffar även vuxna, som inser allvaret i situationen. En kvinna gestikulerar upprört att vi ska fotografera soldaterna. En man säger:

– Ser ni vår situation? Soldaterna kommer in här när de vill och utsätter våra barn för så mycket våld. Säg åt dem att flytta sin lekplats någon annanstans!

Detta pågår i cirka två timmar. Den här gången blir det ingen tårgas och bara några få stenar kastas. Ingen arresteras. Inga hus genomsöks. Inga långa förhör genomförs. Soldaterna frågar inte efter någon särskild person. Så vad var det frågan om? Soldaten jag pratade med kallar det säkerhet.

Breaking the Silence, en organisation som samlar in vittnesmål från israeliska militärveteraner, kallar det att visa närvaro. Detta är inte ett begrepp de själva kommit på; att visa närvaro i det ockuperade palestinska området är en vedertagen metod inom den israeliska militären, med syfte att sprida rädsla.[1] Dessa insatser föregås sällan av information om pågående terroristverksamhet på platsen ifråga. Platserna väljs istället ut tillsynes slumpmässigt. Att visa närvaro kan innebära allt från att köra in med några militärjeepar i en by dagtid (vilket man från militärens sida vet ofta leder till stenkastning)[2] till att massarrestera alla personer inom ett visst åldersspann[3] eller välja ut slumpmässiga hus att vandalisera.[4] Liknande manövrar kan även genomföras i träningssyfte för nya rekryter. Civila palestinier som såklart upplever situationen som högst autentisk används för att träna israeliska lumparkillar att bemöta framtida potentiella krigssituationer.[5]

Dessa besök med syfte att sprida rädsla och påminna palestinierna om ockupationsmaktens närvaro är som ett ständigt hot i utkanten av synfältet i Jayyous. Barnen som växer upp här är vana vid att se tunga vapen, och de vet någonstans att israeliska soldater kan arrestera deras föräldrar, äldre syskon eller dem själva när som helst. Många av dem har blivit väckta mitt i natten av soldater och fått sina hem upprivna. Den insatsstyrka som besökte Jayyous förra veckan representerar allt detta. Jag kan omöjligt hålla med soldaten om att de ”inte gjort något”.

Sandra Rudholm
Jayyous, augusti 2011

[1] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 29

[2] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 40

[3] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 41

[4] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 39

[5] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 30

Skänk en lunch till Afrikas horn!

2011-08-17T14:06:00.006+02:00

En akut situation

Det råder akut svält på Afrikas horn. Omkring 12 miljoner människor är drabbade och många av dem behöver akut humanitär hjälp för att överleva. Diakonia finns på plats med både akuta insatser och långsiktigt bistånd i Somalia och Kenya.

Skänk en lunch till Afrikas horn

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för de människor som just nu svälter på Afrikas horn. Med en liten insats gör du stor skillnad: Be din chef eller några kollegor att göra ett upprop tillsammans med dig på er arbetsplats: Skänk en lunch till Afrikas horn.

Här finns en affisch att skriva ut och sätta upp. Om ni är åtta personer som skänker 70 kr var så innebär det att Diakonia kan ge en familj på sex personer mat i en månad!

Sätt in pengarna på Diakonias plusgiro 903304-4 och märk gåvan "arbetsplatsinsamling". TACK!

Urkult 2011

2011-08-08T15:30:00.007+02:00

Diakoniaaktivisterna har befunnit sig i Näsåker vid Nämälven några dagar på ännu en festival denna festivalsommar. Med oss hade vi en utställning som de olika aktivistgrupperna har pysslat ihop under våren med temat ”Pengarna eller livet? ”.

Vi vill lyfta fram frågan om svenska företags och statens, ansvar vid export. Svensk export som vi flera tillfällen exporterar/t till länder som kränker mänskliga rättigheter. Mellan grym musik från världens alla hörn, kulinariska upplevelser och det som kunnat hota denna festival som mest, regnet, hade vi några fantastiska dagar i Näsåker, Ångermanland. Efter våra kompletterande stövelköp var festivalstämningen på topp hos oss och besökarna. Det gav oss intressanta samtal och också tillfälle att lära sig mer.

Med oss upp hade vi också vår namninsamling till handelsministern Ewa Björling. Och vad kan vara mer peppande att människor ville påverka här och nu. Det var så man kunde sammanfatta hela festivalen, med mycket värme och människor som visade stort engagemang för världen.

Tycker du som många av besökarna på Urkult att det är fel att exportföretag är med och kränker mänskliga rättigheter kan du här och nu påverka genom att ladda upp en bild på dig själv på Diakonias facebooksida och på så sätt skriva på vårt upprop till handelsminister Ewa Björling.Sen kan du sprida budskapet vidare!!

Tack för att vi fick finnas med på Urkult / Annie Hermansson, Ida Karlsson, Sandra Johansson, Frida Zandén, Matilda Nilsson

Normalt under ockupation

2011-08-04T20:35:00.016+02:00

En förmiddag träffar jag och min följeslagarkollega en sjubarnsfamilj. Det är liv och rörelse, alla pratar i munnen på varandra, vill låna min kamera och pratar ivrigt med mig på arabiska. Jag gör en mental anteckning om att ta fler arabiskalektioner. Så småningom börjar mamman i familjen berätta om när hennes åttaårige son, Ahmad, kom i närkontakt med israeliska soldater i april i år. Ahmad var ute och lekte med en kompis i närheten av en tillfällig israelisk vägspärr i utkanten av byn där han bor. Kanske tyckte soldaterna att de var för nära? De började jaga pojkarna, som sprang hem. Ahmad sprang in i sitt hus och stängde dörren. En av soldaterna kom efter, fick tag på Ahmad och höll honom i ett strypgrepp. Kompisen hade hämtat Ahmads mamma som kom springande lagom för att se sin åttaårige son i soldatens grepp. Efter den här traumatiska händelsen förlorade Ahmad delar av sin talförmåga. Han kunde inte få fram alla ljud och kunde inte längre formulera ord.

På eftermiddagen samma dag träffar vi tjugoårige Jamal som precis kommit hem från ett och ett halvt år i israeliskt fängelse. Han sitter omgiven av sin familj. Grannar kommer och går för att hälsa honom välkommen hem. Jag frågar hur han mår och han bara ler och skakar på huvudet. Han berättar obehagliga detaljer om tillvägagångssättet vid arresteringen, som skedde nattetid. Jamal berättar vidare om de förhörsmetoder som han varit utsatt för; vid ett tillfälle kom en person från underrättelsetjänsten och uppgav sig för att vara advokat från en frivilligorganisation i syfte att få honom att erkänna brott. Slutligen berättar han om förhållanden i fängelset som i hans fall innebar tio personer i samma rum, utan möjligheter att kontakta sin familj. På vägen därifrån pratar jag med en bekant från byn. ”Jag hoppas att han är okej”, säger jag. ”Ett och ett halvt år i fängelse är normalt”, svarar han. ”Jag känner en kille i Jayyous som suttit sju år i fängelse. Han undviker folk och vill inte prata med någon eller dansa på bröllop. Men ett eller två år är normalt, det har nästan alla här gjort.”

Nästa dag träffar jag Atef som är femton år gammal. Han berättar med tyst men stadig röst om vad som hände för en vecka sen. Han var ute med sin kusin på eftermiddagen när en israelisk militärbil körde fram till dem. Soldaterna frågade om han kände till någon som kastade sten i byn där han bor. Han sa att han inte gjorde det. Soldaterna sa att han ljög och tog med honom till en militärinrättning för förhör. Hela vägen dit hade han ögonbindel på sig. Han blev kvarhållen i cirka sex timmar och släpptes ut vid midnatt utanför byn för att gå hem till fots till sin oerhört oroliga familj. Familjen misstänker att det egentligen handlade om en bestraffning för att de har fortsatt valla sina får på ett område som har beslagtagits av den israeliska regeringen.

De tre familjer som jag mötte på två dagar har något gemensamt, inte bara med varandra utan med många familjer på Västbanken. Trakasserier från israeliska soldater och godtyckliga arresteringar är vanligt förekommande, och cirka 20% av Palestinas totala befolkning hade suttit i fängelse år 2005.[1] I oktober 2010 satt 5847 palestinier i israeliskt fängelse – vilket innebär en halvering jämfört med tidigare år.[2] År 2010 arresterades minst 286 barn.[3] Att palestinier över huvud taget sitter i israeliska fängelser strider mot den fjärde Genèvekonventionen. [4]Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem konstaterar i en färsk rapport dessutom att minderåriga arresteras, förhörs och fängslas utan att ta hänsyn till de särskilda rättigheter som tillkommer personer i deras ålder. Exempelvis har en familjemedlem rätt att närvara vid förhören och hänsyn ska tas till hur barnets utveckling påverkas av arrestering, förhör och fängslande.[5] Rätten till en advokat uppfylls inte alltid vid förhör, varken för vuxna eller barn.[6] Fallen prövas inte i civila domstolar utan i militära. Våld, hot och trakasserier ingår i metoderna för att förhöra såväl vuxna som minderåriga och påtvingande erkännanden är vanligt förekommande. [7] Både personer jag pratat med i Jayyous och rapporter från MR-organisationer vittnar om att unga människor tvingas skriva under bekännelser på hebreiska, vilket är ett språk de inte förstår.[8]

Med medicinsk och psykologisk hjälp har åttaårige Ahmad så småningom fått tillbaka sin talförmåga. Han busar med sina syskon under tiden vi besöker hans familj. Jag tänker att Ahmad kommer växa upp och att han kommer vänja sig alltmer vid de israeliska soldaternas närvaro i hans liv. Så småningom kommer han sluta vara rädd för dem. Det är högst troligt att han kommer att komma i närkontakt med dem igen. Kanske blir han arresterad och förd med ögonbindel till en militärinrättning nästa gång. Kanske hamnar han i fängelse gången efter det.

Fotnot: Namnen på personerna i texten är fingerade.

[1] http://www.miftah.org/Display.cfm?DocId=7209&CategoryId=4 sid 1

[2]http://www.manskligarattigheter.gov.se/php/rapporter/documents/Mellan%F6stern%20och%20Nordafrika/Palestinska%20omr%E5dena%2C%20MR-rapport%202010.pdf sid 5

[3] http://www.hrw.org/en/world-report-2011/israel-occupied-palestinian-territories

[4] 4:e Genèvekonventionen, art 76. http://www.icrc.org/ihl.nsf/full/380

[5] http://www.btselem.org/publications/summaries/2011-no-minor-matter

[6] http://www.hrw.org/en/world-report-2011/israel-occupied-palestinian-territories

[7]http://www.manskligarattigheter.gov.se/php/rapporter/documents/Mellan%F6stern%20och%20Nordafrika/Palestinska%20omr%E5dena%2C%20MR-rapport%202010.pdf sid 4

[8] http://www.hrw.org/en/world-report-2011/israel-occupied-palestinian-territories

Hjälp Diakonia stoppa svälten på Afrikas horn

2011-08-04T15:59:00.002+02:00

Du har säkert sett bilderna och nyheterna från Afrikas Horn där svälten är i det närmaste ofattbar. Diakonia finns på plats i Somalia, Kenya och Uganda. Vi ber nu om din hjälp för att lindra den akuta nöden.

Eftersom situationen just nu är så akut är det viktigt att kunna dela ut mat till de som svälter. Men vi på Diakonia vet att det inte bara handlar om att lindra nöden. Det som verkligen förändrar människors liv är ett långsiktigt och hållbart utvecklingsarbete med demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet i fokus. I norra Somalia, där Diakonia under närmare 25 år varit en av ytterst få organisationer på plats, är läget idag betydligt bättre än i de södra och centrala delarna av landet. Det är nu dit som många somalier från andra delar av landet flyr undan svälten.

Ge en gåva, ordna en insamling och berätta för andra

Vi ber dig om en gåva till vårt plusgiro 90 33 04-4. Du kan till exempel ge pengar direkt på http://www.diakonia.se/ Genom att SMS:a DIA100 till nummer 72900 skänker du hundra kronor.

Vi ber också dig som har möjlighet att ordna en insamling på din arbetsplats, i din kyrka, på sommarlägret eller någon annanstans! För varje krona som skänks bidrar Sida med upp till nio kronor.

En annan viktig insats är att sprida information om läget på Afrikas Horn och att en gåva till Diakonia gör skillnad. Prata med dina vänner eller tipsa om vår insamling via Facebook!

Hans Rosling: Ge till de kristna organisationerna

2011-07-27T15:53:00.000+02:00

Apropå katastrofen på Afrikas horn frågar en TV4-reporter Hans Rosling, professor i internationell hälsa: ”Hjälper vår hjälp?” varav Rosling svarar:

”Ja, de beprövade organisationerna är duktiga. Röda korset, Läkare utan gränser, Unicef och de missionsorganisationer och kristna organisationer som har varit på plats tidigare. De kanske inte är så stora men de som har varit på plats och som känner området som har en systerkyrka eller nåt sånt där, de är bra att hjälpa. Beprövade organisationer, de hjälper – Unicef är riktigt effektiva på sånt här, de vet vad kvinnor och barn behöver.”

Se hela intervjun här, den är sjukt inspirerande.

Diakonias matkampanj till Afrikas horn

2011-07-22T21:33:00.002+02:00

Det som skett på Afrikas horn är chockerande och hemskt, men inom kort kommer Diakonia köra igång en kampanj för att ge mat till hungrande människor i området. DN skriver:

Nu snickrar Diakonia på en kampanj för att börja samla in pengar till nya insatser i de områden de blivit bannlysta från.

– Våra lokala samarbetsorganisationer kommer att arbeta med privata sektorn för att sätta igång ett kupongsystem så att vi kan förse människor med mat.

Det finns livsmedel att köpa i Somalia men de som hungrar har inte råd. Genom att köpa mat av privata aktörer och registrera de familjer som är i behov av mat, kan Diakonia etablera ett system där de behövande får en kupong som de löser in mot mat hos de aktörer man samarbetar med.

– Det betyder att vi slipper logistiken med att flytta mat, säger Stephen Ndichu.

Samtidigt minskar risken för extra avgifter och stölder och spänningen mellan inflyttade flyktingar och bofasta handelsmän reduceras.

Om du vill stöda Diakonia redan nu, gå in här.

Diakonia startar insamling till Afrikas horn

2011-07-19T13:44:00.010+02:00

Den nuvarande torkan på Afrikas horn beskrivs av FN vara lika allvarlig som den i mitten på 80-talet när en miljon människor dog, och redan har många dött på grund av törst och hunger. DN skriver:

FN varnar för att en av tre somalier är i behov av humanitär hjälp. Ett av tio barn riskerar att dö av svält i de värst drabbade områdena. Två år i rad har regnen där uteblivit och därmed även den livsviktiga skörden. Människor har till slut tvingats äta upp utsädet. Men när även det tagit slut fanns inget alternativ. De tar sig an en flera veckor lång vandring till vad som blivit världens största flyktingläger, med tomma händer och redan utmattade kroppar.

– De svälter redan när de börjar gå, säger Sofia Malmqvist.

Till skillnad från dem som flyr från större städer har de flesta på landsbygden inget att sälja som kan betala en bussresa eller uppehälle på vägen. De har inte heller vanan att gå långa sträckor eller kameler som kan hålla vatten.

Tre av Musleema Adens barn dog under vandringen.

– Jag har förlorat lite av mitt förstånd efteråt, berättade hon för Antonio Guterres, chef för FN:s flyktingorgan UNHCR, när han nyligen besökte lägret.

De som lyckas ta sig fram till Dadaab anländer till ett läger som passerade bristningsgränsen för länge sedan. Redan för tre år sedan fanns 180.000 människor – som framför allt flytt konflikten i Somalia – i lägret, från början byggt för 90.000 människor. I slutet av förra året hade det svällt till över 300.000 och nu trängs närmare 400.000 människor där.

– Det är ett par hundra som får dela på en toalett. Människor har också mindre vatten — många kan ens inte tvätta sig, säger Sofia Malmqvist.

Ändå är livet i lägret värt att ta sig till. Väl här får flyktingarna ett tält och lite mat och vatten. När de har registrerats av kenyanska myndigheter kan de söka vård på sjukhusen i staden som växt upp runt lägret och skriva in barnen i skolan. Men numera kan det ta tre veckor att bli registrerad. Och sjukhusen är överfulla.

Klicka på bilden för att få den större

Ge så mycket ni kan för att lindra den här fruktansvärda katastrofen! Ge till Diakonia här. Sprid vidare den här länken till era vänner.

Här kan du kräva att politiker ser till att alla katastrofens offer får hjälp och att inget liknande ska få ske i framtiden.

Ta också och gå med i Facebookgruppen Stöd till Afrikas horn.

Diakonia skriver i ett pressmeddelande:

Torkan på Afrikas horn är på väg att bli en svältkatastrof som drabbar miljontals människor. Människor är på flykt för att få tag på vatten och mat och värst är situationen i Somalia. Diakonia drar nu igång en katastrofinsamling för att undsätta dem som drabbats av torkan.

- Diakonia finns på plats i Somalia, Kenya och Uganda. Den här torkan har pågått under en lång tid och Diakoniakontoren i regionen och våra samarbetsorganisationer arbetar långsiktigt för att förhindra att katastrofer av det här slaget ska uppstå. Men nu måste ett regelrätt katastrofarbete till för att bistå dem som behöver mat och vatten, säger Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg.

I Kenya är det framför allt Diakonias partnerorganisation National Council of Churches Kenya med ett brett kontaktnät i landet som har erfarenhet av katastrofarbete. De kommer bland annat att bistå torkdrabbade människor med mat och vatten. Ett viktigt bistånd är att förse skolbarn med mat så att de fortsätter gå i skolan.

I Somalia är Diakonias landkontor involverat i ett arbete för att säkra vattentillgång och bygga lokal kapacitet för att hantera katastrofsituationer. Just nu samarbetar Diakonia både med den kenyanska och somaliska regeringen för att upprätta ett säkert sätt att föra in biståndsmedel in i Somalia för att kunna bistå människor som saknar tillräcklig tillgång till mat och vatten.

- Vi vill förhindra att människor blir flyktingar i grannländerna. Om vi kan bistå dem på plats betyder det att de kan bruka sin mark igen när regnet kommer, säger Stephen Ndichu, ansvarig för Somaliaprogrammet på Diakonias regionkontor i Afrika.

Stöd Diakonias arbete genom att sätta in din gåva på 90 33 04 – 4. Märk gåvan med ”Afrikas horn”. Du kan också ge en gåva till Diakonias långsiktiga biståndsarbete som förebygger katastrofer som den som just nu drabbat människorna på Afrikas horn. Gå in på: http://www.diakonia.se/ge_en_gava

DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. SvD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Dagen: 1, 2. Expressen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Aftonbladet: 1, 2, 3, 4, 5, 6.

Handlar det verkligen om säkerhet?

2011-07-19T05:45:00.001+02:00

– Ahlan wa-sahlan! Välkomna till Jayyous! Kom och drick en kopp te hos mig.

I den gemytliga byn Jayyous på norra Västbanken är människor generösa med kaffe och te, vänliga ord och berättelser från sina liv. Jag slås av hur fort människor börjar berätta om svåra saker de varit med om. Kanske är det för att de är väl medvetna om vilken roll de ekumeniska följeslagarna har, efter följeslagarprogrammets mångåriga närvaro i byn. De vet att vi är en kanal ut till världen och är måna om att ta tillfället att berätta sin historia. Varje nytt möte bjuder på ännu en berättelse: berättelsen om kusinen som får sitt fängelsestraff förlängt gång på gång utan att han eller någon annan får veta varför, berättelsen om mannen som blev misshandlad av bosättare medan militären stod och såg på, berättelsen om marken man äger men inte har tillåtelse att beträda, berättelsen om de hundraåriga olivträden man förlorade när muren byggdes. Dessa berättelser växer ut som grenar från en och samma stam.

Jayyous är ett jordbrukssamhälle och därför handlar många av de angelägna livsberättelserna här om markegendom och möjligheten att utföra sitt arbete, det vill säga bruka sin mark. Förr om åren var byn ett rikt område på grund av sin bördiga mark. Frukter och grönsaker från Jayyous exporterades till grannländer, till Israel och till större palestinska städer som Nablus. Enda sedan Israel ockuperade Västbanken år 1967 har människorna här fått sin rörelsefrihet begränsad genom vägspärrar. Dessa ökade markant i antal efter den andra intifadan, för cirka tio år sedan, och år 2003 byggdes en mur rakt igenom Jayyous markområden. Ni känner säkert till att motiveringen för att bygga den (tillfälliga!) så kallade säkerhetsmuren var att skydda Israel mot självmordsbombare. Dock går muren på många platser långt utanför den Gröna linjen, vilket är den internationellt vedertagna gränsen. I Jayyous fall avviker muren från den Gröna linjen så pass att cirka 8600 dunam hamnat på den västra sidan av muren. Muren skiljer med andra ord inte Jayyousborna från Israel utan från sin egen mark.

Abu Azzam är en gladlynt herre som är aktiv i kommittén för landegendom. Hans kommentar om hur muren slingrar sig ifrån den Gröna Linjen och in på den mark hans familj ägt i generationer levereras med ett leende och en menande blick:

– Handlar det verkligen om säkerhet, eller handlar det om att stjäla mark?

På grund av att muren inte löper längst Israels gränser utan inne på ockuperad mark har FN:s internationella brottsmålsdomstol i ett rådgivande yttrande förklarat muren som olaglig enligt folkrätten. För invånarna i Jayyous betyder denna olagliga mur att merparten av byns jordbruksmark, inklusive 50 000 frukt- och olivträd, samt byns sex grundvattendiken som används för bevattning helt plötsligt befinner sig bakom ett högt elstängsel. Sedan muren byggdes behöver man särskilda besökstillstånd för att beträda sin mark – tillstånd som är både komplicerade och dyra att få. Vem som har möjlighet att få ett sådant tillstånd är oförutsägbart. Abu Azzam berättar:

– Det finns folk som är avlidna som har tillstånd, folk som är nyfödda som har tillstånd, folk som
bor utomlands som har tillstånd. Jag som har ärvt den här marken och arbetat på den hela mitt liv, jag får tillstånd för tre månader i taget och måste hela tiden ansöka om förlängning.

I Jayyous har cirka en tredjedel av bönderna tillstånd att gå igenom jordbruksgrinden för att komma till den sidan av muren där marken finns. Att få tillstånd att ta med sig en traktor eller nödvändiga redskap är svårt. Lägg till detta att din mark enligt israelisk lag kan exproprieras om den inte har brukats på tre år. Hundratals farmare på Västbanken skymtar i maktlöshet hur deras mark förfaller på andra sidan muren.

Almedalen 2011

2011-07-12T23:01:00.005+02:00

Ännu en Almedalsvecka till ända

Politiker, journalister, diverse lobbyister, företagare och turister har; knutit kontakter, minglat debatterat, informerat och diskuterat...
Almedalen, ett unikt forum vilket vi är väldigt glada att vi haft möjligheten att finnas med!

Vår uppgift har varit att lyfta frågan om svenska företags, och statens, ansvar vid export. Detta för att inte riskera att med ena handen ge bistånd och med andra handen kränka mänskliga rättigheter och hindra fattigdomsbekämpning. Därför ställde vi frågan till Almedalsbesökarna,
- Pengarna eller livet?

Vi har haft en mycket go vecka på Göttland och här kommer

...veckans Gött-lista

+ 231 underskrivna vykort till
Handelsminister Ewa Björling!
+ Kändistätheten!
+ Guidning med en Gute!
+ Härligt väder! satiren.
+ Gästfriheten hos familjen Björkqvist,
"bovärdar", frukostfixare och bilutlånare!

/Clara Hermansson, Lisa Sjörén, Oskar Björkqvist, Ida Karlsson

Pengarna eller livet?

2011-06-21T08:55:00.004+02:00

Veckan som gick tillbringade jag i Finland och tillsammans med 80 stycken andra världsförändrare (om man får kalla sig så?) och diskuterade hur vi får kvalitet och verklig förändring genom "Development Education" - d.v.s. information, utbildning, medvetandehöjande och kampanjande om globala utvecklingsfrågor. Det var en kurs anordnad av det europeiska nätverket Concord, och folk hade kommit från hela världen för att delta. Det var verkligen en helt makalös upplevelse att få träffa alla dessa människor som arbetar för en och samma sak - förändring genom kunskap.

Men veckan var inte bara fylld av inspiration. Ibland lyste även frustrationen igenom. Under en av diskussionerna om hur vi skapar långsiktig förändring utbrast min belgiska kollega: "Why is all the burden on us? What is the rest of the world doing?!". Vi andra nickade igenkännande.

Så länge världen ser ut som den gör, med extrem fattigdom och hunger sida vid sida om extrem rikedom och överflöd, är bistånd viktigt. Men det är inte den enda lösningen! Företag och stater måste också ta sitt ansvar. Så länge företagen producerar sina varor under horribla förhållanden och undgår att betala skatt i länderna de verkar genom att placera vinsterna i skatteparadis, kommer ojämlikheterna i världen att finnas kvar. Så länge stater uppmuntrar detta och dessutom inte betalar ut de pengar i bistånd som de lovar, kommer den extrema fattigdomen leva vidare.

För att förändra detta tror jag det är extremt viktigt att tala om för företagen vi nyttjar och våra folkvalda politiker vad vi tycker: Det är allas ansvar - stater, företag och organisationer - att sätta livet före pengarna. Därför drar Diakoniaaktivisterna i sommar ut på turné med vår utställning "Pengarna eller livet?", som handlar om svensk export och hur den ibland kränker mänskliga rättigheter och förvärrar fattigdom. Du kan vara med och påverka genom att ladda upp din bild på Diakonias facebooksida, så talar du om för vår handelsminister Ewa Björling att du vill att svenskt exportstöd ska främja mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.

När du gjort det kan du ju också passa på att sprida budskapet vidare till dina vänner. Piece of cake, ett knapptryck, klappat och klart. Tackelitack!

Svenskt bistånd till skatteparadis

2011-06-07T10:50:00.002+02:00

Det svenska biståndsorganet Swedfund har investerat svenska biståndspengar i företag som medvetet undviker att betala skatt i Tanzania, där företaget är verksamt.

En studie av ActionAid visar att en av Swedfunds investeringar har resulterat i företaget PanAfrica Energy, som utvinner och säljer fossilgas i Tanzania, och som har fört ut stora skattefria vinster ur landet till skatteparadis. Konsekvensen är att Tanzania inte får in skatt för de vinster landets fossilgas genererar. PanAfrica Energy har undkommit skatter för totalt 65 miljoner i Tanzania sedan 2004. För 65 miljoner hade 175 000 flickor kunnat gå i skola i Tanzania. Fallet med PanAfrica Energy är bara en del av ett mycket större problem.

Swedfunds uppdrag är att främja en långsiktigt hållbar utveckling genom att investera i företag i utvecklingsländer. På sin hemsida framhåller Swedfund särskilt att dessa investeringar är viktiga för att de genererar skatteintäkter i länderna.

Regeringen har på flera sätt förändrat förutsättningarna för biståndet. En tydlig inriktning är att kanalisera allt mer bistånd genom näringslivet. Regeringen anser att näringslivet har en viktig roll att spela för att skapa ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen samt ge länder större skatteintäkter att bygga grundläggande välfärd för.

Det krävs ordentliga åtgärder för att se till att det fungerar som det är tänkt. Hjälp oss gärna att fånga biståndsministerns uppmärksamhet genom att sprida den här filmen.

Här har jag tidigare skrivit om Swedfund och om hur bolaget enligt oberoende bedömare har profit i fokus istället för fattigdomsbekämpning.

Diakonia på tredje plats i biståndsdebatten

2011-05-28T21:37:00.008+02:00

Det är sjukt roligt att se att Magnus Walan, ansvarig för samhällskontakt på Diakonias policy- och opinionsavdelning, är enligt biståndstidningen OmVärlden den tredje mest inflytelserika personen i svensk biståndsdebatt, efter biståndsminister Gunilla Carlsson och professorn och föreläsaren Hans Rosling. Personer som Walan petar ner på listan är bland annat Carl Bildt och Margot Wallström! Motiveringen lyder:

Från sin förhållandevis anonyma position som lobbyansvarig på Diakonia, biståndorganisationen för fem svenska kyrkor, har Magnus Walan blivit en opinionsbildare av enorm betydelse för den svenska biståndsdebatten. Arbetet mot svensk vapenexport, globala handelsfrågor och biståndsbudgeten är centrala frågor. Politiker och journalister som har honom i luren nästan dagligen undrar hur tiden räcker till. Andra biståndsorganisationer tittar med viss avundsjuka på Diakonia och pratar om att de borde "göra en Walan".

Wow! Grattis Magnus!

Redskapen ligger vid våra fötter - varför plockar vi inte upp dem?

2011-05-25T20:48:00.003+02:00

Jag bara måste få dela med mig av detta fantastiska inlägg skrivet av Emelie Hallberg på bloggen Utrota hungern.

Igår skrev jag på hungeruppropet på 1billionhungry.org och kollade på det här klippet. När jag såg mannen i klippet få ett smått utbrott började jag le.

En del av mig tänker att det där leendet kom för att jag blev glad att se någon som bryr sig. Någon som faktiskt tar till sig det här och vill göra något åt det. Men en annan del av mig tänker att leendet var mer distanserande. För vill ni veta en sak? Jag är inte så där arg över att människor är undernärda och dör pga av svält. Jag skäms lite över det, men det är sant. Kan jag bara...

låta bli att ta det så personligt

tränga undan att det är mina medmänniskor, med samma värde och rättigheter som jag, som svälter

fortsätta betrakta siffrorna som siffror och inte människor

beundra de som faktiskt gör något

...så kan jag intala mig att det inte är mitt ansvar. Jag kan låta bli att vidta åtgärder för att vända upp och ner på de felaktiga strukturer som finns i samhället.

Men sanningen är att det är mitt ansvar. Så länge jag är en priviligerad västerlänning som faktiskt har mat på bordet (och, shame on me, slänger mat på regelbunden basis) så har jag makten att göra något åt det. Jag har pengar på kontot. Det är inte mycket med svenska mått mätt, men det är tillräckligt för att göra skillnad. Jag kan inte ensam ge hela världen mat, men jag kan ge det till betydligt fler än jag tror. Dessutom kan jag, utan att behöva ge ett enda öre, gå in på thehungersite.com varenda dag och klicka på knappen. Det ser inte mycket ut för världen, men jag tror att varje människa räknas.

Inte bara det, jag kan sprida budskapet. Jag har en dator. Jag har en blogg. Jag har ett facebook-konto. Jag har flera mailadresser och fler vänner än jag ibland inser. Jag har talanger och intressen. Jag kan sätta press på politiker. Jag kan sätta press på företag. Jag kan skriva på upprop. Jag kan skriva massor av blogginlägg med fakta om vad som funkar, hur man effektivast bekämpar hunger. Jag kan länka till biståndsorganisationer och upprop på facebook. Jag kan skriva musik. Jag kan diskutera med mina vänner. Jag har alla möjligheter att protestera, peppa och bilda opinion.

Jag tror att det ser ungefär likadant ut för de flesta som läser på den här sidan. Vi har resurser. Vi har kunskap. Det vi saknar är motivationen som får oss att fortsätta kämpa långsiktigt. Problemet är inte att vi inte kan, problemet är att vi väljer att låta bli.

Jag är fortfarande inte helt säker på hur det var med det där leendet. Om jag försökte skjuta bort ansvaret från mig, eller om jag faktiskt blev glad över att han bryr sig. Men oavsett vilket vet jag att det är upp till mig att sluta passivt beundra de som gör något och bli lika arg själv. Det räcker inte att några enskilda människor kämpar, vi måste alla stå tillsammans om vi ska få slut på den här galenskapen. För - som jag antar att du vet vid det här laget - ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så jag tänker gå in på Detta kan du göra och välja ut minst två saker jag ska göra konsekvent från och med nu. Jag skulle vilja peppa dig att göra samma sak. För det är vårt ansvar. Och våra handlingar gör skillnad. Det är dags att bli arga och plocka upp redskapen.

Lian Sakhong och situationen i Burma

2011-05-19T15:52:00.003+02:00

I måndags besöktes Diakonias aktivistgrupp i Uppsala av Lian Sakhong. Sakhong var en av ledarna under studentupproren 1988 när tusentals dödades av militärregimen. Han satt tre gånger i fängelse och fick utstå tortyr på grund av sin frihetskamp. I början av 90-talet lyckades han fly till Sverige och är sedan dess bosatt i Uppsala. Han har rest mycket världen över och talat om religion, politik och mänskliga rättigheter i Burma.

Sakhong talade med oss om hur militärjuntan förtrycker landets etniska och religiösa minoriteter. De högsta ledarna inom militären tillhör folkgruppen myanmar, och genom uppkalla nationen efter dem själva, förbjuda alla språk utom myanmar och göra buddhismen till statsreligion diskriminerar man landets många minoriteter.

Men det finns hopp! Sakhong själv utgör ett imponerande exempel på Burmas starka motståndskraft som vägrar acceptera orättvisor. För några år sedan tog han emot Martin Luther King-priset och han är till stor inspiration för tusentals människor som engagerar sig för ett fritt och rättvist Burma.

Möte med Diakonia i Jerusalem

2011-05-16T16:13:00.002+02:00

Jag sitter hemma framför datorn. I fredags lämnade jag Israel och Palestina bakom mig. Det är inte helt lätt att byta fokus, att hitta ett nytt fokus. Det är inte helt lätt att byta värld över en natt, från en där tidningar och människor talar omen helge med demonstrationer till en annan där det basoneras ut att Sverige krossats i hockey. Tänker tillbaka på ett möte med en kvinna som arbetar på Diakonias regionkontor i östra Jerusalem.

Mitt emot mig sitter en kvinna. När jag ber henne berätta om sig själv ler hon och säger. ”Först och främst är jag Palestinier”. Safa´ Abu Assab arbetar som Programme Manager för Diakonias Palestine Civil Society Programme. Vi ses på hennes arbetsrum på regionkontoret i Beit Hanina, Jerusalem.

De stolta ögonen fortsätter berätta att hon är Jerusalembo, muslim och en visionär, en drömmare. Förutom jobbet på Diakonia är Safa mitt uppe i avslutandet av sina studier, forskning inom internationella relationer och specifikt människor i krig.

”Det finns så många som dör i krig som vi aldrig vet av. Det gör mig arg, det vill jag förändra!”

Safa har ett otroligt engagemang för sitt yrke och det går inte att inte bli inspirerad. Vi pratar om samarbetet med lokala organisationer i Israel och Palestina. Flera av samarbetena har pågått sedan innan Safa började jobba med Diakonia för 12 år sedan. Hon berättar att hon försöker hålla kontakt även med de projekt som fasats ut under hennes tid. Det är tydligt att det är viktigt för henne att samarbetet inte går ut på en pengagivare och en mottagare. Det ska vara mer än så. Ett ömsesidigt givande och tagande. Det hoppas hon kunna driva allt mer.

Safa har arbetat för Diakonia inom olika områden och länder. Hon är otroligt glad över sitt arbete i denna region och som nu fokuseras på Israel och de Palestinska områdena. Hon är nu, tillsammans med organisationen, mitt i den region som världen följt med stora ögon den senaste tiden. En region där stora förändringar sker och framtiden tycks dölja nya möjligheter. Det är många som ska tycka och tänka kring framtiden här, Safa och många med henne hoppas på ett genomslag för det som bland andra Diakonia jobbar och brinner för. Demokrati, Mänskliga rättigheter men framförallt Rättvisa.

”Jag har jobbat här i 12 år. Nu känns det som om vi är inne i en mycket spännande tid. Det är en otrolig förmån att få vara en del av detta!”

Fredrika, diakoniaaktivist Jönköping

Äntligen bilder från föreläsningen : "Vem tjänar på konflikten i Kongo?" !

2011-05-14T01:20:00.000+02:00

Samanfattning av evenemanget : Vem tjänar på konflikten i Kongo? ( Västerkyrkan 4 april)

2011-04-22T01:44:00.000+02:00

Måndagen den 4 april fick vi besök från den kongolesiske missionären Josef Nsumbu som höll en inspirerande och lärorik föreläsning om det politiska läget i Demokratiska Republiken Kongo. Vi fick även en historisk inblick på landet där kolonialism, befrielsekrig och omvärldens inblandning bland annat togs upp. Vi fick också ta del av Josef Nsumbus egna erfarenheter i landet och i slutet av föreläsningen fanns det tid för en frågestund!

Trots Kongos alla naturtillgångar så finns en omfattande fattigdom bland en stor del av människorna i landet idag och även om det officiellt är fred i Kongo så pågår det fortfarande strider i östra delen.

Det blev en trevlig kväll och vi hoppas på en fredlig och demokratisk utveckling i Kongo!

Ett varmt tack till Josef Nsumbu och alla som deltog!

(Bilder från evenemanget kommer inom kort

Ett TV-tips

2011-04-04T10:51:00.005+02:00

I första avsnittet av SVT:s nya programserie Världens händelser berättar Diakonias medarbetare Magnus Walan om Nelson Mandelas frigivning och kampen mot apartheid. Se programmet! Inte bara för att få veta mer om spelet bakom kulisserna kring apartheids avskaffande och Sveriges roll i det hela utan kanske främst för att få höra programmets och Magnus slutkläm (spoiler alert!):

Det var inte de högt uppsatta politikerna eller prästerna som fick apartheid att falla. Det var alla människor, som vi inte vet namnet på, som protesterade, engagerade sig, sa ifrån och aldrig gav upp.

Amen på den.

Det finns många som kämpar!

2011-04-01T14:33:00.002+02:00

Idag är det varmt och dammigt här i Beit Sahour, en stad precis utanför Betlehem på Västbanken, Palestina. Jag har nu, efter några veckors praktik här, kommit fram till att uttrycket ”aprilväder” skulle fungera även här, tempraturen har varierat väldigt. Antagligen tittar vårblommorna fram hemma i Sverige nu och även här blommar det. Jag njuter av röd vallmo, blommande mandelträd och av tanken på att det skulle vara möjligt att palla en apelsin direkt från trädet. Vilket jag ju självklart inte gör, men tänk tanken!

Läste just i Khuluma, Diakonias nyhetsbrev, om de människor som ständigt lever i konflikt och hur många som verkligen kämpar på olika sätt för att skapa fred och rättvisa. Det känns nära här när jag har min praktik på en liten organisation på Västbanken. Israel/Palestina konflikten har nästan blivit utnött i våra öron, en situation som är så svår att greppa och svår att se något slut på. Filosoferar en aning över namnet på Diakonias nya kampanj ”Rättvisa i Konflikt” och vad det kan innebära. I situationen här känns namnet rätt, för trots att en konflikt fortsätter länge så strävar och kämpar männsikor självklart för fred men kankse ännu mer för rättvisa i konflikten.

Under mer än två veckors tid har ett tält funnits på torget i Betlhem, sedan en demonstration hölls för enighet hos det Palestinska folket. ”Unity tent” kallar de unga fredsaktivister som varit där och sovit där dessa veckor. ”Hur ska vi kunna sluta fred med Israel om vi inte ens kan enas i vårt eget folk?” Sa en av killarna i tältet, log stort och la till att de skulle vara kvar på torget tills detta enande sker. Idag besökte jag ett dagcenter för äldre här i Beit Sahour. De gamla tanterna och farbröderna samlas där på dagarna för att prata, spela kort och delta i olika aktiviteter. De visade bland annat upp bilder från en fredmarsch de hållt under förra året, på korten såg jag de gamla med käpp i ena handen och plakat i andra. De skrattade och pladdrade på vid minnet av marschen och såg på med stolta ögon.

Jag ville dela dessa berättelser för att återigen ge mig själv och kanske någon mer en liten boost av hopp. Det finns konflikter som pågår över generationer men det finns också människor som kämpar och som aldrig slutar kämpa. Det är en styrka och en kraft värd att beundra och inspireras av.

Fredrika, Diakoniaaktivist Jönköping

Välgörenhetsgala

2011-02-24T18:03:00.001+01:00

Lördagen den 19 februari anordnade Jönköpingsaktivisterna en välgörenhetsgala med syftet att samla in pengar till översvämningarnas offer på Sri Lanka. Från början hade idén om en gala varit ganska liten och vi hade en blygsam förhoppning att vi skulle skramla ihop ett tjugotal gäster men vi märkte ganska snart att intresset för ett sådan typ av tillställning blev stort. Ett Facebookevent blev publicerat och inom ett par veckor hade gästantalet stigit upp till 90! Helt galet! Vi hade förmånen att hålla till i en av Fjällstugans, Andreasförsamlingens, lokal och den blev välfylld, gästlistan fick till och med utökas under kvällens gång. Inför kvällen hade det bakats, handlats, filmats, ringts efter sponsorer, ordnats med spotifylistor och livemusik. Tanken med kvällen var att få ordna en rolig gemenskapskväll, göra Diakonia känt bland våra vänner och bekanta och samtidigt få chansen att göra en insats för Sri Lanka. Att ha klädkod ”kostym” verkade uppskattat bland gästerna och vi försökte betona att gästerna inte fick inhandla en sprillans ny utstyrsel inför kvällen utan om så måste, gå till en second handbutik eller låna en kompis skjorta eller klänning. Vilken stämning det blev att se så många uppklädda, fina unga människor göra entré på den röda mattan som lagts ut vid dörren! Kvällen bjöd på mingel, vegetarisk minibuffé, info om Diakonia och deras arbete i Sri Lanka, skämtsamma filmklipp om hur det är att vara aktivist i vardagen, livemusik och dans. Dessutom hade vi turen att få några sponsorer till kvällen vilket gjorde att vi bland annat kunde lotta ut en ryamatta och ljuslyktor och auktionera ut gymkort och bokhyllor. Tillsammans med inträdesavgift, lotteripriser och auktionsbud landade slutligen resultatet strax över 14 000 kronor, hoppas att Diakonias samarbetspartner kan finna någon nytta med det! Vi som aktivistgrupp tycker att det var fantastiskt roligt att arrangera en sådan här afton och vi är otroligt tacksamma över att så många hade intresse av att bidraga till insamlingen.

Carin Leandersson/Diakoniaaktivisterna Jönköping

Ny grupp i Umeå!

2011-01-25T14:52:00.002+01:00

Jag klättrar upp på snödrivan framför anslagstavlan. Jag håller andan några ögonblick och försöker lägga lika mycket vikt på båda fötterna. Snön verkar hålla. Jag ställer mig på tå och trycker med ena vanten upp Diakoniaplanschen ovanpå en gammal salsaaffisch. Med andra handen försöker jag nita fast den med häftpistolen. Inget händer. Försiktigt släpper jag greppet för att försöka igen. Pang! En nit flyger iväg som en projektil, studsar mot anslagstavlan och försvinner ut på cykelvägen bakom mig. Jag rycker skrämt till och snön bestämmer sig för att jag har stått där länge nog. Mina för stora vinterkängor och resten av mig hamnar plötsligt en halvmeter längre ner, hjälplöst klängande för att hålla mig fast i anslagstavlan. Snöig, men inte modlös, kravlar jag mig upp. Ett nytt försök med den livsfarliga häftpistolen. Pang! Ännu en nit flyger okontrollerat iväg. Pang! Pang! Pang! Jag stirrar misstroget på det som jag trodde var ett kontorsredskap men som tydligen är ett avancerat vapen i min hand. Du har gjort ditt, bestämmer jag. Jag hoppar ur snön och hämtar plan B i min ryggsäck: en ask vanliga nålar.

Nöjt fäster jag upp affischen med nålarna istället. Grymt snyggt! Jag rycker till när jag hör ett lågt rassel. Skit! Hundratals små knappnålar utspridda i en snödriva. Smart, Johanna, smart … Jag suckar och plockar av mig vantarna. Folk som går förbi tittar misstänksamt på mig där jag sitter och plockar iskalla, snöiga nålar en efter en ur snön. Men affischen är i alla fall på plats. Ett steg närmre den första norrländska Diakoniaaktivistgruppen.

Jag heter Johanna och jag och min syster Helena tänkte försöka starta en aktivistgrupp här i Umeå där vi bor. Första mötet blir på måndag (31 januari) och då hoppas vi att många nya, aktivistsugna människor dyker upp ;)

På tal om klimatångest...

2010-12-14T10:11:00.003+01:00

Man kan lätt bli nedslagen, nästintill lamslagen. Kunskap kan både ge och ta energi och visst tänker jag ibland att det är kört. Svenska Dagbladet har just avslutat en intressant artikelserie på temat klimatångest, ett relativt nytt begrepp som ändå tydligt visar vår ökade oro för vår värld. Jag bor och pluggar i Jönköping och har valt att engagera mig i Diakonias aktivistgrupp i stan. Att få vara en del av något större och träffa andra som vill lära sig mer om världen och dessutom väcka frågor hos andra är för mig ett sätt att hantera oron och ilskan kring vad som händer i världen. Rättvisor och orättvisor. Människors olika villkor. Klimatförändringar.

Under våren i år passade vi på att ta upp klimatfrågan i samband med Earth Hour. På västra torget i Jönköping mötte vi då en man som bestämt uttryckte att han minsann inte brydde sig, ”kom tillbaka när Visingsö börjar sjunka” ropade han efter oss. Jag kände mig både arg och besviken men kanske ännu mer peppad att försöka påverka. Vi har ett ansvar och för mig handlar det också om kärlek. Kärlek och respekt för andra människors liv och verklighet. Kan jag göra något så vill jag det!

Själv kan det vara svårt att få utlopp för sin oro, så är det nog med klimatångest som med annan ångest. Att göra något tillsammans är därför det bästa tips jag kan ge. Jag tror det behövs människor som vågar vara lite obekväma. Låt inte klimatångesten bli något som lamslår dig.
Bättra att reagera: agera!

COP 16

2010-11-29T22:29:00.003+01:00

För nästan ett år sedan samlades världens topp politiker i Köpenhamn för att enas om ett juridiskt bindande avtal kring klimatförändringarna. Mötet var på allas läppar. Klimatförändringar och koldioxid var de mest frekventa ord tidningarna använde. På nyheterna visades dramatiska bilder från översvämmade byar och torkade skördar. Till varje pris måste vår planet räddas!

Ett år har gått. Tystnaden är total men klimatförändringarna slutar inte för det. Varje dag släpps det fortfarande ut massiva mängder koldioxid i luften. Förändringar i klimatet gör det fortfarande svårt för bönder runt om i världen att försörja sig.

Idag inleddes klimatmötet i Cancún, México. Det finns inga förhoppningar om att världens länder kommer signera något juridiskt bindande avtal som tvingar dem till att minska sina utsläpp. Sverige och EU står kvar vid sina krav men väntar på en kraftsamling från Kina och USA vilka fortfarande inte har visat några som helst ansatser för klimatet.

Det är lätt att känna hopplöshet. Men i kväll när en skara aktivister samlades i Göteborg och diskuterade klimat kände jag hoppet. Det finns engagemang. Det finns ett brinnande intresse. Det finns människor i Göteborg, i Sverige, i Världen som alla kämpar för en mer rättvis värld. En värld som vill se ekologin istället för ekonomin på piedestalen. Tillsammans förändrar vi världen. Vi ska fortsätta kampen!

Beröm!

2010-11-18T13:52:00.004+01:00

Diakoniaaktivisterna har fått tack och beröm - från Anders Borg! För några veckor sedan träffade en delegation från Diakonia Finansdepartmentet för att lämna över alla påskrivna kapitalflyktsvykort som aktivisterna jobbat med att samla in under sommaren och hösten.

Idag kom ett tack från Anders Borg. Han skriver bland annat:
"Tack för ert besök på Finansdepartementet den 29 oktober 2010 då ni talade med mina medarbetare om ert arbete mot kapitalflykt från fattiga länder och överlämnade vykort från ungdomar som engagerat sig i frågan.

Jag uppskattar det stora engagemang som ni, bland annat genom er vykortskampanj, visat för frågan om kapitalflykt. Jag instämmer i att frågan är betydelsefull för den globala fattigdomsbekämpningen. Era synpunkter är viktiga bidrag till när Sveriges ståndpunkt formuleras i det fortsatta arbetet med kapitalflykt"

Folk säger så ofta att det inte går att påverka. Struntprat säger jag.

First they came…

2010-11-11T19:22:00.003+01:00

Igår hade vi träff för aktivistgruppen I Borås. En skara människor, tillsammans fick vi lära oss mer om Burma. Kändes många gånger som en hopplös situation, vi avslutade kvällen med den här dikten av teologen Martin NieMöller, som handlar om hur Nazitysklands intellektuella inte agerade mot regimen.

They came first for the Communists,
and I didn't speak up because I wasn't a Communist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn't speak up because I wasn't a trade unionist.

Then they came for the Jews,
and I didn't speak up because I wasn't a Jew.

Then they came for me
and by that time no one was left to speak up. - - Martin Niemöller

I söndags var det val i Burma, andra gången sedan 1962 då militärjuntan tog makten genom en stadskupp. Valet som hölls den 7:e november var varken fritt eller rättvist. Deltagandet var begränsat av juntan. Inga kandidater fick vara straffade sedan tidigare, vilket diskvalificerar ett par tusen politiska fångar, inklusive oppositionsledaren Aung San Suu Kyi. Dessutom tillät juntan inga valobservatörer. Juntan säger att de vunnit 80 procent av rösterna och att valdeltagandet legat på runt 70 procent. USA och en lång rad andra demokratier fördömer dock valet som på förhand uppgjorts.

Varför skall vi bry oss? Jag tycker dikten ovan säger allt, så mycket mer behöver inte skrivas. Jag tror det handlar om att ställa upp för varandra!

Bildbevisen

2010-11-01T08:14:00.005+01:00

Summa summarum: ca 1600 namnunderskrifter för att den svenska regeringen ska arbeta för att stoppa kapitalflykt från utvecklingsländer. Bra jobbat alla som byggt utställning och samlat in namn!

Så regeringen: varsågod! Ta väl hand om korten och det budskap de representerar.

Och så fick vi användning för vår gamla Home based care-låda från hiv-utställningen 2008. Den förtjänar en plats på Finansdepartementet efter lång och trogen Diakonia-tjänst.

Fika för en mer rättvis värld!

2010-10-29T20:46:00.007+02:00

Fairtrade Challenge gick av stapeln i onsdags och hela 300 000 människor deltog i utmaningen. I Göteborg trotsade jag och mina aktivistkollegor det stadigt fallande regnet och bjöd de goa göteborgarna på kaffe och muffins, allting såklart med en rättvis touch!

Kylan och vätan gjorde att det varmt rykande kaffet var mycket uppskattat. Efter någon timma var alla muffins uppätna och kännedomen om Fairtrade hade ökad bland västkustens medborgare.

Genom ett enkelt val i affären skapar man möjligheter för arbetare och odlare i utvecklingsländer att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor.

Handla Fairtrade och bidra till en mer rättvis värld!

Vykortsöverlämning...

2010-10-29T17:57:00.007+02:00

Idag var det så dags för Samuel och mig att bege oss till Stockholm för att under högtidliga former lämna över namninsamlingen om kapitalflykt. Jag och Samuel var där för att representera aktivistgrupperna. De som kom från kontoret var Bo Forsberg, Maria Gilljam och Penny Davies. Mötet var bokat med Mattias Hector, avdelningschef för internationella avdelningen på Finansdepartementet och Johan Berggren, politiskt sakkunnig i Anders Borgs stab. Några till från Finansdepartementet kom också och mötet som var tänkt att ta 10 minuter fick nästan en havtimme.

Vi började med att Bosse förklarade lite vad Diakonia är, hur vi jobbar och varför ci bryr oss om frågan om kapitalflykt. Sedan gick Penny vidare och presenterade sakfrågan och Diakonias föreslagna lösning på problemet. Sedan fick jag prata lite om sommarturnén, aktivistgrupperna och hur insamlingen gått till. Sedan lämnade vi över lådan med vykorten, som förhoppningsvis nu har ställs ner till finansminister Anders Borg.

Delegationen från Diakonia blev väldigt väl mottagna och de verkade genuint intresserade. De frågade Penny flera frågor om vad Diakonia vill och hur man konkret skulle kunna åstadkomma det. De lovade också att återkomma till Penny med Sveriges officiella syn på den här frågan, vilket de förhoppningsvis gör.

Det här var en väldigt häftig grej att få vara med på, jag är väldigt glad att jag fick den möjligheten!

Fika för rättvisa!

2010-10-18T22:53:00.002+02:00

Nu är det Fairtrade focus, en två veckor lång kampanj för att sprida kunskap och engagemang om Fairtrade.

Onsdagen den 27 oktober kommer många runtom i Sverige att fika och samtidigt bidra till att förbättra arbets- och levnadsvillkoren för de arbetare och odlare i utvecklingsländer som producerat produkterna.

Diakoniaaktivisterna i Uppsala ordnar en fika, gör det du också!

Morgondagens rubriker

2010-10-17T18:57:00.001+02:00

Efter ett tips från en aktivistkollega ägnades en fredagskväll åt filmen ”Yes men fix the world”. Två kostymnissar åtog sig uppdraget att rädda världen – genom vissa mer eller mindre schyssta knep. Och även om de inte riktigt lyckades driva det ambitiösa projektet i hamn, så öppnade de åtminstone en del ögon, väckte stora tankar hos människor. Och delade med sig av finfina tips till andra med världsförbättrarambitioner!

Vad sägs till exempel om det här? De tryckte upp en egen version av The New York Times, daterad ett halvår in i framtiden. 100 000 exemplar delades ut en tidig morgon på Manhattan. Och för att visa vad som kan hända om vi släpper fantasin lös, innehöll tidningen rubriker som “Kriget i Irak är över”, ”Nationaliserad olja betalar miljöprojekt” och “Lag om maxlön införs”.

Redaktionen motiverade sitt påhitt med att de var tvungna att visa vad riktig förändring kan innebära. De ville peka på hur världen skulle kunna se ut. En kvinna på trottoaren kommenterade: ”It´s like waking up and all the things that you wanted became the news.”

Så. I din drömtidning, vilka rubriker hittar vi där? Och i Diakoniaaktivisternas version av DN, vem får ordet på debattsidan? (Kanske Shobuja?)

Ps. ”Yes men fix the world” finns på svtplay.se ett tag till!

Aktivisthelgen

2010-10-14T21:59:00.005+02:00

I helgen så var det Diakoniaaktivishelg igen, denna gång i Örebro. Den inleddes med en supergoda mackor, presentationsrundor och prat om sommmarens festivaler. Under fredagskvällen hanns det även med en workshop om icksevåld av coola Sara Wallentin från Kristna fredsrörelsen.

Under helgen hann vi också med att få besök av Bilda och Andreas Ulfsax som jobbar på Diakonia med klimatfrågor. Han hade en föreläsning om klimatmötet som kommer att vara i Mexiko nu i slutet av året. Vi hade en workhop när vi spånade ideér inför den klimatkampaj som Diakonia kommer att driva för att uppmärksamma mötet och sätta press på politikerna att verka för ett rättvist klimatavtal. Eftersom det kommande mötet verkligen inte fått mycket uppmärksamhet i media tycker jag en en sådan kampanj verkligen behövs. Efter den föreläsningen fortsatte vi på klimattemat. Vi sjöng en "tack för att ni åker kolletkivt" sång till de som väntade på sina bussar och tåg på Örebro central. Lokaltidningen skrev en artickel om oss också. Det var hur kul som helst!

Kort sagt, en bra helg med myket god mat och många trevliga världsförbättrande människor och mycket klimat. Men jag tycker nog att höjdpunkten var de klockrena lekarna på lödagskvällen! Kul att Julia kom också och hälsade på! Och bra jobbat och tack Ellie för en superbra helg!

Valturné Göteborg

2010-09-06T00:00:00.005+02:00

”Välkommen till världen den är stor och orättvis. Inget har nått värde här men allting har ett pris.”

det var så musikern och estradpoeten Emil Jensen inledde Diakonias valturné i Göteborg. De stora globala frågorna i valrörelsen 2010 tycks vara helt bortglömda. Men inte den här torsdagskvällen. Kul att intresset var så stort, fullt med folk när det diskuterades bistånd, hållbar utveckling, vapenhandel, kapitalflykt, mänskliga rättigheter osv. med representanter från V,Mp,S,C,Fp,Kd,M.

Emil Jensen sammanfattar det hela i ett blogginlägg om kvällen, http://www.emiljensen.se/h09/, under rubriken Valspecial 1.

Politikertåget rullar vidare, så alla ni som har möjlighet att besöka Diakonias politikerutfrågningar i Malmö, Lund, Jönköping, Örebro och Stockholm. Gör det och var med att förändra vär(l)den i valet!

Äntligen!!

2010-08-31T20:56:00.004+02:00

Tre gånger har det hänt tidigare i mitt liv. Och idag hände det igen: ett röstkort låg och väntade på mig i brevlådan när jag kom hem. Fattar ni?! Ett r ö s t k o r t! Det ser inte så märkvärdigt ut men egentligen skulle det ju förstoras, ramas in i guldram och sättas upp på väggen. Det är banne mig inte många här i världen som har förmånen att få delta i fria, okorrupta val med fler än ett alternativ att rösta på.

Många suckar när det är valrörelse. Politiker spottar ur sig floskler som inte betyder något och löften de inte håller. Och visst handlar politik mycket om retorik - men borde vi egentligen inte jubla när det är valår? Glädjas åt att vi bor i ett land där politiker öppet och utan våld debatterar med varandra och där vi vet att förloraren inte kommer gripa till vapen bara för att valresultatet inte blev som man ville.

Vad du röstar på spelar ingen roll - men ATT du går och röstar, det spelar faktiskt väldigt stor roll! Så gå med rak och stolt rygg till vallokalen den 19 september och använd den lilla papperslapp som du fått!

Och har du turen att bo i Göteborg, Jönköping, Lund, Örebro eller Malmö tycker jag du ska passa på att gå på Diakonias politikerutfrågningar för att få lite kläm på vad partierna tycker om bistånd och utvecklingsarbete.

Resultatet från Frizon

2010-08-16T16:28:00.003+02:00

Nu är Frizon över, och det gick riktigt, riktigt bra. En överhängande majoritet av dem vi stoppade på väg till hamburgartältet eller Samuel Ljungbladh-spelningen var villiga att skriva till Anders Borg och peppa honom att stoppa kapitalflykten. Hur många kort skrevs på då totalt?
Svar: Alla vi hade. :D

En hälsning från ett soligt frizon!

2010-08-13T15:44:00.006+02:00

När vi anlände till frizon, som är en kristen musikfestival utanför Örebro, var det först bara regn, rusk och lera… Men igår hände det fantastiska –solen kom fram och årets frizon blev inget hav av lera!!
Partytältet är mysigt och folk hänger här bland palmerna. Vi har haft många intressanta samtal i tältet, även med folk som gått förbi utanför. Den hink vi hängt upp med hål i, för att symbolisera hur pengar flödar ut från utvecklingsländerna, är det som lockar till sig flest folk hit till tältet. Spelet ”På liv och död”, som visar den negativa sidan av skatteparadis, har också varit uppskattat. Alla som har tid att prata tycker att detta med skatteflykt och skatteparadis är ett stort problem och skriver gärna under. Vi har för tillfället fått in över 200 namnunderskrifter, som vi med glädje ska skicka till Anders Borg.

Jag ( Frida) pratade med en journalist på Sändaren (dock ingen intervju) om denna problematik och han tycker att det är bra att vi lyfter upp frågor som ingen annan berör. Efter ett tag berättar han att han ingår i ett band och att vi ska få en cd av honom. Han hade nämligen använt meningen ”himlen har ett tak” i en låttext och sen hade han en länk till hemsida i cd-fodralet. Bra!!!

Det är bra stämning här på festivalen. Utställarna runt omkring oss har visat intresse för vår utställning och bjuder gärna på kaffe och godis.Omkring oss har vi även sumobrottning, beachvollybollar och en härlig odör från fotbollsturneringen. Ikväll blir det dans och fina konserter…
Helt plötsligt öppnar sig himmelen för ett kort skyfall, tält fylls och vi blir super poppis!

Festivalhälsningar,
Maria och Frida

Urkult

2010-08-09T08:23:00.011+02:00

Mitt bland tallar, forsar, renskav, veganer, dreadlocks, batiktröjor & fioler stod en skylt som välkomnade till Paradiset. Det var Diakonias aktivistgrupp ute på uppdrag för att informera "urkultarna" om kapitalflykt.

Det var många som ville bidra med sin röst i kampen att stoppa kapitalflykten. I paradistältet provade man aktivisternas sinnrika, pedagogiska & välsnickrade aktiviteter.

På SOL-idaritetstorget var vi i gemenskap med andra organisationer som arbetar för en bättre värld. Vi för människans & vår granne för djurens skull. Djurvännerna gick dock miste om den goda kantarell toasten med västerbottenost & de nygrillade tunnbrödsrullarna med smörstekt välsaltat renskav och tillhörande coleslaw.

När paradiset stängt för dagen fick vi aktivister njuta av den norrländska solnedgången, dansa till den rytmiska folkmusiken från när och fjärran, lyssna till poesi och hänföras av tidernas eldshow.

Efter tre soliga dagar och två älvdopp senare kom regnet. Då packade vi ihop och tog bussen söderut.

Anders Borg har efter dessa dagar många soliga hälsningar som väntar honom i Stockholm.

Urkraftshälsningar från

Annie, Ida, Elin, Caroline och Cissi.

En liten ljusning

2010-08-07T14:57:00.005+02:00

Att utrikesfrågorna lyser med sin frånvaro under valrörelser är ingen nyhet, men att det skulle vara så även i år förvånar mig faktiskt lite. För ett halvår sedan stod vi aktivister på torget i Köpenhamn och fick gåshud av Desmond Tutus brandtal, i samband med ett klimatmöte som för övrigt var en flopp. Inför mötet höll Sverige huvudet högt i klimatdebatten och Fredrik Reinfeldt var helt plötsligt klimativraren nummer ett. Det var med glädje jag ofta öppnade min morgontidning - klimatfrågan var ett hett ämne som debatterades vitt och brett.

Men säg det som varar för evigt. Mötet tog slut, inga bindande beslut togs och världen återgick till det normala. Ja, förutom för världens alla fattiga som får leva med klimatförändringarnas effekter varje dag förstås. Men dom är det ju ingen som lyssnar på.

Men i min naivitet tänkte jag att i höst är det ju faktiskt riksdagsval. Då kanske det börjar snackas och debatteras igen. Men icke. Utrikesfrågorna verkar helt glömmas bort när politikerna istället kan diskutera "livsviktiga" saker som när betyg egentligen ska införas i grundskolan och rut-avdragets vara eller icke vara. Detaljer i sammanhanget. Hallå politiker! Vi står inför en klimatutmaning vi aldrig tidigare skådat. Och därpå en fattigdomsutmaning att lösa. VAKNA! Jag begär inte att ni ska använda all er vakna tid åt dessa frågor, men är är några minuter för mycket begärt?

Så igår ljusnade det vid horisonten lite. Då blev det äntligen lite debatt om biståndsdebatten. Det finns mycket mer att önska om denna debatt, men det är ett helt annat blogginlägg. Just nu är jag nöjd bara en politiker tar orden klimat, fattigdom eller utrikes i sin mun. Om detta ger några ringar på vattnet återstår att se.

(Debatten från Gomorron Sverige ser du här. Inslaget i Aktuellt och Rapport finns där på SVT Play också)

Festivalpremiär!

2010-08-02T19:47:00.010+02:00

Årets utställning har varit på sin första festival: Storsjöyran - en ny blomma i vår festivalbukett. HURGICKDETHURGICKDET? undrar ni såklart ivrigt. Lugna er, folk! Här kommer den kompletta listan och några bilder:

Yrans bästa: att vi trots ett rätt komplicerat ämne lyckades nå fram med vårt budskap till ganska många
Yrans sämsta: blottaren vid vårt sovtält (som jag tack och lov missade, medan andra inte var lika lyckosamma)
Yrans kommentar: "Ni är ju de enda seriösa som är här"
Yrans feltolkning: den vackra palmen på vår gatupratarskylt blev i vissas ögon en hasch-planta... Vår och deras referensram verkar skilja sig en del.
Yrans oväntade höjdpunkt (för en som besökte festivalen för första gången): Presidenttalet! 20 minuter seriös ironi, som avslutas med att publiken sjunger Jämtlandssången. Jag diggar Jämtland!

Stoppa H&M:s kapitalflykt

2010-06-24T16:12:00.002+02:00

Som vi uppmärksammat tidigare har vi diakoniaaktivister fokus på kapitalflykt nu under sommaren. Action Aid uppmärksammar nu i en rapport att det svenska modeföretaget H&M har stulit en hel del från utvecklingslandet Bangladesh genom att undvika skatt. Trots att H&M:s vinst år 2008 var 21 miljarder kronor och Bangladesh är ett av företagets största inköpsländer betalade H&M bara 585 kronor i bolagsskatt till den bengaliska staten. I det minsta laget, med andra ord. ActionAid ger tips på hur man kan protestera mot detta oacceptabla beteende här.

EU missar biståndsmålen

2010-06-15T10:39:00.003+02:00

En rapport som tagits fram av AidWatch som är en kampanj av nätverket Concord som inkluderar Diakonia fastslår att medan EU har tagit fram mål för hur mycket pengar de ska ge i bistånd för att uppnå milleniemålen har 13 länder inte ens uppnått delmålen för 2010. Sverige ger mest bistånd i EU - 1,12 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) - men kritiseras av Concord för att mycket av de pengarna som kallas bistånd inte lämnar EU utan används till andra ändamål: flyktingmottagning, kostnader för utländska studenter och skuldavskrivning mm. Dessa ändamål är naturligtvis inte dåliga, men de ska inte användas som ursäkt till att ge mindre bistånd än man gjort om man verkligen gett 1,12 procent av BNI.

Läs rapporten här.

Svenskt bolag anklagas för brott mot mänskligheten

2010-06-10T12:05:00.003+02:00

En nyhet som är värd att uppmärksamma är att det svenska företaget Lundin Petroleum anklagas för krigsbrott och brott mot mänskligheten, i och med att de lagt bränsle på konflikten i Sudan där de borrar massvis med olja. Anklagelserna kommer bara från European Coalition on Oil in Sudan (ECOS), en koalition av ett 50-tal europeiska organisationer, bara några månader efter publiceringen av Affärer i blod och olja av Kerstin Lundell som tar upp flera brott mot mänskliga rättigheter Lundin Petroleum ska ha gjort sig skyldiga till i Afrika.

Lundin Petroleum har bestämt avvisat kritiken från både Lundell och ECOS. Det bör också nämnas att ordförande för Lundin Petroleum under tiden då krigsbrotten ska ha begåtts var ingen mindre än nuvarande utrikesminister Carl Bildt, vilket gör det hela extra känsligt. Han säger dock att han välkomnar en domstolsprövning.

Rapporten finns att läsa här, och satellitbilder som stöder tesen finns här. Lundin har för övrigt anklagats för diverse otrevligheter förut, bland annat av Diakonia.

Artiklar om anklagelserna mot Lundin: DN, SvD, Affärsvärlden, Aftonbladet, SVT, TV4.

Världsmiljödagen

2010-06-06T19:57:00.005+02:00

Den 5 juni var det världsmiljödagen. Detta uppmärksammades av Uppsalagruppen. Med en banderoll med budskapet "Cykla för rättvisa" ville vi uppmärksamma de förbipaserande på att klimatförändringarna inte bör isoleras som en miljöfråga, då det i allra hösta grad även är en rättvisefråga. Det är de fattigaste människorna som har de sämsta fötutsättningarna att hantera effekterna av klimatförändringarna och många människor får sin mat och/eller vattenförsörjning förstörd på grund av dem.

Många av oss Diakoniaktivister har under resor träffat människor som själva har vittnat om detta. Därför ville vi, genom att bjuda förbipasserande cyklister på äpplen och bullar, uppmuntra cyklister till att göra ett bra val som gör att dessa människor kan behålla sin mat och vattenförsörjning även i framtiden.

Vi fyra Diakoniaaktivister samarbetade med Uppsala cykelförening som hade en cykelservice-station precis bredvid där man kunde få hjälp med att laga sin trasiga cykel.

Lundabor cyklar 4 varv runt jorden – varje dag...

2010-05-30T15:15:00.001+02:00

…och diakoniaaktivisterna uppmuntrade med en bulle.

I tisdags gav sig sex lundaaktivister ut på Lunds torg med banderoll, bullar och cykelolja för att uppmuntra stans hurtiga och rullande befolkning.

Iklädda några fakta, så som:
”50% av alla bilresor i Sverige är under 5 km” och
”Om du cyklar 5 km om dagen halverar du risken för hjärt- och kärlsjukdomar”.
Efter ett stopp hos oss kunde de duktiga cyklisterna cykla vidare lite mättare, gladare och ännu mer peppade.

En rolig aktion som vi både uppskattade och blev uppskattade för.

Biståndsministern sparkar Sidachefen

2010-05-28T09:36:00.002+02:00

Måste bara kommentera att Gunilla Carlsson har avskedat Sidas chef Anders Nordström. Hon har kraftigt kritiserat Sidas verksamhet då den har ”flera allvarliga brister [...] av såväl förberedelser som uppföljning av programstödet i hälsosektorn”. Spänningen mellan biståndsministern och biståndsmyndigheten har funnits länge, Henrik Brors på Dagens Nyheter säger till och med att det är underligt att avskedan inte kommit tidigare. Samtidigt är det som DN:s ledare poängterar problematiskt att Carlsson avskedar en Sidachef hon själv tillsatte för bara två år sedan.

Det är mycket sannolikt att Sida har haft brister, särskilt när det gäller kontroller, och sådant måste definitivt åtgärdas så att biståndspengarna inte hamnar på villovägar. Samtidigt är biståndet troligen den mest kontrollerade sektorn i världen. Även kontrollen av effektiviteten skulle behövas effektiviseras.

Ny hemsida: Rättvis elektronik!

2010-05-19T14:45:00.004+02:00

Ni som följer den här bloggen vet att jag flera gånger återkommit till de problem som finns i elektronikindustrin. Mineralerna i våra mobiler, datorer och andra elektroniska produkter produceras under hemska förhållanden i afrikanska gruvor och förlänger och förvärrar konflikten i Kongo-Kinshasa, enligt FN. Och när mineralerna sätts samman till färdig produkt sker även det under omänskliga arbetsvillkor i asiatiska fabriker.

För att uppmärksamma detta och ge resurser till andra som vill uppmärksamma detta har jag och min kompis Jonathan Wiksten lanserat en sprillans ny hemsida: Rättvis elektronik! Genom den ska vi inte bara länka till material från organisationer som Make IT Fair ochRaise Hope for Congo, utan även sprida egenhändigt skapat material. I samband med hemsidelanseringen startade vi också en facebookgrupp.

Genom att skriva upp sig på blogguppdateringar via epost i spalten till höger på hemsidan kan ni följa med vad som händer och kanske delta i evenemang som dyker upp. Om ni i Diakonias aktivistgrupper runt om i landet vill ha en temakväll om detta så hoppas vi kunna erbjuda tillräckligt med material för en sådan.

Cykla och förändra världen!!

2010-05-10T08:49:00.018+02:00

I lördags samlades diakoniaaktivister på Järntorget i Göteborg för att tacka alla cyklister för att de färdas på ett miljövänligt och hållbart sätt.

Utöver bullar och kakor erbjöds förbipasserande cyklar att "vårstäda" sina cyklar och fixa till små skavanker. Man kunde t.ex. få däcken pumpade och kedjan oljad i den lilla cykelverkstaden som byggdes upp vid sidan av Järntorget.

Trots ruggigt väder kom en och annan cyklist förbi för att göra i ordning sin cykel.

Runt om järntorget pyntades cyklar med tygbitar med budskap som ”Cyklist Javisst!” och ”tro hopp och cykel”

Med denna cykelaktion ville vi uppmärksamma miljö & klimatfrågan som är en av vår tids viktigaste globala frågor. Tack alla cyklister att ni bidrar till en bättre värld!

Sköna maj välkommen till Borås igen…

2010-05-01T00:41:00.005+02:00

Ikväll har det skramlats med bössor bland vitsipporna i Annelundsparken på ett litet berg i Borås! Himlen täcktes av ett stort askmoln från en brasa som, på grund av regnet, aldrig riktigt tog fart. Den glada kören sjöng om sköna maj så det ekade i hela staden. Och samtidigt sprang entusiastiska aktivister runt i leran och samlade in, inte mindre än, 7900 svenska kronor (samt några enstaka euro) till Diakonias arbete. Samarbete över geografiska gränser förgyllde vår ”aktion” – boråsare och örebroare sida vid sida. Kul hade vi och det ska man ha som aktivist. Vi vet ju också att pengarna kommer innebära en förändring för många människor som Diakonia samarbetar med. Också en uppmuntran för alla andra aktivister om mer gränsöverskridande samarbete. Det lönar sig!

Frida, Sara & Josefine

Carrotmob, eller morotsmaffian!

2010-04-30T10:45:00.004+02:00

Konsumentrörelsen Carrotmob startade i San Francisco 2009 och har fått stor internationell genomslagskraft. Över 50 event har körts runtom i världen och onsdag den 28 april hade morotsmaffian nått Stockholm!

Närmare bestämt var det matvarubutiken Good Store på Södermalm som fick besök av en stor grupp konsumenter som valde att handla just där. Eventet hade föregåtts av en tävling där flera matbutiker hade haft budgivning om vem som ville lägga störst andel av den ökade omsättningen på energibesparande åtgärder i sin butik, och Good Store tog alltså hem segern med löfte om 30 procent. Initiativtagare till carrotmob Stockholm var Föreningen Medveten Konsumtion och Minplanet.se.

Jag tyckte carrotmob var en superbra idé när jag fick höra talas om det! Verkligen ett sätt att utöva positiv konsumentmakt. Makt kan ju klinga lite negativt annars. Men hellre morötter än pekpinnar eller piskor!

Eftersom jag bor i närheten av Good Store så var det lätt för mig att slinka förbi och stilla min aptit och nyfikenhet! Det var ungefär lika delar av varje som fick mig att gå de extra metrarna för att handla just där.

Jag möttes av: mycket folk både i butiken, och utanför på gatan. Jag fick: trevlig och snygg (!) personal och butik, kvalitetsmatvaror och ett band som spelade schysst musik till shoppandet.

Mest nöjd var jag med att upptäcka att det finns ekologiska popcorn! Som jag inte har provsamkat än. Men jag tror de är extra goda:-)

Karin Eriksson, aktivist i Stockholm

Världsbanken stödjer Kapitalflykt

2010-04-27T12:22:00.003+02:00

I det senaste numret av Sidas tidning OmVärlden (nr 2 2010) beskrivs på sidan 21 hur Världsbanken mer och mer lånar ut pengar till utvecklingsländer genom det privata näringslivet, bl.a. till finansieringsorganet IFC (vars chef för övrigt är svensken Lars Thunell). IFC:s investeringar har ökat massivt på senare tid och 2008 omsatte de 120 miljarder kronor, fyra gånger vad Sverige ger i bistånd. Det är pengar som gått till företag och banker som använder sig av skatteparadis.

Skatteparadisen orsakar som jag redan skrivit om massivt lidande och skatteflykt är en av de största anledningarna till att utvecklingen står stilla eller går neråt i utvecklingsländer. Att IFC, som ger sken av att vilja hjälpa u-länder, därför medverkar till skatteflykt är därför skandalöst. I OmVärlden-artikeln citeras IFC:s presstalesman: "Det är så klart ett problem, men det är så situationen ser ut i många av utvecklingsländerna. Det finns utrymme för förbättringar och IFC har en roll att spela här. Men intiativet behöver komma från regeringar."

Antingen är det en felcitering eller så är det den dåligaste bortförklaringen som någonsin gjorts. "Så länge inte regeringarna inte stoppar oss är vi tvungna att suga ut de fattiga. Tyvärr, det är så situationen ser ut. Vi kan ju inte satsa på företag och banker som inte använder sig av skatteparadis, för regeringarna tvingar ju oss inte!"

Scouter är smartare än politiker

2010-04-20T11:58:00.004+02:00

Igår for jag och Carro från Uppsalagruppen till världsmetropolen Österhåla, förlåt, Östervåla. SMU:s scoutförening hade bjudit in oss för att prata om valfritt ämne, och vi valde att prata om klimatet (kapitalflykt var något komplicerat). När vi började med att fråga vad de visste om klimatförändringen sa 95 % av barnen att de inte hade en aning om vad det var. Vilken tur att vi hade kommit!

Vi körde en liten powerpoint som försökte förklara detta ganska komplicerade ämne på ett enkelt sätt, och därefter fick barnen rita hur de kunde motverka växthuseffekten. Avslutningsvis körde vi en lek där barnen uppdelade i tre lag skulle ta sig över till andra sidan av en å där det fanns krokodiler (jag och Carro) genom att använda sig av plattor. "Syftet", sa vi "är att ALLA ska ta sig över till andra sidan. Varenda kotte." Ett lag hade två plattor, det andra fem och det tredje fjorton. När leken var över klagade laget med två plattor medan det vinnande laget var överförtjusta. Men var syftet att ens eget lag skulle ta sig över snabbast? Barnen tänkte efter. Nej, det var det ju inte. Så körde vi om, leken när alla barnen delade på alla plattor. Genast kunde alla lag ta sig över samtidigt.

Plötsligt förstod barnen att om man delar på resurserna och fördelar ansvar så blir det bättre för alla. Målet är att inte själv ta sig över först utan att alla ska ta sig över. Vi sa att nu var de smartare än politikerna som befann sig i Köpenhamn förra året.

Inte värd tändstickan att bränna upp den med

2010-04-13T11:30:00.005+02:00

För nån månad sen kom Linda Polmans bok "Kriskaravanen" som utan pardon kritiserar hur nödhjälp, dvs. bistånd efter krig eller katastrofer som det till Kongo eller Haiti, bedrivs. Jag har inte läst boken själv (och kommer inte göra det av skäl som ges nedan), dock några recensioner.

Aftonbladets recenscent Anders Johansson rycktes med i kritiken till den grad att han skrev "Lägg ner biståndet!" i marginalen efter att ha läst 41 sidor. Även om han inser att hon förtiger mycket som motsäger hennes tes är han uppenbart medhållande till hennes slutsats: "Hon börjar med Florence Nightingale och rör sig via Biafra, Live Aid, Rwanda med mera, till dagens Afghanistan, och hela tiden tänker man: total passivitet hade varit bättre än denna förödande 'hjälp'! I Rwanda lyckades omvärlden inte bara nonchalera ett folkmord; när man väl ryckte in var det mördarna, inte offren, man överöste med bistånd. Så att de kunde fortsätta mörda lite till." Polman visar på problematiken som uppstår när man ger nödhjälp till soldater och när soldater kontrollerar biståndet (vilket villkoret ofta är för att biståndsorganisationer är). Flyktingläger används som vilo- och rekryteringsläger för rebellmiliser. Polman, och Aftonbladets recenscent, menar att alternativet att inte göra någonting alltid måste få finnas.

Även recensionen i Göteborgsposten av Lars Åberg är positiv till boken och vill att vi tar den på allvar. "I sönderskjutna städer lever 'humanitärsamfundets' utsända jetset-liv. Många tror på välgörenhet. De känner sig moraliskt kallade och öppnar postgirokonton, de delar ut Biblar och tiotusen udda par skor eller filmar amputerade barn för att höja insamlingstemperaturen. Kalla den gärna en hyenekultur; den framstår i alla fall här som vedervärdig.
Gör biståndet mer skada än nytta? Vem och vad gynnas? Hur mycket svinn på vägen kan accepteras? Polmans bok kommer på svenska precis när sådana frågor åter aktualiserats."

Men sanningen är att vi inte ska ta Polmans bok på allvar, vilket recensionen i DN av Stefan de Vylder avslöjar. Han skriver att Linda Polmans bok är fullspäckad med grova sakfel, vilket med råge ”underminerar trovärdigheten”. Samtliga siffror som han har kunnat kontrollera visade sig vara helt felaktiga, även de som var relativt irrelevanta för bokens budskap. ”Det är genom skribenter som Linda Polman som vandringssägner sprids. Själv anger hon aldrig någon källa till sina mest uppseendeväckande utsagor, men journalister och bloggare kan nu hänvisa till Polman som källa när de vidarebefordrar tokigheterna.”

Ingen seriös människa kan efter att ha läst de Vylders sågning ta Linda Polman på allvar. Kriskaravanen är ett skämt och inte ens värd tändstickan som krävs att bränna upp den med – den behöver förstås inte komma till fel slutsats bara för att den innehåller kilovis med felaktigheter, men den tillför lika mycket till biståndsdebatten som Bamse i trollskogen.

För övrigt är det sant att nödhjälpsorganisationer många gånger betett sig riktigt illa, men de problem Polman tar upp ser ut att kunna lösas med ännu mer insatser och kontroller. Att inte göra någonting utan stå och titta på medan människor dör får aldrig bli ett alternativ.

Åtgärder mot kapitalflykt

2010-04-07T14:54:00.003+02:00

Allt är inte nattsvart när det gäller kapitalflykt (se här vad det är och här vad det orsakar). Eftersom detta är ett problem som drabbar i-länder lika väl som u-länder, och eftersom kapitalflyktens effekter blev extra tydliga under finanskrisen, har västvärldens politiker börjat uppmärksamma det och ta krafttag mot det.

G20 sa 2009 att "perioden av banksekretess är över". Spanien som nu är ordförande i EU har valt att ha just skatteflykt som huvudfråga under ordförandeskapet. EU-kommisionen arbetar också mycket riktigt med ett meddelande om skatteflykt inför toppmötet i maj i år. Och den 10 februari i år antog EU-parlamentet en resolution (554 röster för, 46 mot och 71 avstod) som kräver automatiskt informationsutbyte på multinationell nivå, land för land-rapportering av företags vinster samt motarbetning av manipulerad prissättning.

Detta är ett stort framsteg. OECD har innan krävt bilateralt (tvåstatligt) informationsutbyte istället för multilateralt (allstatligt), vilket gynnat rika länder men missgynnat fattiga. På svenska innebär detta att Sverige förhandlar ensamt med skatteparadiset Jersey fram information och kan på så sätt stoppa svensk skatteflykt. Zimbabwe och Kongo får inte del av Sveriges information utan måste själva förhandla fram information, vilket tar mycket administrativa resurser - något som är närmast obefintligt i dessa länder. Att EU vill ha multilateral information gynnar inte bara Europa utan u-länderna.

Det finns dock mycket kvar att göra. Långt ifrån alla länder vill ha multilateralt informationsutbyte, och informationsutbyte i sig räcker inte ensamt. Diakonia vill ha mycket mer skärpta krav på skatteparadisen och på sikt avveckla dem, samt att i-länderna ger stöd åt u-länder så att de kan bekämpa kapitlflykt likaväl som vi kan.

Att påminna och själv bli påmind

2010-03-29T09:53:00.002+02:00

På lördagsmorgonen den 28 mars 2010 samlades vi för att äta frukost ihop. Trängdes gjorde vi i en liten mysig etta. Att ha en aktivistgrupp är väldigt mysigt. Vi skulle ut på stan, en aktion inför kvällens Earth Hour var planerad men inte riktigt organiserad än. Med frallor i magen, kartong, pennor och mer eller mindre galna tips inför den släckta timman kommer man långt. Förmiddagens Jönköpingsbor som lockats ut av marknaden på västra torget fick påminnas om att det skulle släckas mellan 20.30 - 21.30. Värmeljus och roliga tips delades ut och vi mötte många härliga människor och en och annan nyfiken hund.

Att själv påminna och uppmana folk kan ibland vara lätt. Att dessutom vara en i en grupp gör det hela ännu lättare. Efter att vi varit inne på Friskis & Svettis gick vi förbi en mamma och hennes dotter. Vi stannade och frågade om de ville ha ett värmeljus och kollade om de hört att det var Earth Hour på kvällen. Flickan sträckte sig och tog ett värmeljus och frågade ”Varför ska man släcka alla lampor då?”

Det tog några sekunder innan jag kom på vad jag skulle svara. Under de sekunderna slog tanken mig. Varför gör jag detta? Varför ska vi släcka lamporna?

En enkel fråga. En tjej som istället för att bara ta emot ljuset, nicka och säga att ”ja, de skulle släcka” eller skaka på huvudet och ignorera, ställde en enkel fråga. Precis rätt fråga. När jag så fick svara var det för mig inte mitt svar som var det viktiga utan hennes fråga. Vilken möjlighet det är att få vara med och påverka. Vilken glädje det är att få möta människor och vad utvecklande det är att få ställas till svars ibland. Att få stanna upp och i den enklaste av frågor få klarhet i varför man gör det man gör. Att påminna och att själv bli påmind!

Släcker du?

2010-03-26T21:28:00.000+01:00

Fredagen 26 mars genomförde vi i stockholmsgruppen en mini-aktion med anledning av den stundande Earth Hour i morgon kväll. Vi var fyra aktivister som slöt upp på Södermalmstorg och försedde förbipasserande med ett värmeljus och ett meddelande med tips på vad de kunde hitta på i mörkret. Vi hade roligt, vårsolen lyste och folk hade precis fått helg, så det kanske bidrog till att vi ganska snabbt hade delat ut 60 ljus och nöjt kunde vända hemåt, jag för min del funderande på vad jag själv skulle hitta på under den mörka timman i morgon…

Några roliga kommentarer från människor:
Men det är ju fusk att tända ett ljus!
Jag har redan så många hemma! (det var förövrigt den i särklass vanligaste kommentaren)
Jag är från Norrland, men jag ska ringa hem till min familj och påminna dem!
Åhhh, så gulligt!

Skrivet av Karin Eriksson

Kapitalflykt dödar

2010-03-25T16:22:00.002+01:00

Bilden ovan visar tredje världens monetära in- och utflöden. Som ni ser går mer pengar ut (till oss) än in. Den i särklass största delen av detta är kapitalflykt, de andra två amorteringar och räntebetalningar på u-ländernas skulder samt rika västerländska gubbars vinst på orättvis handel i dessa länder (som ensamt är ett större belopp än all världens bistånd - vi ger så otroligt mycket till de fattiga, eller hur?).

Det är inte underligt att ekonomen Raymond Baker kallade kapitalflykt för "det fulaste kapitlet i global ekonomi sedan slaveriet". Christian Aid skrev 2008:

The situation is stark and urgent. We predict that illegal, trade-related
tax evasion alone will be responsible for some 5.6 million deaths of young
children in the developing world between 2000 and 2015. That is almost 1,000 a
day. Half are already dead.

Kapitalflykt dödar. Vi måste se till att täppa igen utflödet från u-länderna så att inflödena kan få effekt så fort som möjligt.

Härnäst: Vad har man gjort - och vad mer bör göras?

Vad är kapitalflykt?

2010-03-21T17:09:00.003+01:00

Vad innebär då kapitalflykt, detta oerhörda problem som tar tio gånger mer av fattiga länder än vad de får i bistånd? Det är något komplicerat, men i runda slängar delas kapitalflykt upp i tre olika saker: Korruption, som utgör 5 % av den totala kapitalflykten, kriminell verksamhet (31 %) samt pengar från kommersiella transaktioner (64 %) eller med andra ord: skatteflykt. Nedan är en graf som illustrerar detta.

Skatteflykten i sin tur kan gå till på två sätt, antingen genom att vinsten placeras i s.k. skatteparadis eller att man utför "manipulerad internprissättning", vilket innebär att man inom ett multinationellt företag säljer en dyr vara till ett sjukt lågt pris eller en billig vara till ett sjukt högt och på det sättet minimerar skatteinbetalningarna. Det finns exempel på när man importerat plasthinkar för 973 USD/styck eller exporterat missilramper för 52 USD/styck.

Och vad är då ett skatteparadis? Det är helt enkelt ett ställe där man betalar minimal eller ingen skatt på inkomster och kapital, där ägarna hemlighålls och innehållet i transaktioner inte redovisas. Nästan alla skatteparadis är mikrostater som Monaco eller Bahamas eller små områden inom en stat som har andra skatteregler än staten de befinner sig i, t ex Jersey i Storbritannien eller Macao i Kina. Påfallande många skatteparadis ligger i Europa (och påfallande många av dem igger i Storbritannien), se bilden nedan.

Härnäst: Mer info om hur kapitalflykt är så förödande för fattiga länder.

Kapitalflykt - fattigdomsbekämpningens svarta hål

2010-03-20T18:38:00.003+01:00

Dagen uppmärksammar problemet med kapitalflykt och intervjuar Penny Davies från Diakonia om frågan. På aktivisthelgen som var förra veckan berättade Penny om detta för oss, och temat för vår sommarutställning som vi ska föra med oss på festivaler och dylikt under sommaren kommer bli kapitalflykt. Det är nämligen ett gigantiskt hinder för fattigdomsbekämpningen och viktigt för biståndsorganisationer att ta upp - ungefär tio gånger mer pengar åker ut u-länderna än det bistånd som åker in. Det är uppenbart att om vi vill se milleniemålen gå i hamn och fattigdomen utrotas måste vi se till att ge mer än vi tar till u-länderna.

Men vad är kapitalflykt? Hur kan man stoppa det? Går någon något för att stoppa det? Det finns mycket att skriva om det här, men jag tror jag faktiskt spar mig till andra blogginlägg (ni har redan en hel del annat att läsa nedan). Men en rapport om detta som Diakonia skrivit finns här: http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=3114

Debatt om regeringens slakt av infobidraget till biståndsorganisationer

2010-03-16T15:23:00.009+01:00

Jag röt till för ett tag sen om hur regeringen skär ner på informationsbidraget till biståndsorganisationer med 60 % på ett år samtidigt som svenska företag i u-länder får alltmer av biståndsbudgeten, och hur absurt detta är då biståndsorganisationer som bevakar att företag sköter sig i u-länder pga slakten av informationsbidraget nästan hamnar i konkurs. Det har blossat upp en debatt om detta i Dagen. Christian Holm, moderat riksdagsledamot i utrikesutskottet (som jag för övrigt träffat ett par gånger, en riktigt trevlig kille) försvarade nedskärningen 23 februari. Anders Malmstigen, biträdande generalsekreterare för Svenska Missionsrådet, Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia och Niclas Lindgren, direktor för PMU (jag kallar dem fortsättningsvis i texten för de tre vise männen för att inte dryga ut texten onödigt mycket) svarade på Holms insändare den 2 mars. Den 10 mars svarade Holm i sin tur på deras debattartikel. Dags för mig att ge mig in i debatten (och som alltid, mina åsikter är inte med nödvändighet Diakonias officiella hållning).

Holm börjar med att hänvisa till hur en Dagenartikel om infobidragsnedskärningen (en riktigt intressant artikel för övrigt, läs den) skrev att detta skulle leda till urholkad biståndsvilja och minskad yttrandefrihet. ”Detta är märkliga påståenden då neddragningarna handlar om ett minskat anslag till biståndsorganisationers informations- och kommunikationsverksamhet i Sverige. Hur detta skulle kunna minska yttrandefriheten förblir en obesvarad gåta.” Nej, det är ingen gåta, när biståndsorganisationer får mindre resurser till att kritisera beslut av politker och företagare som missgynnar de fattiga kommer sådan kritik inte nå ut till lika många. Att sänka bidraget för en part i biståndsdebatten gör att demokratin blir sämre. Staten får en massiv del av skattepengarna, och företagen får allt mer, även från biståndsbudgeten, då är det i en demokrati även nödvändigt att ge något av skattepengarna till folk som kan kritisera dem, så att de kan ställas till svars av skattebetalare och konsumenter. Staten har förvisso inte förbjudit biståndsorganisationer att uttrycka kritik, men i denna värld krävs pengar för att nå ut med sådan kritik, därmed tystar man kritiker genom att ge dem mindre pengar.

Holm skriver: ”I de prioriteringar som regeringen tvingades göra tycker jag de har valt helt rätt – de fattiga. Det innebär exempelvis att i stället för att prioritera glassiga broschyrer, gratisseminarier och konferenskaffe på hemmaplan, lägger regeringen hellre biståndet på att mildra katastrofen i Haiti, motverka könsstympning av unga flickor eller hjälpa bönderna i Bangladesh som får sina skördar bortspolade för tredje året i rad.” Det är helt uppenbart att om inga pengar lades på broschyrer och annan information skulle biståndsorganisationerna gå i konkurs. Jag kan hålla med om att vissa sorters information är för lyxig. Men att dra all informationsverksamhet över en kam och påstå att allt skulle vara onödigt är befängt och ett slag i ansiktet på engagerade biståndsaktivister. Är denna blogg en glassig broschyr eller ett nödvändigt språkrör för att få ut information om vad som händer i biståndspolitiken? Om Holm tycker att mycket av informationsbidraget går till onödiga saker bör han lobba för en reform som ger organisationerna riktlinjer för hur information ska se ut – inte skära bort från hela informationsbidraget! För information behövs, det kan ingen förneka, vi skulle inte på långa vägar gett lika mycket till Haiti som vi gjort utan biståndsorganisationernas massiva informationampanj. För övrigt är infobidraget, som de tre vise männen skriver, en liten del av det totala biståndet men viktiga i biståndsorganisationernas verksamhet. Genom att stycka det vinner staten lite och organisationerna förlorar mycket.

Holm fortsätter: ”Vad som inte nämns i artikeln är att det även efter förändringarna finns resurser för organisationerna i det civila samhället att använda för informations- och kommunikationsverksamhet. Vad har yttrandefrihet för prislapp? Mig veterligen står det ingenting i Sveriges konstitution om att skattemedel ska vara kopplade till denna rättighet. Vilken annan bransch får skattemedel för att bedriva PR för sin verksamhet och oppositionspolitik mot regeringsbeslut, oavsett vilken regering som sitter?” Detta skrev Holm i en tidning som får statligt stöd och undertecknade med att beskriva sig tilhöra ett politiskt parti som får statligt stöd. Staten har i alla tider stött sektorer och organisationer som de anser nödvändiga i en demokrati, inte minst de som granskar makthavare. Detta gäller särskilt biståndsorganisationer, som till skillnad från företag som säljer varor och tjänster inte får någon inkomst för sin verksamhet utan är beroende av gåvor.

De tre vise männen skriver: ”Holm säger att regeringen valt att prioritera de fattiga. Det påståendet rimmar illa med det faktum att den största biståndsökning som man beslutat om gått till riskkapitalfonden Swedfund vars anslag ökat med flera hundra miljoner kronor när alla andra fått nedskärningar. Det gör regeringen trots att Riksrevisionen och utvärderingsorganet SADEV kritiserat Swedfund för bristande resultat – att det handlar mer om lönsamhet än att stärka fattiga människors makt.” På detta vägrar Holm svara på den viktigast anklagelsen: att Swedfund får så mycket pengar trots att de blivit så hårt kritiserade, utan flyr undan med ett försök att anklaga organisationsledarna för sakfel: ”När det gäller Swedfund har de fått ett kapitaltillskott för 2010 med hundra miljoner, inte flera hundra miljoner.” Ja, men de tre vise männen nämnde inte år 2010. Regeringen har ökat Swedfunds kapitaltillskott under fler år än detta. Och om tillskottet är hundra miljoner på bara ett år kan man ana hur mycket det har varit totalt under mandatperioden. För övrigt är hundra miljoner exakt lika mycket som informationsbidraget var innan nedskärningen. Nu har man skurit bort sextio miljoner. Och gett hundra till ett illa kritiserat riskkapitalbolag som har tillväxt, inte fattigdomsbekämpning, i fokus.

Holms genomgående argument är att biståndsorganisationer egentligen inte bör klaga på minskat infobidrag eftersom bidraget är en oförtjänt bonus från första början som staten bestämmer över. De får bekosta informationen med givarnas pengar eller pengarna från Sida som inte är öromräkta till information: ”Att stödet minskar innebär inte att man inte kan bedriva opinionsbildning. För det första får man faktiskt fortfarande en ansenlig summa skattemedel att disponera för detta avseende och för det andra kan man göra en mindre insats själv som ger avkastning.” Holm skriver som sagt sakfelet att ingen annan verksamhet får bidrag från staten för PR för sin verksamhet och kritik mot politiker, det får organisaionerna själva samla in pengar till, infobidraget är inte någon rättighet. ”Att klaga över att anslaget till egen informationsverksamhet minskar är således inte bara okunnigt utan även själviskt.” Och ja, varför ger staten pengar till biståndsorganisationer överhuvudtaget? Varför inte luta ge alla sorters bidrag och istället sänka skatten så att enskilda individer kan skänka större frivilliga gåvor? Nu kommer vi in på partipolitik och ideologi, och det täner jag inte diskutera, men oberoende av detta finns fyra skäl till att inte sänka infobidraget:

1. Inte ens de mest biståndskitiska ledamöter (eller ja, kanske någon) menar att vi ska sluta ge bistånd. Sverige ska ge en procent av BNI (bruttonationalinkomsten) varje år, och även om man sänker den summan till 0,7 procent (som flera ledamöter vill) är det en ansenlig summa pengar som måste kanaliseras på något sätt. Och faktum är att biståndsorganisationer är ett av de effektivaste sättetatt kanalisera pengana på. Det finns mycket mindre risk för korruption och förskingringar än när man ger bilateralt (från stat till stat). Därför är infobidraget viktigt, eftersom…

2. Hela organisationernas verksamheter kommer påverkas negativt med sänkt infobidrag. Holm säger som sagt att organisationerna får förlita sig på givarnas pengar. Vilka givare? Med sänkt infobidrag kommer man nå ut till mycket färre människor. Infobidragsslakten kommer innebära större förluster för organisationerna än 60 miljoner iom. att man förlorar givare, både nutida (som blir sura över att de får mindre info om vart pengarna tar vägen) och framtida.

3. Mot det skulle man kunna invända det som Holm poängterar i texten, organisationen kan slussa andra Sidapengar till information. Detta skapar dock det som Holm vill undvika, lika mycket pengar till glassiga broschyrer, mindre till Haiti.

4. Slutligen vill jag hävda, visserligen utan att genomfört någon gallup men ändå, att majoriteten av skattebetalarna vill att deras skattepengar ska gå till biståndsorganisationer och att dessa ska få informationsbidrag så att de i sin tur kan få information om biståndet från fler håll än från politiker och företagare. Det är trots allt inte Holms egna pengar det handlar om utan medborgarnas. Vad tycker de om att bra fungerande biståndsorganisationer som kan redovisa goda resultat ute i fält får mindre pengar medan ett illa kritiserat rikskapital får nästan det dubbla av vad biståndsorganisationerna förlorar?

Avslutningsvis: Gratulera dig själv att du orkat läsa ända ner hit genom en klapp på axeln och valfritt stort bidrag till valfri biståndsorganisation med Sidastöd, märk gåvan med ”till information”.